Till minne av Förintelsens offer

Fullsatt i salen. Stora applåder. I dag är det Förintelsens minnesdag. Redan i går hölls minnesstund på Filbornaskolan.

Klockan närmar sig 13. På bänkarna i Filbornaskolans arena sitter redan gott om elever. Hela tiden strömmar nya in genom dörrarna.

– Oj, oj, oj med folk. Vi får nog sätta lapp på luckan snart, säger läraren och initiativtagaren Jan-Erik Lundberg, bekymrad och nöjd på samma gång.

Strax efter får han också stänga och låsa. Fler åhörare får inte plats.

Framme vid talarstolen står Klara Tixell, överlevare från koncentrationslägret Theresienstadt i forna Tjeckoslovakien. Intill henne på bordet: ett glas vatten och en liten FN-flagga.

Hon berättar kort delar av sin historia. I vanliga fall kan Klara Tixell hålla föredrag som pågår två lektioner. Men i dag är det minnesstund med liten frågestund.

Klara Tixell bor numera i Helsingborg, men föddes och växte upp i Köpenhamn. Hon förflyttar åhörarna till tiden 1940-1945 då Danmark ockuperades av tyskarna.

– De hade fått för sig att det fanns undermänniskor som skulle utrotas och begick massmord på alla som de ansåg mindre värda. Som judar, homosexuella, handikappade, Jehovas vittnen...

Hon går till hösten 1943, hur ryktena gick om en razzia mot danska judar. Hur folk öppnade sina hem för att gömma judar, hur några gömdes undan som patienter på sjukhus för att inte vara hemma när ockupanterna bankade på dörren, hur andra räddades över till Sverige.

– Men alla blev inte räddade.

Den dag hon själv fyllde 14 år hämtades Klara Tixell och hennes familj av tyskarna. De fördes till Theresienstadt.

– I 18 månader och 13 dagar befann jag mig där.

Alla över 13 år tvingades arbeta, själv satt hon på fabrik och tillverkade plånböcker av papp. Publiken undrar om familjen fick vara tillsammans i lägret. Jo, det fick de, men pappan dog av umbäranden.

– Hans aska slängdes i floden så vi har ingen grav för honom. Men vi har en minnessten på judiska kyrkogården i Köpenhamn.

Klara Tixell tar själv upp frågan om dem som i dag förnekar Förintelsen.

– De försöker få ungdomar med sig och säger att det inte är sant. Men det finns gott om bevis.

Hon pekar på målningar, teckningar, dagböcker, inspelningar av vittnesmål från dem som var med.

– Jag personligen har också ett bevis. På museet i Theresienstadt finns ett stort rum där namnen på 12 500 barn är målade. Där finns mitt namn och födelsedatum med. Varför skulle det skrivas dit om jag inte hade varit där?

Linnea Horvat och Daniela Angeloni är två av eleverna som deltog i minnesstunden. De går i ettan på medieprogrammet.

– Jag är tagen, säger Linnea Horvat efteråt.

– Jag vill höra mer, säger Daniela Angeloni.

De gick hit i dag för att det verkade intressant med den personliga berättelsen.

– Att få höra deras version av det, de som verkligen var med. Det är en helt annan sak än att höra någon annan berätta, säger Daniela Angeloni.

De har läst om förintelsen i skolan.

– Men det var inte tillräckligt. Man hade behövt veta mer. Och det är inte alls samma känslor.

Filbornaskolan har under några år haft den här typen av minnesstund. Och Jan-Erik Lundberg tänker fortsätta med det.

– Sedan vi blev en FN-skola förpliktigar det än mer.

Varför är det så viktigt?

– Inte i första hand för att veta varenda historisk detalj, utan för de etiska frågorna, säger Jan-Erik Lundberg.

– Om förintelsen ska fortleva i våra medvetanden måste det bli allmängods, för om några år har vi inga överlevare kvar. Vi måste tala om det allvarligaste allvarliga, om hur vi bryr oss om våra medmänniskor.

Åsa Jarring
asa.jarring@hd.se 042-489 91 54