Från strippklubben in på gymmet

Tidigare var poledance något som främst hörde strippklubbarna till. Under senare år har den utmanande dansen tagit steget vidare in på gymmen och blivit en ny träningsform bland kvinnor.

hälsa. – My, jag har fått magmuskler. Känn, säger Susanna Wasilewski.

Instruktören My Othind, som håller på att förbereda inför kvällens klass i poledance på Impulse Dance Company i Helsingborg, lägger handen lätt på hennes mage och ler. Klockan är kvart över sex och det är dags att dra igång. Men än så länge har bara tre personer dykt upp. Vanligtvis brukar de åtminstone vara tio på torsdagens klasser. En per påle. På tisdagar ibland dubbelt så många. Två per påle. Men idag är det gott om plats i dansstudion. Kanske för att My veckan innan förvarnade om att tidningen skulle komma.

Efter uppvärmningen, med olika stretchövningar och armhävningar, går tjejerna fram till var sin dansstång. Christina Aguilera sjunger ”thanks for making me a fighter” på högsta volym genom de skorrande högtalarna.

– Inget fusk nu, inget knipande runt stången, ropar My.

Nybörjarkursen, som hon håller i, är nu inne på sin femte vecka. Redan har My börjat se resultat bland kvinnorna i gruppen. Inte bara styrkemässigt.

– I början kom de i långa tajts, nu känner de sig bekväma i små korta shorts. De ser på sig själva på ett helt annat sätt, säger hon.

Väggarna i studion är klädda med speglar. Att titta på sig själv och studera hur kroppen ser ut i olika positioner är en förutsättning för att kunna se om man gör övningarna på rätt sätt.

– Vi har båda blivit nedtryckta i relationer tidigare. Det här kändes som ett bra sätt att stärka självförtroendet, för vi måste liksom kolla oss i spegeln, säger Matilda Jönsson Nilsson, som är här med sin kompis Susanna Wasilewiski.

My tror att möjligheten att leva ut sin kvinnlighet bidrar till att deltagarna lättare accepterar sin kropp. Vare sig de ser celluliterna fladdra förbi när de snurrar sig runt dansstången eller inte. Kvinnorna som går på Mys klasser är i alla åldrar och former. Att hon själv är 32 år och kurvig, inte 23 och modellsmal, tror hon spelar stor roll för att deltagarna också ska våga släppa loss.

– Det är missvisande att säga att poledance bara är en dans. För mig är det en tuff träningsform. De flesta orkar inte lyfta upp sig själv på pålen i början. Vissa som är lite tyngre tänker att de aldrig kommer att klara av det. Men om du vågar testa och tränar på att bli starkare kommer du att lyckas, säger hon.

Mys 80-åriga mormor har till och med provat på poledance. I sin mobiltelefon har hon sparat bildbevis från när hon tog med sin familj till dansstudion för att slå hål på deras fördomar om poledance.

– När jag berättade för min mamma att jag skulle bli instruktör var hennes reaktion först att det bara var bimbos och slampor som höll på med sånt. Men när jag sedan visade henne blev hon imponerad över hur stark jag är och vilken kontroll jag har på kroppen.

Det är inte ovanligt att ett tufft träningspass resulterar i blåmärken och rivsår på fötterna och längs benen. Vilket väckt nyfikna frågor från hennes kollegor där hon arbetar.

– Är det inte sånt som man betalar för att se har de sagt, men när jag sedan visat bilder på vad det är vi gör har de fått mer respekt för poledance, säger hon.

Efter att ha varit elev på Impulse Dance Company i Helsingborg i flera år fick hon frågan om hon ville bli instruktör i poledance. Det var sex månader sedan. Träning har alltid betytt mycket för My. Under hela sitt vuxna liv har hon styrketränat hårt, men sedan hon började med poledance har hon slutat gå på gym.

– Jag blev biten direkt. Jag har egentligen storlek 38 men jag redan vuxit ur min kavaj för att jag har blivit så mycket starkare.

För att själv lära sig poledance började My ta privatlektioner av Kristina Ellemand Jensen, som för ett par år sedan blev känd genom sin medverkan i den danska versionen av tv-programmet Talang.

– Hon har jobbat väldigt hårt för att göra poledance till en accepterad träningsform i Danmark. För oss är det mer förknippat med akrobatik än med striptease. Vi hånglar inte med pålen, säger My.

Historiskt sett har poledance sina rötter i Asien där akrobater, helt utan sexuella undertoner, använt sig av lodräta stolpar för att imponera på en publik med konstnärliga trick. Samtidigt är det inget att sticka under stol med att träningsformen till stor del också är influerad av den form av poledance som från mitten av 1900-talet främst varit förknippad med strippklubbar.

– Jag tycker inte att det är så sexiga rörelser egentligen. Det beror väl på vad det är man tänder på. Själv har jag aldrig sett mig själv som särskilt kvinnlig, säger My.

Den så kallade barbie-walken, att alltid gå på tå, är en av grunderna i poledance. En stolt bröstkorg och en stadig blick likaså.

– Den feminina biten är såklart viktig. Vi använder oss av väldigt svepande rörelser.

För många av de kvinnor som kommer hit blir poledancen lite av ett rollspel, tror My.

– Jag tror att det kan kännas förlösande att komma hit och agera. De flesta tycker att det är jätteroligt och skrattar mycket. De får möjligheten att våga vara kvinnor och de behöver inte skämmas för hur de ser ut. De får lov att känna sig lite småsexiga och jag tror att det kan vara lite kittlande.

På Impulse Dance Company är bara kvinnor välkomna att skriva upp sig på kurserna i poledance. Till skillnad från hur det är på en strippklubb är det viktigt att kvinnorna inte känner sig iakttagna av män när de dansar. Här dansar de för sin egen skull, inte för någon annans.

– Jag förespråkar absolut jämställdhet men jag tycker ändå att vissa saker ska få vara kvinnliga och manliga för de som vill. I dagens samhälle är det nästan lite tabu. Jag tror att poledance blivit så populärt för att här får kvinnorna möjlighet att leva ut sin kvinnlighet. Här tillsammans med andra kvinnor känns det okej, säger My.

Cecilia Franck cecilia.franck@hd.se042-489 91 00