De hjälper varandra ur ångesten

Ångest. Bara ordet gör ont. Alice Warming och Thomas Lundqvist berättar om tunnelseendet, paniken och rädslan att dö. Men också om hur de har lärt sig att leva med sin bräcklighet.

HÄLSA. Nyårsafton för 20 år sedan.
Alice Warming stod i kön för att ta mat när kroppen tryckte på nödstopp.
Darrningar. Svettningar. Tunnelseende. Panik.
Första arbetsdagen efter ledigheten hände det igen.
Den starka, stolta och framgångsrika, var svag och förödmjukad. Tänk om folk runtomkring hade genomskådat bluffen?
Alice, utbildad inom restaurangbranschen, tog jobb som städare för att slippa träffa andra människor. När anställningspappren skrevs på orkade hon knappt lyfta pennan.
Att gå på banken blev som en bergsbestigning.
Första timmen på festerna var ett helvete, sedan släppte det. "Tack, vinet."
Scenen där det närmade sig hennes tur att läsa julklappsrim, rullade i hennes huvud ett år i förväg.

"Om man ändå var pensionär, så skönt det skulle vara."
Tänkte tonåringen Thomas Lundqvist.
Trött på livet, rädd för livet. Osäker. Ensam.
Han tog en mängd värktabletter och magpumpades, låg inlagd i ett par veckor. Bra, för då skulle läkarna hinna lyssna på honom. Det blev några samtal, en klapp på axeln och en liten burk med piller. Nej, supersprutan fanns inte. Det var lika mycket honom själv som det hängde på.
I toppform drog han vitsar och höll låda. Groggarna hjälpte. Ur form kikade han mellan kartongerna i butikshyllan för att se om bekanten som dykt upp hade gått igen. Sjukskrivningarna blev allt fler. Bortförklaringarna också.
Den sociala fobin övergick i vår- och höstdepressioner. Dagarna innan var han uppe i högvarv, sedan rakt ned i det svarta hålet.

— Kaffe eller te? frågar Alice Warming när vi träffas högst upp i Folkets hus i Landskrona.
Här, kring ett bord, samlas medlemmarna i Ångestsyndromsällskapets lokalavdelning i Landskrona/Svalöv varannan måndag. Alice Warming och Thomas Lundqvist har varit med sedan starten för sex år sedan.
— Du tror att du är ensam, men det är du inte. Det betyder oerhört mycket att få träffa andra med liknande problem, för du vet att här blir du förstådd, säger hon.
— Vi turas om att berätta hur veckan har varit. Vi tränar också på saker som vi har jobbigt med, som att sitta och prata, åka buss eller gå på bio, fortsätter han.
För Thomas kom vändningen för tio år sedan. Han hittade till slut rätt medicin, som reglerar serotoninhalten, och kunde bokstavligt talat höra fågelsång igen.
— Vad som också har hållit mig uppe, är en sak som jag läste i en läkarbok. "Ångestbenägna personer är ofta mer intelligenta än de som inte är det", stod det. Bra, tänkte jag, jag är inte dum i alla fall!
Numera är det Thomas som har övertaget på den sociala fobin, inte tvärtom. Det är den här öppenhjärtiga berättelsen ett bevis på.
Fortfarande händer det att han drabbas av existensiell ångest, oftast när han har lagt sig för att sova. Han får hjärtklappning och känner en intensiv fruktan för vad som ska hända.
— Jag måste gå upp ur sängen, ta på mig jackan och gå en runda, eller sätta mig och läsa något. Det är det enda som hjälper, att skingra tankarna.
För Alice blev besöket hos kommunens psykolog ett avgörande ögonblick. När hon berättade att hon hade tagit modet till sig och lyckats uträtta ärenden som att handla mat, sa psykologen: "Bra, Alice, ta på dig jackan så går vi och gör det igen".
— Det var det värsta jag har gjort, men det bröt isen. Jag erkände det inför någon annan, i stället för att dölja det. Jag vågade gå emot rädslan, säger hon och betonar:
— Han, psykologen, räddade mitt liv.
Thomas och Alice har ägnat timmar, dagar, åt att fundera på varför det blev som det blev.
Han tänker på mammans ångest. Och på det frusna ögonblicket då en lärare gjorde klart för honom, den nyinflyttade 13-åringen, att passade det inte så kunde han åka tillbaka dit han kom ifrån.
Hon tänker på sin manodepressiva pappa. Och på hur hon körde på i femmans växel som yrkeskvinna och trebarnsmamma.
Säkert finns delar av svaret där.
Vad viktigare är — de har accepterat sig själva som de är.
— Jag är fortfarande sårbar och får träna på det sociala resten av livet, men jag skäms inte för det längre. Jag har det bra och jag är bra, säger hon.
Thomas ser livet som ett EKG. Går det som en rak linje, då är han död.
— Så tack och lov för att det går upp och ned.
Ångestsyndromsällskapet i Landskrona/Svalöv har 35 medlemmar. Både här och i andra städer borde det vara det mångdubbla, säger Alice Warming och Thomas Lundqvist.
— När jag berättar om mina problem för folk, säger 98 procent att "så kan jag också känna", säger han.
— Det är fortfarande en genanssjukdom, även om det har blivit öppnare. Vi lever i ett högpresterande samhälle där man inte ska visa svaghetstecken, fortsätter hon.
Att så många drabbas av ångest, menar de också bottnar i detta.
— Den information som 1800-talsmänniskan tog in under ett helt liv, ska vi ta in på en dag, säger Alice Warming.

Fotnot: Serotonin är en signalsubstans i flera viktiga nervbanor i hjärnan, bland annat i dem som har att göra med sinnesstämning, oro-ångest och välbefinnande. Läkemedel med effekter på dessa nervbanor kan därför användas vid depression, panikattacker, tvångstankar, med mera.
Källa: Nationalencyklopedin på nätet, www.ne.se.

Joakim Björck joakim.bjorck@hd.se042-489 93 65