Prat över barnvagnarna

Det är en fullkomligt briljant idé att distriktssköterskor på BVC har som uppdrag att bunta ihop nyblivna förstagångsföräldrar. Närmare bestämt bjuda in till några informationsträffar, om smakportioner, sömndilemman, vaccinationer och sådant. Men ännu viktigare: Uppmana föräldrarna att liera sig.

Vår eminenta BVC-sköterska gjorde det med emfas. "Se till att ses", beordrade hon glatt men med ytterst bestämd röst. "Passa på att utbyta erfarenheter, det är superbra om ni har varandra." Och vi sprillans nya föräldrar som satt där i grupprummet på hennes mottagning, vågade inte göra något annat än att nappa på förslaget. Tack och lov.

Snabbt spikades några tider varje vecka som vi skulle träffas i parken för att därifrån vandra vidare till Pålsjö skog. Och som vi promenerade och föste barnvagnar framför oss. Långa rundor, som ändå inte räckte till. Det visade sig nämligen finnas oerhört många saker att avhandla och diskutera.

Det är både fascinerande och intressant hur snabbt människor kommer varandra nära när samtalsämnena handlar om så djupa existentiella saker som mjölksprutande bröst och konsistens på barnbajs. Eller om barneksem, känslostormar och förlossningstrauman.

Så vi pratade och pratade och pratade. Om inget annat än de totalt sex små barnen och den nya tillvaron. Flera månader förflöt innan en mamma plötsligt kom på att ingen av oss hade en susning om vad de andra sysslade med utanför föräldrabubblan. Efter en snabb avrapportering var det dock avklarat. Dags för andra ämnen igen, viktigare.

I juli i år fyllde huvudpersonerna tretton år. Tonåringar alltså, det är förstås svårt att ta in. Kanske blir jag av den anledningen extra nostalgisk just denna höst när stubbåkrarna plöjs upp och luften känns lika hög och krispig som den gjorde då. De där vandringarna längs skogstigar växer från betydelsefulla till fullständigt magiska. Det var en speciell tid, men frågan är ändå om man inte är lika skör som förälder fortfarande. Om än på ett annat sätt.

Det händer att gänget ses. Men några lugna pratstunder finns sedan länge inte på kartan. Snarare är det ett tumult av energi och röster, inte minst orsakat av att ett icke oansenligt gäng yngre syskon tillkommit. I det behagliga vimlet brukar jag alltid skänka en tacksam tanke till den som tog initiativet att gruppera förstagångsföräldrar. Måtte det fortfarande vara praxis inom barnhälsovården.

Marika Rasmusson
marika.rasmusson@hd.se 042-489 93 73