De kom hem som en familj

Att adoptera har blivit betydligt svårare och tar tid. Familjen Kristiansson fick bo i Kenya i åtta månader innan de kunde åker hem med sitt barn - treårige Hardy.

För två månader sedan, några dagar före sin tredje födelsedag, klev Hardy för allra första gången in i sitt rum. Då hade han rest från Afrika, där han bott på sex olika barnhem, hela vägen till Brunnby i Kullabygden tillsammans med sina adoptivföräldrar.

Det var en magisk stund för Annika och Tomas Kristiansson - som tillbringat de senaste åtta månaderna med Hardy i Kenya .

– När han kikat på sitt rum tänkte vi visa honom resten av huset, men Hardy sade nej. Han ville inte gå ifrån sitt rum, berättar Annika Kristiansson.

För att bespara honom från för många intryck har familjen tagit det lugnt sedan hemkomsten. En del utflykter har de gjort tillsammans men mestadels har de varit på hemmaplan. Denna eftermiddag springer Hardy runt och busar, kör sin trampcykel en stund och går sedan för att hämta några böcker om Babar som han bläddrar i. En stund sitter han stilla vid köksbordet och äter några kex och vindruvor, men det är oftast full fart som gäller.

Efter 14 år tillsammans är det en stor omställning att plötsligt vara tre i familjen. En kickstart i föräldrarollen kallar paret Kristiansson det själva. De skrattar åt att det tog ett tag innan de vande sig vid att inför Hardy hänvisa till varandra som mamma och pappa.

– Men det är ett fantastiskt härligt sätt att bli föräldrar på, vi är otroligt tacksamma över allt vi har varit med om. Det finns en mening med allt, det var som om Hardy var menad åt oss, säger Annika.

Det var snudd på att de skulle förbli barnlösa. Tomas ålder, han var 47 år när de fick medgivande från kommunen, satte hinder i vägen. Men så dök Kenya dök upp som en möjlighet. Svenska adoptionsorganisationer har nyligen börjat arbeta med det afrikanska landet och åldern är inte det avgörande för ett godkännande.

– Numera väljer adoptivföräldrar inte land, det är givarländerna som väljer föräldrar till sina barn, säger Annika.

Det speciella med Kenya är däremot att myndigheterna ställer krav på att de blivande föräldrarna ska vistas i landet tillsammans med barnet i ett antal månader. De första tre månaderna kallas fosterperiod och först därefter ansöker man med hjälp av en advokat om vårdnaden i högsta domstolen i Nairobi, Kenyas huvudstad. Den processen tar mellan tre och fem månader att slutföra. I undantagsfall ännu längre.

– Först kändes det som en omöjligt lång tid, men det är naturligtvis fantastiskt bra ur barnets synpunkt, säger Tomas.

De valde att se fördelarna i stället med problemen. Framför allt att i lugn och ro lära känna sitt barn och samtidigt Kenya som land. Men Tomas och Annika Kristiansson poängterar att det förstås krävs flexibla arbetsgivare att vara borta så länge och de sticker inte under stol med att det kostar mycket. I de flesta andra länder krävs en eller högst några veckor vistelse och då behöver man varken fundera över att hyra ut sin bostad i Sverige eller hur man ska lösa ekonomin. Föräldrapenning betalas nämligen bara ut till en förälder under utlandsvistelsen, oavsett hur lång den blir.

Den långa tiden i Kenya uppvägs av att det tar högst två månader från att man godkänts som adoptivförälder i Kenya tills att ett barnförslag, så kallart child proposal, landar i brevlådan. Om svaret är ja, är det snart dags att börja packa väskorna. Tre veckor efter att Annika och Tomas Kristiansson sett Hardy på bild stod de på flygplatsen.

Den 25 oktober i fjol träffade de sin son för första gången på barnhemmet och efter några besök flyttade han med dem till ett hus i Nairobi. I området bodde ett tiotal svenska familjer som befann sig någonstans i adoptionsprocessen.

– Det är svårt att sätta ord på hur det kändes när vi träffade Hardy, men jag hade tagit honom till mig direkt när vi fick bilderna på honom. Redan då blev han min son, säger Tomas.

För Annika tog anknytningen lite längre tid.

– Jag kunde inte förstå att vi verkligen skulle få ta med oss ett så underbart barn hem. Men det växte fram, bara det är fantastiskt, säger hon.

Under åtta månader hann de bli en familj och Hardy snappade snabbt upp språket. När det kom släktingar och vänner på besök passade de på att åka på safari, besöka sjukhuset som Hardy är född på och resa lite i landet. Med jämna mellanrum kom det kontrollanter från de kenyanska myndigheterna för att se hur samspelet dem emellan fungerade. Två gånger kallades de till domstolen för att svara på frågor och det var mycket pappersexercis under hela perioden.

– Det jobbigaste vara att vi aldrig fick ordentliga besked på när nästa möte eller delbeslut skulle bli. Det hände också att domaren inte dök upp. Så vi levde hela tiden i ovisshet om när vi kunde åka hem, säger Annika.

När endast de sista dokumenten återstod chansade de och bokade flygbiljetter, men eftersom inga papper dök upp fick de skjuta fram resan lite.

– Under hela tiden var vi förstås oroliga över att något inte skulle fungera eller att det skulle bli ytterligare förhalat. Vi kunde inte slappna av förrän vi satt på flyget hem, säger Tomas.

Hur Hardy upplevt det senaste året är förstås omöjligt att veta men de berättar att han sover gott på nätterna och är en glad kille.

– Vi tycker att han är harmonisk. Dessutom växer han så det knakar! säger Tomas.

– Varje kväll berättar vi för honom att vi älskar honom mest i hela världen och att vi aldrig ska lämna honom. Kenya kommer alltid att betyda mycket för oss och det kan hända att vi åker dit igen, eftersom vi gärna vill att Hardy ska få ett syskon. Men nu njuter vi otroligt mycket av att vara hemma i Sverige, säger Annika.

Marika Rasmusson
marika.rasmusson@hd.se 042-489 93 73