Hannas blogg

Det har varit riktigt roligt att blogga – men nu lägger jag ner. Min tid måste gå till nya uppgifter. Tack alla läsare för er uppmärksamhet, er lästid och alla era kommentarer!

Och ni föräldrar, glöm inte att ni duger trots stress, bristande tålamod och för lång ouppnåelig måstelista.
Hanna

Nu är det dags att dra ut jacket, slå ihop datorn och bara svara sporadiskt på mobilen. Åtminstone är det vad jag lovat mig själv.

Om en timme börjar min semester. Och med den min muslösa tillvaro. Med andra ord: Inga blogginlägg förrän mitten av augusti.

Jag ska bara pussa barn, låta Leo och Harry göra mål på mig flera gånger på raken – och förhoppningsvis hinna med någon roman.

Nu är det smultron på strån som gäller!

I går när jag kom hem möttes jag av ett nystädat hem, laxkotletter på grillen och en bulgursallad på bordet. Ren njutning.

Jag är en sur kärring. Eller en fullt befogat förbannad kvinna.

Sedan man och barn fick semester har jag samlat frustrationen på hög. För när jag kommer hem från jobbet på kvällarna ligger det tröjor i trappan, strumpor och lerbitar i soffan, gamla matrester vid datorn, post på köksgolvet och grus och damm överallt. Och jag som inte kan sluta registrera att badbyxorna ligger under kökssoffan plockar och plockar tills jag trillar i säng. Åtminstone är det så det känns.

Frågan är vem som äger problemet. Jag, som inte kan sluta att stressas över kaos, eller min man som inte bryr sig om att röja. Där om tvistar de vise.

Samtidigt är det en så tråkig sak att tjafsa om. Så förbannat klyschigt, könstypiskt och uttjatat. Men hur gärna jag än vill slippa hamna i den typiska fällan kommer jag inte runt min frustration. Var finns lösningen?

Troligen den vanligaste frågan sedan ett par månader. Och den mest kravfyllda. Helst ska man svara att man ska iväg på en spännande utlandsresa eller ha några avkopplande veckor i sommarhuset på något fagert ställe.

Men många svarar undvikande. De har på sin höjd råd att ta bussen till stranden.

Frågan väcker skuldkänslor, ibland till och med skam.

Men bara man har semester och möjlighet att verkligen umgås med sina barn kan sommaren bli hur fantastisk som helst. Utan stugor och flyg.

Så, i takt med att klyftorna ökar i samhället vill jag slå ett slag för hemmasemestrarna, dagsutflykterna, picknicken i närområdet. Det viktiga är inte om eller var vi föräldrar tar våra barn – utan att vi är tillsammans.

Ibland är det konstigt att ha barn i olika åldrar. Eller faktiskt rätt ofta. Som i går. Samtidigt som jag sa till Harry att han inte fick cykla ifrån gården kom ett mess från William: ”Nu har vi lämnat Barcelona för Österrike. Ska hälsa på kompis kompis. Hoppas Leo o Harry hade det roligt på Liseberg. Kram.”

Den enes gränser är grinden hemma – den andre har inga alls…

Mitt förra blogginlägg satte snurr på saker. Jag vet inte exakt vad som hände, men helt plötsligt hade jag lovat barnen en lördagstripp till Bon bon-land i Danmark.

Men när vi på lördagsmorgonen kollade in väderleksprognosen skulle det ösregna hela helgen. Och vi som lovat barnen… Anders upptäckte då att det skulle vara sol norrut och plötsligt fann jag mig själv med en telefonlur i handen bokandes ett hotellrum i Göteborg. (Alla vandrarhem med rimligare priser var fullbokade.)

Så, nu har vi gjort Liseberg med råge. Och ätit hotellfrukost med en grön Lisebergskanin som fick Harry att sätta flingorna i halsen.

Barnen hade det roligt, verkligen. Men typiskt nog tyckte de att lekplatsen vi hittade bredvid ett fik i Majorna var helgens höjdpunkt…

Mina barn är de enda i kvarteret som aldrig varit på Tosselilla, Tivoli eller Legoland. Fortfarande är de inte riktigt medvetna om vad de har gått miste om men jag antar att Leo när som helst kommer att få nys om det.

Men tills dess vill vi vänta. För att vi föräldrar ska slippa en kavalkad av barnskrik, svettigt köande och hysteriska överspeedade barn som får ett bryt när det är dags att åka hem. Och för att vi har fått för oss att i samma stund som vi börjar hänga på sommarland så börjar tjatet. Våra skogsutflykter och drakflygningar på ängen förlorar loppet mot blinkande äventyrsåk.

Eller har vi fel?

Det är svårt att inte vara minst. Våra bästa vänner och numera grannar har en underbar liten ettårig pojke. Vi ses ofta, och även om jag vet att Harry tycker mycket om dem alla, är han stenhård mot den lille. Vaktar honom och anser att allt han rör vid är farligt och genast måste tas om hand. Helst ska han inte få leka med något alls.

Jag skäller på min son och tillrättavisar. Försöker förklara att han också varit ett år, att man måste vara snäll mot alla som är mindre osv.

Men Harry fortsätter med sin ogina stil. Jag antar att det handlar om den svidande insikten att inte vara den minsta, den gulliga. Och om ett behov av att vara den store som minsann vet att saker kan vara farliga. Men det är svårt att tackla. Själv vägrar Harry att prata om det. Och jag får fortsätta att hålla ett vakande öga på min son när vännerna tittar förbi.

I går gick jag och lade mig tidigast av alla. Alltså innan fyraåringen.

Anders hade lovat barnen att se färdigt matchen. Det är ju ändå sommarlov, som han sa. Och det är det, men inte för mig.

Så jag gick och lade mig och somnade till fnisset från soffan. När klockan ringde i morse var det ingen som ens grymtade i sömnen. Det var bara jag som smög ut till duschen och vattenkokaren.

Inga lämningar eller tröjstrider på morgnarna för en tid.  Men i stället får jag vänja mig vid att lämna gosiga sömndruckna barn  för att cykla iväg till tåget.