Kvinnliga präster firar 50-årsjubileum
50 år har gått sedan Sverige fick kvinnliga präster. Förra Lundabiskopen Christina Odenberg, en av pionjärerna, utbytte på söndagen erfarenheter i Rydebäcks kyrka med fyra kvinnliga kolleger från olika generationer.
Bildmaterial
Även en biskop emerita kan ha ett snävt tidsschema. Christina Odenberg som först varit på prästvigning i Lund äter hamburgare tillsammans med kontraktsprost Gudrun Erlanson före arrangemanget i Rydebäcks kyrka.
De fem kvinnliga prästerna Sofija Videke, Gisela Pernrup, Anna Eklund, Christina Odenberg och Gudrun Erlanson sammanstrålade på söndagen i Rydebäck.
HELSINGBORG. Hösten 1958 beslutade kyrkomötet att även kvinnor skulle få bli präster i Svenska kyrkan. De tre första kvinnorna prästvigdes 1960 och i dag är bara drygt 60 procent av prästerna män.
— Det går inte att jämföra då och nu. Hela kyrkan har förändrats liksom hela prästrollen.
Det säger Christina Odenberg, biskop i Lund 1997-2007 och Sveriges första kvinnliga biskop. När hon prästvigdes i Stockholm 1967 fanns bara ett tiotal kvinnliga präster i hela landet.
På söndagen hade Kvistofta pastorat bjudit in henne och fyra andra kvinnliga präster till Rydebäcks kyrka till en nutidshistorisk eftermiddag. De andra deltagarna var kontraktsprost Gudrun Erlanson och pastoratets egna präster Anna Eklund, Gisela Pernrup och Sofija Videke.
Fastän motståndet länge funnits kvar på sina håll i Svenska kyrkan blev det enligt Christina Odenberg också en "befrielse" för många manliga präster med kvinnliga kolleger:
— De kom ifrån sin fyrkantighet. Det är många män som har vittnat om det. Och de kvinnliga prästerna var även ett tecken på att Svenska kyrkan tagit människovärdet på fullt allvar och ser män och kvinnor som jämlikar.
— Språket i Svenska kyrkan har också förändrats tack vare kvinnorna. Nu används inte bara manliga termer. Samtidigt har predikan förändrats när evangeliet tolkas genom kvinnliga erfarenheter, tillägger Christina Odenberg.
Gudrun Erlanson blev präst 1975 och hade då bara en handfull föregångare i Skara stift där hon först tjänstgjorde. Sedan 1998 är hon kyrkoherde i Maria församling och kontraktsprost.
— Skillnaden är jättestor och det har hänt mycket i kyrkan över huvud taget, säger hon. På 70-talet var prästen ännu en ensamarbetare medan man i dag tänker i medarbetarlag. Då var det också en annan myndighetskyrka där prästen hade pondus och status, i alla fall i Västergötland.
Där fick Gudrun Erlandson även ibland vara med om att hon i motsats till maken David, som också är präst, inte var välkommen att officiera och göra andra saker i kyrkan.
Anna Eklund, sedan 2001 kyrkoherde i Kvistofta, prästvigdes 1987 och tjänstgjorde tidigare i Strängnäs stift. Det var ett annat av motståndsfästena där de kvinnliga prästerna följaktligen var lätträknade.
— Jag visste att det fanns många som var emot kvinnliga präster. Men för mig har det inte varit något problem och jag har inte blivit motarbetad. Jag har i stället alltid blivit uppmuntrad och stöttats av både biskopar, politiker och församlingsmedlemmar. För mig har det varit en oerhörd glädje att vara präst, förklarar hon.
Samtidigt tycker hon att det är mycket roligare i kyrkan nu. Det är inte längre bara herrar i mörk kostym där och fler är delaktiga i arbetet.
Gisela Pernrup prästvigdes 1998 och är numera komminister i Kvistofta efter att även ha tjänstgjort i Munka Ljungby.
— Jag har alltid känt mig uppmuntrad och buren. Jag har mött enskilda personer som varit motståndare till kvinnliga präster men det har aldrig varit något problem för mig, säger hon.
Sofija Videke blev präst 2007 och är komminister i Kvistofta:
— I Kvistofta är det ingen skillnad om man är man eller kvinna som präst. Men det finns motstånd på andra håll. Ibland hör man att kvinnliga präster skulle vara bättre men det här går inte att komparera. Det viktiga är inte om man är man eller kvinna, heterosexuell eller homosexuell, utan att man gör det som en präst ska göra.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus