Om stereotyper som lever kvar
Marika Rasmusson. Foldern damp ner i brevlådan hemma hos oss häromdagen. Ett utropsfyllt erbjudande till barnen. "Välkommen i klubben! Bli medlem snabbt och få en mysig sovsäck utan extra kostnad! Mer än en vanlig bokklubb!"
Foldern hade glittriga märken på framsidan men ingen av döttrarna ägnade den minsta intresse. Troligen för att de insåg att det inte fanns en chans i världen att jag skulle klottra ner en underskrift i svarskortet.
Att det fortfarande finns bokklubbar är ett mysterium. Nätbokhandeln torde ha konkurrerat ut dem för länge sedan. Att bokklubbar riktade till barn kan vara så omoderna och trångsynta när det gäller presentation och säljargument är ett ännu större mysterium.
I hästbokklubben illustrerar ett antal leende tjejer hur trevligt det är att vara medlem i klubben. Små stickers finns med i välkomstpaketet och ett antal andra prylar förutom den rosa sovsäcken med klubbemblem. I medlemstidningen kan man tävla om att bli omslagsflicka.
Surt hivade jag ner foldern i pappersåtervinningen och försökte förtränga att jag ens hade sett eländet. En vän, som fick samma erbjudande, visade sig vara betydligt mer konstruktiv. Hennes ilska resulterade i följande mejl till chefredaktören:
"Varför vänder ni er enbart till tjejer när det handlar om en klubb för hästintresserade? I vår familj är den som har det största hästintresset en tioårig pojke. Han tyckte det var jättekonstigt att det bara var bilder på tjejer och ett namn på klubben som inte välkomnar honom som medlem. Det är ju trots allt år 2012 och vi borde ha kommit en bit på vägen vad gäller synen på pojkar och flickor och deras intressen."
Efter en dryg vecka kommer svaret: "Självklart behöver man inte vara tjej för att gilla hästar. Vi har valt namnet för att tydliggöra att klubben inte enbart handlar om hästar utan dels om relationen mellan häst och människa, men också om relationer människor emellan. Då 98 procent av våra medlemmar är tjejer, har vi valt att fokusera på just tjejer i klubben, och då även när vi väljer böcker och prylar. Det betyder inte att killar inte får vara med."
Ett osedvanligt dumt svar, tyckte min väninna och kunde inte låta bli att knacka ner följande i ett nytt mejl:
"Jag förstod inte ett dugg av dina förklaringar. Men fortsätt som ni har gjort i 20 år till så får vi föräldrar med hästintresserade söner vänta på att det startar en mer tidsenlig hästbokklubb där alla barn som älskar hästar är välkomna."
Gött formulerat! Jag är glad att ha vänner som är som hon. Som verkligen ryter till. Nästa gång ska jag inte bara muttra i min ensamhet och utan ifrågasätta lika skarpt. Det är ett löfte.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus