Helsingborgs blodigaste dag

Kanoners dån, hästars skrin och sårades jämmer gjorde luften tjock som blod utanför Helsingborg den här dagen. Vid Brohuset, Berga och Ringstorp föll soldaterna i drivor, danskar såväl som svenskar. I potten låg Skånes framtid. Det var den 28 februari 1710, och när solen gick ner över Själland var den danska armén slagen.

HELSINGBORG. Detta har hänt:

Efter det katastrofala svenska nederlaget vid Poltava sommaren 1709 vädrade arvfienden på andra sidan Öresund morgonluft. Det fanns åter en chans att ta tillbaka Skånelandskapen. I början av november landsteg en dansk armé på 14 000 man vid Råå utan att möta motstånd. På några veckor trängde den fram tvärs genom Skåne och in i Blekinge med sikte på örlogsbasen Karlskrona. Skånes generalguvernör Magnus Stenbock ledde försvaret i kungens frånvaro. Karl XII satt fast i Bender, långt borta i Turkiet. Stenbock hade i början inget att sätta emot utan retirerade till Växjö för att invänta förstärkningar. Sverige var utarmat efter tio års krig och utskrivningar av krigsfolk, men Stenbock lyckades likväl stampa en ny och förhållandevis slagkraftig armé ur marken.

I början av februari 1710 stod Stenbock åter på skånskt område vid Osby. Eftersom fästningarna i Malmö och Landskrona fortfarande var i svenska händer kände sig den danske överbefälhavaren Jörgen Rantzau osäker på sin ställning och valde att hastigt återvända till Helsingborg, där också han fick förstärkningar. Stenbock följde efter. På kvällen den 26 februari slog armén läger vid Hässlunda, dagen därpå gick marschen till Fleninge. Stenbock ville inte gå direkt mot Helsingborg utan satsade på att försöka kringgå de danska ställningarna norrifrån. En avgörande kraftmätning stod för dörren.

Natten

Den skånska vårvintern visar sig från sin sämsta sida. I och runt Fleninge huttrar 14 000 svenska soldater i mörker, blåst och underkylt regn för att få några timmars sömn under bar himmel. I morgon ska de tåga mot Helsingborg och ett okänt öde. Stenbock övernattar i gästgivaregården och går igenom sin anfallsplan en sista gång. Han antar att danskarna grupperat sig på ömse sidor av Ängelholmsvägen vid Brohuset, där de skyddas av ett långsträckt kärr som svenskarna måste över. Därför bestämmer han sig för att i stället göra en kringgående rörelse västerut för att ta den danska hären i flanken.

Morgonen

Det råder tät dimma men den svenska armén bryter likväl upp tidigt. Man marscherar först västerut förbi Ödåkra mot Allerum och svänger sedan rakt åt söder mot Pilshult. Framryckningen går på fyra kolonner genom skog och fäladsmarker men man ser inte mycket i dimman.

I Helsingborg vet Jörgen Rantzau ännu inget om svenskarnas uppmarsch. I det danska lägret, beläget utåt Husensjö, ligger trupperna stridsberedda, men Rantzau tror inte på något anfall för dagen på grund av dimman.

Klockan 10: Dimman lättar

Plötsligt bryter solen igenom och sopar bort slöjorna. Den klara sikten bjuder båda sidor på präktiga överraskningar. Rantzau ser den svenska armén i full färd med att rycka fram, fast inte längs Ängelholmsvägen som han väntat sig utan från vänster längs Kullavägen. Han beslutar i all hast att stärka sin vänstra flygel och ställa upp sitt grova artilleri på Ringstorpsbacken, där det har fritt spelrum mot de anfallande svenskarna. Tre kanonskott från Kärnan är signalen för de danska förbanden att inta sina platser i slagordningen.

Stenbock å sin sida tvingas konstatera att de danska trupperna inte finns vid Brohuset utan betydligt närmare staden och i mycket fördelaktiga ställningar. När de svenska förbanden passerat skogsterrängen norr om Pilshult och Gyhult har de en stor, stenig mer eller mindre sammanhängande och delvis översvämmad sankmark framför sig. Vattenspeglarna är täckta av förrädiskt tunn is. På andra sidan, kring höjderna vid Ringstorp, finns danskarna.

Klockan 11.30: de första skotten.

Svenska hären har det tungt i sumpmarkerna. Hästar och manskap trampar igenom isen och kanonerna fastnar. Vid Käfta ådra, ett kärr på västra kanten, kommer den svenska högerflygeln i kontakt med den danska vänsterflygeln. Artilleriet på Ringstorpsbacken börjar ge eld.

För att slippa driva hela armén ut i kärren gör Stenbock en sidledsförflyttning österut mot Brohuset där markerna är torrare. Rantzau ser manövern och tolkar det som ett försök av svenskarna att gå runt hans ställningar på högerkanten. Han ger därför order om att kavalleriet ska rycka fram till Brohuset och rider personligen med i anfallet. Det är ett beslut som skulle bli kritiserat i efterhand. Armén som helhet lämnas därigenom utan ledning.

Ordern får också till följd att hela armén svänger åt vänster så att den i stället för att stå vinkelrätt mot Ängelholmsvägen kommer att stå längs med den. En manöver som kommer till stånd på oklara grunder och som skulle visa sig bli ödesdiger.

12-14 Brohuset

Generalmajor Burenskiöld, som leder de svenska ryttarstyrkor som först når fram till Brohuset, får det hett om öronen när det danska kavalleriet stormar fram. Mellan Brohuset och Filborna går en stenmur som svenskarna kläms mot när de tvingas retirera. Den blir en dödsfälla och svenska soldater faller i mängder. Danskarna har trumf på hand, Burensköld tas till fånga, svenskarna viker men får samtidigt förstärkningar. Efter en stund är de på väg framåt igen och nu är danskarna underlägsna i antal.

Här någonstans tappar danskarna både kontrollen och initiativet. Den olyckliga förflyttningen mot Ängelholmsvägen hade lett till en lucka mellan centern och högra flygeln. Plötsligt inser de danska kavalleristerna på högerflygeln att de riskerar att bli anfallna från alla håll. Paniken ligger på lur och förbanden flyr ett efter ett tillbaka mot Helsingborg. Flykten går med svenskarna hack i häl genom vad som i dag är bostadsområdena Dalhem, Drottninghög och Fredriksdal. Rantzau försöker handgripligen stoppa upplösningen men träffas själv av ett skott och förs svårt sårad ur striden. De infanteriförband som följt med i anfallet mot Brohuset blir lämnade åt sitt öde och slaktas av det svenska kavalleriet.

13-15 Ängelholmsvägen

Under tiden har det svenska infanteriet arbetat sig igenom kärren norr om Berga trots skurar av druvhagel och kanonkulor från det danska artilleriet. Snart är man i närstrid med den danska centern vid Ängelholmsvägen. Det blir hårda bud här också. Den svenske artillerichefen Carl Cronstedt har släpat sina pjäser ända fram i frontlinjen och beskjuter danskarna från nära håll, 10-15 meter. Det leder till massaker i de danska leden. En regementschef slits i stycken, en överstelöjtnant får bägge benen avklippta.

Danskarna har satt ut spanska ryttare till skydd men det hjälper inte. Centern isoleras och hotas av omringning. Regementena i mitten viker medan elitförbanden på flankerna, Grenadjärkåren och Gardet till fot, kämpar tappert ett tag till under stora förluster.

Den danska vänsterflygeln vid Ringstorp blir också häftigt angripen. Här står det grova artilleriet som dock inte längre kan uträtta något. När upplösningen griper omkring sig vräks pjäserna ner i ett kärr och artilleristerna flyr ner till staden. Klockan är nu tre på eftermiddagen och slaget är förlorat för Danmark.

Klockan 16: Stenbocks kurir

Medan resterna av den danska hären söker skydd bakom de klena befästningsverken i Helsingborg, gör svenskarna i stort sett halt. Stenbock avstår från att storma staden. Klockan fyra på eftermiddagen skickar han i stället ryttmästaren Henrik Hammarberg till Stockholm för att underrätta rådet om segern. Hammarberg lämnar högkvarteret i vagn, inte i sporrsträck som i Snoilskys berömda dikt "Stenbocks kurir".

Tapto

När natten sänker sig över slagfältet är en av de blodigaste episoderna i nordisk historia över. Fäladerna utanför staden är översållade av kroppar, människor och hästar, döda eller döende. Inne i Helsingborg är det inte mycket bättre. Mängder av sårade trängs ihop i väntan på att bli överskeppade till Helsingör. Stadens befolkning fruktar för stormning, plundring och farsoter.

Några exakta förlustsiffror finns inte men troligt är att 2000 danskar och 800 svenskar fick sätta livet till den här dagen. Till detta kommer ett stort antal sårade, och när det gäller danskarna, 2 600 fångar. De danska förlusterna beräknas därför till totalt 7000 man, eller halva armén. De svenska totalförlusterna stannade vid cirka 3000 man.

Litteratur

Faktaunderlaget till beskrivningen av slaget har hämtats ur olika verk. Två bör framhållas, dels Svenska slagfält av Lars Ericsson m. fl. (2003) samt Drottninghögsboken av Göran Segergren (1989).

Håkan Palm hakan.palm@hd.se042-489 92 22