Fick hjälp med dyslexin först när de bytte skola

HELSINGBORG Publicerad 8 januari 2011 kl. 04:00
  • Mycket har kretsat kring läsningen för bröderna Simon och Johan, som har dyslexi. Föräldrarna vittnar om att samma problem bemötts helt olika på olika skolor. Pojkarna fick rätt hjälp först när de bytte skola.HD/NST Britt-Mari Olsson

  • En tjock bok om dyslexi står i familjens bokhylla.HD/NST Britt-Mari Olsson

Johans och Simons föräldrar kämpade för att de skulle få hjälp i skolan med sina läs– och skrivsvårigheter. Men för båda bröderna var det först när de bytte skola som det hände något. Här kan du lyssna på artikeln. [#lyssnatarget]

De två bröderna är i dag 17 och 15 år. Den äldste, Johan, förstod redan i ettan att han hade problem med att skriva.

– Ingen, knappt ens jag själv, kunde läsa vad jag skrivit, säger han.

Efter att ha träffat en speciallärare en tid blev texten lite mer läsbar. Men problemen med att skriva, och läsa, bestod.

Pappa Tomas berättar att han och Johans mamma ville att Johan skulle genomgå en utredning för att se om han hade dyslexi, men skolan trodde inte att det var där problemet låg. Lärarna tyckte i stället att Johan var lat och passiv.

Johan säger själv att han inte brydde sig så mycket, varken om att lärarna tyckte att han var lat eller att han hade problem att läsa och skriva.

Men det märktes hemma att han inte mådde bra. Det var ofta konflikter, inte minst om läxorna. Under en lång tid ville Johan inte heller gå till skolan. Då fick Tomas ofta komma hem från jobbet och försöka övertala Johan att ändå gå dit.

– Vi hade inget mer att ta på än att lärarna tyckte att han var lat. Då tryckte vi på utifrån det. Men det var inte rätt väg att gå. Det finns mycket som man hade velat göra annorlunda. Men samtidigt finns det få som varit så aktiva i skolan som vi. Både att han ska göra rätt för sig och att han ska få den hjälp han har rätt till, säger Tomas.

I sexan bytte Johan skola. Några veckor in på första terminen hörde lärarna av sig till föräldrarna och förklarade att de trodde att Johan hade dyslexi, eftersom han skrev så dåligt.

Sen gick förändringen snabbt. En utredning visade att det handlade om just dyslexi. I skolan fick han tillgång till dator och allt material inläst på skiva så att han slapp kämpa så mycket med själva läsningen och i stället kunde ta till sig kunskapen. En "fantastiskt engagerad" specialpedagog såg till att han fick precis den hjälp han behövde. Hon låg på och pushade hela tiden, som Johan och Tomas beskriver det. Johan antyder att det ibland var lite väl mycket uppmärksamhet, men samtidigt ler han. Hemma avtog konflikterna.

Enligt Tomas märktes också en annan förändring: den förut ganska tillbakadragne Johan började få bättre självförtroende.

Den yngre brodern, Simon, gick på samma skola som storebrodern de första åren. Han fick diagnosen dyslexi redan under mellanstadiet, men trots det dröjde stödet, berättar Tomas. Att han fick en egen dator i femman hjälpte inte mycket.

– Han fick sitta i ett litet rum, men det var ingen lärare som satt hos honom.

Om Johan blev tillbakadragen blev Simon utåtagerande. Enligt pappan var båda reaktionerna strategier för att slippa visa att de inte kunde läsa och skriva som sina klasskompisar.

I sexan bytte Simon också skola, till samma som Johan. Där fick även han för första gången tillgång till alla hjälpmedel, och ordentligt stöd av lärarna.

– Den största skillnaden när vi bytte skola var att han inte behövde vara en spelevink längre. Nu upplevs han som en av de lugnaste, säger Tomas.

Johan går nu ettan på gymnasiet och läser den utbildning som han vill.

Föräldrarna ser tillbaka på en jobbig tid där de fick kämpa för att sönerna skulle få rätt hjälp. Ingen av dem tror att det handlar om att lärare inte vill väl.

– Jag tror inte att det handlar om illvilja, utan om brist på kunskap, säger Tomas.

Lyssna på artikeln här

Emma Johansson
042-489 90 64

Textförstoring

Dela

Läs mer

Kommentarer

Helsingborg

Hallå! Helsingborg

Huvudnyheter

STÄNG X