Hon kämpar ständigt med ätandet

Hon var en överviktig, nybliven mamma som bestämde sig för att gå den smala vägen. Plötsligt drabbades hon av anorexi och vips bulimi. Ett motsägelsefullt kretslopp som tog en drastisk vändning då en nära vän, med liknande symptom, dog. Kanske räddade det Marie Göransson. Nu vill hon i alla fall hjälpa andra olyckssystrar.

HÄLSA. Livet är föränderligt. Går upp och går ner. För Marie Göransson, från Helsingborg, både bokstavligt och bildligt.
Hon ser sig i spegeln och ser en helt vanlig tjej... men ändå inte.
-Jag har ingen kroppsuppfattning. Är helt störd på det, säger hon krasst.
Mycket medveten om sin sjukdom, som hon levt och brottats med och som hon kommer att fortsätta slåss mot.
-Jag har fått några återfall det senaste året men jag är bättre nu, mycket bättre.
Problemen började tidigt.
-Jag har alltid varit glad för mat och var överviktig redan som barn. Hos min dagmamma gick jag och rotade i skåpen och i skolan blev allt värre.
Redan som tioåring träffade Marie sin första dietist, och det var inget positivt möte. Barnläkarna har också avlöst varandra, liksom psykologerna.
-Jag skickades hit och dit och provade massor av terapiformer. Ibland var jag för sjuk, ibland bedömdes jag som för frisk och ibland kostade det för mycket.
-Jag har fått ut alla journaler, och det är både roligt och ledsamt att läsa om sig själv. Där har jag kallats både konfliktbenägen och kaxig. Det har varit en lång och jobbig resa. ”Lägg in mig, lås in mig!”, bad jag medan jag antingen åt och kräktes, eller både och.

För en dryg vecka sedan skrev vi om unga tjejer med ätstörning, samt om en ny behandlingsmetod mot anorexi som prövats med framgång i Lund.
Det var efter att ha läst de artiklarna som Marie Göransson tog kontakt med tidningen. För att berätta om sin situation som vuxen, hur allt eskalerade för ungefär tio år sedan, om hur hon kräktes flera gånger om dagen och om viljan att i dag hjälpa andra.
-När man är ensamstående mamma, som jag, finns inga skyddsnät. Det är lätt att hålla en fasad utåt, även mot sina närmaste. Jag jobbade exempelvis jättemycket, på den tiden som lokalvårdare. Jag städade på elva olika företag och tog så mycket extrajobb jag kunde, medan mina föräldrar passade min lille son. Det blev lätt 200 timmar i månaden och jag förstod inte vad andra föräldrar pratade om när de klagade på att de inte hade pengar.
-Jag gick ner närmare 40 kilo och folk i min omgivning gav mig komplimanger, men jag var inne i en ond cirkel. Kunde sätta i mig en tallrik pasta och ett äpple - tugga och sedan spotta ut. När kompisarna undrade om jag skulle följa med och bada vägrade jag för att jag tyckte att jag hade så stor rumpa. De förstod ingenting när de såg mig.

Situationen var förstås ohållbar i längden, även om Marie inte ville erkänna att hon var sjuk. Mage och tänder fick ta mycket stryk och ständiga lögner saboterade hennes relationer.
-Min bästis och jag kunde ordna hemmakvällar som blev rena matorgierna. Sedan kräktes vi upp allt. Jag sa till henne att jag bara ville gå ner tio kilo till, och trots att hon själv mådde så dåligt ringde hon min mamma och varnade. Men jag ville inte lyssna, tyckte bara hon tjatade, och fortfarande kunde jag äta när jag träffade anhöriga. Fast jag spydde ju upp det senare.
-Min vän klarade det inte. Hon lämnade bort sin dotter, hamnade i annat missbruk, och till slut orkade hon inte längre.
-Själv har jag blivit av med många kompisar, som helt enkelt tröttnat. En dåvarande pojkvän försökte verkligen hjälpa mig, men honom stötte jag också bort. Annars träffar man, precis som andra missbrukare, ofta fel killar. Hade jag varit alkoholist, spelberoende eller knarkat så hade jag kunnat få hjälp. Jag satt till och med och köade nere på socialen för att få ekonomiskt stöd till behandling. Med fast jobb och inkomst var det inte att tänka på.

Längs resans gång har Marie Göransson testat det mesta - Viktväktarna, bantningspiller, laxermedel, Nutrilett och GI-mat.
-Vägen ur beroendet har varit allra jobbigast. Det har min kille blivit medveten om det senaste året. Förr överkonsumerade jag allt och åt ett kilo godis varje dag, nu kan jag inte ta i vare sig godis eller kakor. Ibland har jag varit som en psykopat, det har slagit sig på humöret.
-I dag måste jag äta på fasta tider, även om jag inte är hungrig. Är vi på kalas får det bli frukt i stället för sämre alternativ. Men jag är fortfarande hopplös på att sitta och plocka i mig, en skål med körsbärstomater är exempelvis utmanande. Ja, jag ska överkonsumera allt.
-Om jag är nöjd med min vikt? Tja, jag har gått upp tio kilo sedan jag slutade kräkas förra hösten, och skulle väl i alla fall vilja tappa fem. Jag rör mig kanske inte så mycket som jag borde för tillfället, och jag har fått ett par återfall under det här senaste året.
Marie är på rätt väg, men knappast återställd. Hon har sökt stöd på en chattsida och startat en grupp för kvinnor med ätstörningar.
-Vi är ett litet gäng på fyra personer, de andra är sjukskrivna, som träffas varannan vecka hemma hos mig och pratar. Det är olika historier men jag känner igen mig i dem alla, och jag skulle gärna jobba med den här sortens problem i framtiden. Själv hade jag gärna sett att jag fått prata med någon som gått igenom allt det här, och egentligen har jag ju den bästa utbildningen i ämnet.

Fotnot: Webbsidan Anorexi- och bulimikontakt har följande adress: www.abkontakt.se. Marie Göranssons ätstörningsgrupp nås via mejl: snabel1977 0732-055775.