Om så mycket bättre råd om barnuppfostran
Marika Rasmusson. Anan Wahlgrens "Barnaboken" må ha varit en bibel en gång, men det måste ha berott på att den inte hade några konkurrenter och att författarinnan var skicklig på att profilera sig som supermamma och expert på barnuppfostran. För vilken nybliven förälder läser hennes böcker i dag? Det kan väl knappast någon göra??
Jag minns att jag själv bläddrade förstrött i Barnaboken när jag för tretton år sedan fick mitt första barn. Den gjorde inte något intryck alls, förutom att jag förfasade mig över femminutersmetoden som skulle "lära" barnen att somna. Det skar i hjärtat bara att föreställa sig ett pyttelitet barn ligga på sitt rum och skrika ut sin ångest över att ha blivit lämnat ensamt.
Den gångna veckan har Anna Wahlgren nämnts i en uppsjö av artiklar och radio- och tv-inslag. Anledningen är att ett av hennes åtta barn, Felicia Feldt, snart ska komma ut med en bok och berättar om sin uppväxt. Medieintresset för skildringen är stort. Orimligt stort.
För hur intresserade är alla som inte har haft Anna Wahlgren som sin guru? Förmodligen inte det minsta. De blir säkert inte ens nyfikna när Felicia Feldt i en intervju beskriver sin uppväxt som ett ständigt pågående rus och hävdar att boken har ett berättigande för att "det finns ett alltför stort och oacceptabelt glapp mellan hur min uppväxt beskrevs och hur jag upplevde den".
Anna Wahlgren är ointressant. Har hon behandlat sina egna barn illa är det förfärligt men svårt att göra något åt i efterhand - och framför allt saknar det allmänintresse. Det som rapporterandet och diskussionerna kring boken däremot bidrar med är en påminnelse om hur olika uppväxten kan upplevas även i familjer som befinner sig utanför offentlighetens ljus.
Föräldern ger en version, medan sonen eller dottern målar upp en helt annan. Frågar man syskon i samma lilla familj levererar de helt olika berättelser. Det finns helt enkelt ingen sanning. Och det är lite läskigt. Vad kommer mina egna små liv säga om tjugo år? Hur funderar de redan nu över sin tillvaro, relativt andra?
Detta är värt att fundera över. Åtminstone en liten sväng. Fast när jag gjort det kommer jag fram till att det förmodligen inte är lönt. I princip lika meningslöst som att ägna tid åt att fördjupa sig i Wahlgren-kurer av något slag när det finns mängder av nya böcker med tips om hur att ta hand om allt från spädbarn till att hantera tonåringar. Ingen av författarna tar på sig rollen som superförälder. Bara det är befriande.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus