Det finns nog inte en förälder som inte berörts av den senaste veckans ungdomsvåld. Hur kan det gå så fel? Skulle det kunna drabba mitt barn? När vi pratar med William hemma är det uppenbart att han tror att han är odödlig. Men som förälder vet man bättre. Och minnet av det lilla barnets hudlösa utsatthet finns där hela tiden, hur vuxen och ”erövrare av hela världen” 17-åringen än är.
När jag har intervjuat socionomer om föräldrars kontakt med sina stora barn, säger de samma sak. Föräldern måste vara närvarande i sina barns liv. Kommunicera, finnas där, även om det i perioder kan verka svårt. Och när man pratar med ungdomar säger de det samma. De vill att föräldern ska finnas där, även om de ibland agerar motsatt. Kom att tänka på det här när jag läste Lotta Hördins text på opinionssidorna i dag. www.hd.se/ledare
Och hon kom med ett konstruktivt förslag, som skulle kunna vara ett litet steg på vägen. Att låta föräldrar ta ut outnyttjade föräldradagar, även när barnet är över åtta. För föräldrar behöver få möjlighet att hinna med sina barn, även när de är stora.

(För övrigt, apropå sockerhysterin. Gipstårta! Finns det något att tillägga? Och angående kommentaren om mina bristfälliga hjärnceller, så kan jag bara säga att det är tur att de inte är så få att jag förlorat min känsla för humor.)