De återskapar ett stycke krigshistoria
I en maskinhall ute på vischan pågår en udda renovering. Två bröder och deras söner lagar en stridsvagn från andra världskriget.
Bildmaterial
Så här ser Perssonklanens första gemensamma renoveringsobjekt ut: stridsvagn m/42. När den moderniserades 1957 sattes det gamla tornet på kustvärnen i stället. Med andra ord återvinning redan då.
M/42:an har två bensindrivna motorer på 160 hästkrafter och 8,5 liters cylindervolym. Henrik och Sven–Arne Persson lutar sig över den ena och justerar ventilspelet.
Henrik Persson vid förarplatsen. "Man får behandla m/42:an som en Ferrari. Ingenting får gå sönder, för det finns inga reservdelar".
Arbetställningarna inne vagnen är ofta extremt obekväma, men än så länge har Joakim Persson och de andra klarat sig från skador. Det har däremot inte museichefen. Han bröt ett revben när stridsvagnsvraket skulle bärgas till Djuramosse.
Stefan och Joakim Persson.
Joakim Persson vid växelspaken. Det krävs mycket muskelkraft för att dra i den. M/42 har både hydrauliska och mekaniska växlar, för att komma upp i önskad effekt.
Eldröret med prydlig Boforsmärkning. Tomhylsorna släpptes ner i det vita röret, som syns i bildens nederkant, och landade på marken. Inne i stridsvagnen fanns 100 skott.
Stefan Persson visar och berättar hur tornet vreds: "Vagnchefen, skytten och laddaren följde då med runt. Det var lätt att klämma sig. Det satt därför varningsskyltar överallt".
Joakim Persson tittar på ett av de elscheman som museichefen gudskelov har räddat. "Det knepiga är att alla kablar är svarta".
Joakim Persson.
Joakim Persson
Sven–Arne Persson justerar ventilerna.
Som väl är har Johan Andrée samlat på sig elscheman, reservdelskataloger med sprängskisser och instruktionsböcker. "Det hade varit jäkligt svårt utan dem", intygar Henrik Persson.
Det är småkyligt i maskinhallen och ljuset består endast av ett antal spotlightar, men de enkla förhållandena bekommer inte hobbymekanikerna Persson. Pappa Sven-Arne justerar ventilerna på ena Scania-motorn medan sönerna Henrik och Joakim tittar på.
Kvintetten Persson
Sven–Arne är rörmokare.
Hans son Joakim, 27, är montör på Agroma där han reparerar traktorer och lantbruksmaskiner.
Sonen Henrik, 25, servar kopiatorer/skrivare.
Stefan Persson är egenföretagare och installerar värmepumpar.
Hans son Tobias, 17, läser på fordonsprogrammet i Ängelholm och ska bli bilmekaniker.
HELSINGBORG. Vissa samlar vinylskivor, andra har abonnemang på konserthuset eller skapar ett paradis av klorofyll i sin trädgård.
Bröderna Sven–Arne och Stefan Persson och deras tre söner mekar med en stridsvagn.
Det är trångt, tunga lyft och de slår hela tiden i skallen så att det dånar i pansarplåten – men de älskar varje sekund.
Utanför maskinhallen i Djuramossa är det beckmörkt, men när HD öppnar vikdörrarna strålar ljuset ut på grusplanen.
Där står den – stridsvagn m/42. Tung, mörk och mäktig. Klanen Persson krälar omkring på karossen med olika handverktyg. Det småpratas och skämtas.
— Det som skiljer män från pojkar är att leksakerna blir större, säger Henrik Persson.
Hans far, Sven–Arne Persson, bor granne med Johan och Marie Andrée, som driver beredskapsmuséet. Det är museet som äger m/42:an.
Sven–Arne Persson:
— Stridsvagnen kom på tal i höstas. Jag undrade varför den bara stod där, halvfärdig, och frågade om inte jag och min familj kunde ge oss på den. "Ja, kom och titta då, så kan ni själva göra en bedömning", svarade Johan.
Stridsvagnen var då utvändigt renoverad, men under plåten var det ingenting som fungerade. Sven–Arne och Stefan Persson tog sig an uppgiften att reparera motorn och få igång det elektriska och fick med sig sönerna Joakim, Henrik och Tobias.
— Jag tände på idén utan någon tvekan, minns Henrik.
I december startade de.
Bara en av dem är mekaniker – Joakim – men Sven–Arne och Stefan är lantbrukarsöner och har alltid skruvat på bilar och traktorer. Alla renoverar dessutom veterantraktorer och är med i Kullabygdens maskin– och veteranklubb.
— Grunderna är desamma som hos vilken bil eller traktor som helst. Skillnaden är att stridsvagnen är mycket större och har två motorer.
De flesta delarna finns. Saknas något säger de till Johan Andrée, så fixar han det via sina försvarskontakter, men ibland får de tillverka eget.
— De här packningarna har jag skurit till själv med en mattkniv, säger Sven–Arne Persson och visar en trave korkbitar.
Det är mycket trångt i vagnens inre.
— Stackars de som var mekaniker när stridvagnarna var i bruk, utbrister Sven–Arne Persson.
— Ja, och tänk att reparera vagnarna i fält, tillägger hans bror, Stefan.
Kvintetten är i maskinhallen ett par kvällar i veckan.
— Vi bryr oss inte om att räkna timmarna. Det här är ren avkoppling. Det är ju ingen panik – målet är att få igång stridsvagnen till våren, säger Sven–Arne Persson.
Vilket jobb har varit värst?
— Det var när vi satte i generatorn till den ena motorn. Fy fan vilket jobb! Den vägde 40 kilo. Vi var tre man som lyfte, berättar Henrik Persson.
— Ja, man behöver inte gå på gym precis, inflikar hans far.
De fem lär sig mycket av arbetet och de är imponerade över vad de ser:
— Tekniken inom det militära har alltid legat långt fram.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus