Han hade alla odds emot sig

Göran Wallin har gått från en befarad dödsbädd till maratonlopp. Med livslust och envishet kämpade han sig tillbaka från den svåra trafikolyckan.

Helsingborg. — Jag har fötts två gånger, säger Göran Wallin.

Den 11 december 1985 startade hans andra liv.

Det var en helt vanlig vinterdag, lite kallt i luften, temperaturen strax under noll. 20-åriga Göran Wallin kom från Frillestad prästgård i sin röda Opel Rekord tillsammans med sin 14-åriga syster Helena.

Båda var på väg till skolan. Göran läste högre ekonomisk specialkurs och marknadsföring. På fritiden spelade han fotboll och ishockey, lyssnade på musik och umgicks med sin flickvän Cecilia och sina vänner.

Som så många gånger tidigare svängde Göran in på E6 söder om Helsingborg.

Sedan blev ingenting som vanligt. Den här gången fanns det en isfläck på vägen. Göran fick sladd över på andra vägbanan och frontalkrockade med en mötande bil. Opeln slog runt och landade med en våldsam krasch på taket.

Helena bröt båda benen. När Göran vaknade ur medvetslösheten efter 18 dygn var han multihandikappad och på gränsen till hjärndöd. Armarna var sönderslagna, hörseln på ena örat borta och han hade tinnitus.

Hans liv fram till olyckan var helt utsuddad. Och minnena kom aldrig mer tillbaka.

— Jag fick börja ett nytt liv, säger han i dag.

Vi sitter i skön skugga på altanen i huset i Maria Park där han bor med sin fru Cecilia och barnen Frida, 20 år, och Simon, nästan 18. Det är en riktigt varm sommardag, Göran har kokat kaffe och bjuder på frukt. Nyss var vi ute i grönskan bakom huset för att ta bilder när han springer i skogen.

Göran ser vältränad ut. Ärr på armarna och hörapparat är det enda som vittnar om den svåra kraschen.

Utåt.

Inuti finns tinnitusen i det döva örat och hjärnskadan som ibland ger problem med att hitta ord. Ibland värker det i armarna.

Görans första minne i livet efter olyckan var att han stod vid fönstret på rehabiliteringen i Lund där han var inlagd. Armarna var hoplappade med skruvar och skenor.

— Jag tittade ut och undrade var jag var. Och vem jag var.

Vad han inte förstod då var att bara det faktum att han stod där och tittade ut, var ett mirakel. Läkarnas besked till föräldrarna hade varit: det finns inget större hopp för att Göran överlever.

Men han kämpade. Och han var envis.

Först överlevde han mot alla odds. Sedan fick han börja om från början med att lära sig gå, använda armar och händer, prata, läsa och skriva. Och acceptera dövhet och tinnitus.

Det var livet självt som gav honom kraft och ork.

— Jag insåg hur mycket det är värt, jag kände en sådan livsglädje mitt i alltihop, jag ville leva, säger Göran.

Cecilia fanns där hela tiden.

— Hon har betytt allt för mig. Hon berättade om mig, om mitt liv före olyckan. Jag har fortfarande inga egna direkta minnen, men jag fick ändå historien om mitt liv. Jag klarar mig med det fast det var förstås lite jobbigt när ett av mina barn tog studenten att inte minnas min egen studentexamen.

Själv fick Göran så småningom läsa Komvux eftersom han inte kom ihåg var han lärt sig tidigare - svenska, matte, engelska och en del ekonomi. Han studerade dessuom på grafisk linje efter trafikolyckan.

Det var också Cecilia som tog med en freestyle till sjukhuset med musik som Göran brukade tycka om. Paul Weller är favoriten.

— Hans texter handlar om orättvisor och om att kämpa, att gå sin egen väg på rätt sätt. Jag känner igen mig själv där. Musiken, rytmerna och texterna betydde mycket när jag låg på rehabiliteringen på sjukhuset och hade tappat allt.

Bara ibland kommer fragment från det förra livet tillbaka.

— Jag kan minnas att någon ropar "kämpa på, Jojje", jag kallades för det. Det var nog på fotbollsplanen.

I dag spelar Göran inte fotboll. Han springer och joggar.

— När jag låg på rehabiliteringen som vårdpatient i Lund fick jag inte springa. Men så fort jag blev dagpatient och kom hem till Frillestad igen satte jag igång, jag kände att det skulle vara bra för mig. Och även om jag har problem med balansen så var mina ben inte skadade.

— Jag glömmer aldrig första gången, vilken frihetskänsla det var när jag sprang där på landsvägen.

Det var ren och skär glädje och löpningen blev från den stunden en viktig del i färden mot ett vanligt liv. Det hjälpte Göran att bygga upp kroppen, konditionen och psyket.

— Ingen styrde mig, ingen bedömde mig, jag vara bara mig själv. På arbetsmarknaden kan jag betraktas som en man med funktionsstörningar, inte som den jag egentligen är. Det är nedvärderande och jag har fått kämpa med det, det har varit psykiskt arbetssamt, berättar Göran.

Han har arbetat som elevassistent på Rydebäcks montessoriskola. Nu är han sommarvikarie som vårdare på ett av vård- och omsorgsförvaltningens LSS-boende för funktionshindrade. Dessutom är han kontaktperson inom LSS-verksamheten.

— Där jag är nu bedöms jag äntligen som vem som helst. Min insats räknas, inte mitt funktionshinder, och jag klarar mig bra.

Att jobba med andra människor – det var som att komma hem. Innan dess provade Göran flera olika jobb, exempelvis på posten, som vaktmästare... Det gick bra men gav inte den där kicken.

— Inte förrän jag började som ledsagare. Då kom jag rätt.

I dag studerar han dessutom handikapp- och rehabiliteringsvetenskap på distans på Malmö högskola. I datorn ligger B-uppsatsen nästan klar. Den handlar om att vara dövblind.

Målet är att bli rehabiliteringssamordnare.

Löpningen har fortsatt att vara viktig för Göran. Springtime var första målet. Sedan fortsatte det med halvmaratonlopp och till slut Stockholms maraton och andra maratonlöpningar.

Göran visar diplomen från olika tävlingar.

— Jag kan inte beskriva känslan när jag gick i mål första gången. Då tänkte jag på när jag satt där i rullstol...

Sedan sa ryggen ifrån.

— Jag fick lägga löparskorna på hyllan ett tag och då blev jag riktigt ledsen.

Men sin vana trogen började han om från början igen.

— Och i dag har jag lärt mig att vara rädd om ryggen och klarat av Springtime, Akademilen i Lund och Göteborgsvarvet i år.

Nästa löpmål?

— Halvmaran i Landskrona i augusti. Och Upploppet på Orkanen i Malmös högskola i höst, en engelsk mil. Man börjar springa på marknivå och sedan går det ner i garaget och sedan upp för alla trappor till husets högsta punkt. Efteråt blir det föreläsningar, bland annat om löpning. Det ska bli jättekul.

I höst ska Göran själv föreläsa för funktionshindrade som studerar på en kvalificerad yrkesutbildning i Eslöv.

— Det ser jag mycket fram emot.

Vad vill du förmedla?

— Hur underbart och unikt livet är, trots begränsningarna. Att man måste acceptera dem. Jag visste inte vem jag var. I dag är jag – jag. Och jag är en lycklig man.

Winnie Gravlund winnie.gravlund@hd.se042-489 92 21