"Du är en idiot!!!"

Dela denna artikel

Familjeliv Publicerad 3 juni 2012 kl. 08:00
  • Det är inte lätt att vara tonåring - och inte förälder heller. Ta diskussioner när det lugnat ner sig.Illustration: Maja Lindén 

Unga ska inte vara uppstudsiga och otrevliga. De ska hedra sin fader och moder, fast... det kanske är att gå för långt. I dag handlar Familjeliv i alla fall om icke önskvärda attityder.

"Amen, lugna ner dig. Vad har du för rätt att tycka?"

"Orka! Jag bryr mig inte."

Trist uppförande, nonchalans. Attityder och ett språk att förfasas över. Ingen respekt för föräldrar och vuxenvärlden. Eller på tok för känsliga vuxna?

Dåligt beteende hemma handlar ofta om att ungdomarna inte mår bra. De kan ha det besvärligt i skolan eftersom de känner sig pressade, eller ha problem i relationerna till kompisar. I vissa fall kan det vara droger som ligger bakom. Men det kan också bara vara enbart dålig attityd eftersom unga sinsemellan ibland har ett ganska hårt språk.

När de egna barnen är otrevliga kan man reagera starkt och i den akuta situationen är det lätt att inte vara pedagogisk och klok. Detta trots att man inser att orden som kommer ur deras munnar troligen inte har samma negativa laddning för dem själva, och trots att de säkert inte menar allt bokstavligt.

Helsingborgaren Camilla Eliasson är mamma till tre barn och har även arbetat som lärare. Hon har otaliga gånger mött uppföranden och beteenden som är allt annat än roliga och respektfulla, men säger att hon numera kan hantera det.

– Det viktigaste att komma ihåg är att inte ta det personligt. Deras utfall är snarare en protest mot hela världen, i alla fall mot hela min generation. Så istället måste man tänka på vad de egentligen säger och lyssna på det.

Men hur kan man låta bli att ta det personligt?

– Det handlar om självdisciplin. Om att veta vad man gör och att behålla lugnet.

Men vad säger du om någon vrålar rakt i ansiktet på dig att du är värdelös, inte bryr dig det minsta?

– Att jag hör vad personen ifråga säger men att det inte stämmer. Det finns bara ett sätt att framgångsrikt möta ett barn eller en tonåring med attityd: Beväpna sig med massor av kärlek. Men visst är det en svår uppgift.

Är man själv i balans så underlättar det dock. För egentligen handlar allt alltid om att lyssna på barnen, menar Camilla Eliasson, samt att lita på sin förmåga att vara förälder.

– När de går över gränsen har man rätt att säga till, men ibland verkar det vara minsta motståndets lag som gäller och vi föräldrar stöter oss inte gärna med våra unga. Vi har nämligen inte tid och utrymme för konflikter.

– Det är synd att dialogen mellan generationerna saknas i så stor utsträckning, att man inte vågar ta sig an de svåra samtalen i familjen. Då blir det också svårt med gränssättning.

Anna-Lena Tegebro jobbar som coach med inriktning på tonåringar och deras föräldrar. Hennes grundinställning är att vuxna inte ska acceptera otrevliga beteenden, men när man sätter gränser måste man vara tydlig med att det är skillnad på att älska sin tonåring för den han eller hon är och vad de gör.

– Det gör man genom att säga "Jag älskar dig men det du gör nu är inte okej".

Men är vuxna alltför känsliga? Det kanske snarare är bra att ungdomar har attityd.

– Det klart att det är bra med attityd och ungdomar kan svara för sig. Men just svordomar används ibland för att de ser att det väcker något i föräldern och många har ett ordval som inte låter snällt och helt okej.

Att ord och uttryck kan ha olika innebörd beroende på vilken generation man tillhör är viktigt att inte bortse ifrån. Anna-Lena Tegebro förespråkar att man diskuterar med sina ungdomar vad ord kan betyda och vilka som är okej att använda i familjen utan att någon tar illa vid sig.

Föräldraauktoriteten förändras över tid och förr var unga ofta livrädda för lärare och i viss mån för föräldrar och andra vuxna.

– Det grundade sig på att barnen aldrig fick ifrågasätta något och den tidens barn blev väldigt hämmade. Men nu händer det i stället att alla pratar i munnen på varandra istället för att lyssna. Vuxna behandlar inte heller varandra med respekt utan ibland långt därifrån och då är vi inga bra förebilder.

Men vad gör man som förälder när man sagt nej till ett visst beteende upprepade gånger och ändå möts av nonchalans?

– Ibland behöver vi vuxna träna oss på att vi verkligen menar nej när vi säger det. Det är skillnad på ett tamt nej och ett verkligt nej. Förklara varför du säger nej och vad du är rädd för ska hända.

Marika Rasmusson
042-489 93 73

Textförstoring

Läs mer

Kommentarer

Rån mot livsmedelsbutik Gärningsmannen lämnade till fots.

Familjeliv

Huvudnyheter