Multisport — hur naturligt som helst
Extremsport är inte bara för de extrema. Kan du springa en mil? Då är kanske detta något för dig — en idrott som går sina egna vägar.
Bildmaterial
Linus Pråme, Niklas Lagesson och Jakob Danker under Klubb Sisus träningspass på Söderåsen. Linus Pråme tycker att multisporttävlingar är som ett långt äventyr. "Man är glad om man kommer i mål. Det är ju en extremsport", säger han.
Foto: STEFAN ED
Multisport handlar en hel del om utrustning. "I början kommer man långt med begagnat. Men gillar man prylar är det ett paradis — det finns inga gränser", säger Linus Pråme.
Bättre än en kväll i tv-soffan. Lars Levin, Niklas Lagesson och Caroline Pråme löptränar på Söderåsen med utrustning, vätska och föda på ryggen.
"Det har aldrig mig hänt förr", säger Hasse Orre. Men i sporten där alla stöttar alla är inte en hjälpande hand långt borta för den som pajat kedjan.
Ibland blir backen för brant även för Jakob Danker. Cykeln på axeln är ingen ovanlig syn inom multisporten.
Caroline Pråme trodde att hon hade för dåliga tävlingsnerver. Hon trodde fel. Nu uppmuntrar hon fler tjejer att prova på multisport.
Två av killarna är halvfinnar. Därför blev det klubbnamnet Sisu. "Att ta fram det sista ur kropp och själ", säger Hasse Orre. Här springer han tillsammans med Linus Pråme, Lars Levin, Niklas Lagesson, Jakob Danker och Caroline Pråme.
Laddad för ett träningspass på Söderåsen.
HELSINGBORG.
Vitsipporna sträcker på sig, bofinken sjunger sin aftonsång, solen kör slalom mellan trädstammarna.
Två hästar i hagen tittar förundrat på de tvåbenta varelserna.
Svisch!
Gänget kommer susande på mountainbikes på Skåneleden vid Stenestad på Söderåsen.
Rassel! Knak!
Gänget springer ner längs en brant ravin bland löv, grenar och lösa stenar.
Plask!
Springa över bäckar tillhör vardagen.
Välkommen till Klubb Sisus träningsarena — den fria naturen.
De ser landskapet fortare än vi andra. De väljare knöligare vägar än våra upptrampade stigar.
Men varför?
— Jag får träffa min man mer, svarar Caroline Pråme med ett skratt och blinkar åt maken Linus som hållit på med uthållighetssporter i flera år.
De och några kompisar har nyligen bildat en klubb. Ett dussin motionärer men knappast ett dussingäng.
De tränar och tävlar i mulitisport, några även i triathlon, och de är öppna för andra typer av extremsport.
De springer och cyklar över stock och sten, paddlar kanot — samtidigt som de orienterar. Tävlingarna, minst två personer i varje lag, kan pågå i allt från några timmar till dagar och veckor.
Bara för supermänniskor?
Caroline Pråme hade också sina farhågor.
— Tidigare höll jag bara på med hopp-och-skutt-gympa.
Så utmanade hon Hasse Orre i en triathlontävling (simning, löpning och cyking) och de kom i mål samtidigt. Hon åkte sedan och tittade på en multisporttävling — och gjorde följande upptäckt:
— Det var vanliga människor som tävlade. Inga djur eller maskiner. En del såg det helt enkelt som en dagsutflykt. Det finns också olika distanser och fyra, fem timmars tävling är överkomligt.
Därför tog hon steget och ångrar sig inte ett ögonblick.
— Det är en enorm utmaning. Jag tror inte jag ska klara av det...men så gör jag det. Jag triggas av det. Energin när man lyckas är cool.
Sisu-killarna fyller i:
— Det handlar om att testa gränser, säger Linus Pråme.
— Det är ett enormt lyckorus när man har klarat av en träning eller tävling. Och så är jag en hopplös problemlösare, jag längtar efter utveckling och förbättringar, säger Lars Levin.
— Det är en vila i träningar, man stänger av allt, rensar hjärnan, säger Hasse Orre och fortsätter:
— Det är också en social sport. Vi sporrar varandra och tävlar tillsammans. Då måste man veta varandras gränser och dra nytta av att man är bra på olika saker.
Flera av dem har tidigare tränat på egen hand. Nu har ensamvargarna funnit sin flock.
Och de har plats för fler — inte minst tjejer.
— De har egentligen bättre fysiologiska förutsättningar. Det märks på tävlingar, tjejer är oftast uthålligast på slutet. Och så är de i regel starkare mentalt, säger Jakob Danker, läkare till professionen.
Caroline Pråme nickar belåtet i bakgrunden.
Men ändå. Man reser sig knappast ur tv-soffan en dag och säger "nej, nu börjar jag med multisport".
Hur dålig kan man vara för att börja?
— Kan du springa en mil har du grunden, säger Sisu-gänget.
Sedan är det träning som gäller. De kör sju, åtta timmar i veckan, några mer än så.
— Man blir effektivare, planerar sin tid. Jag mår enormt bra av detta. Det är värt så mycket mer än att gegga med nåt hemma. I stället för att pösa runt en söndag börjar man med att träna ett pass, säger Caroline Pråme.
Även killarna talar om att prioritera.
— Vilket tv-program skulle slå ut det här? undrar Linus Pråme och sveper med armen över ett soligt vårlandskap på åsen.
Målen då?
Killarna hummar om att ha roligt, att lära sig mer i en sport där man aldrig blir fullärd.
Caroline Pråme klipper av dem:
— Att vinna svenska cupen!
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus