Om hur dyslexi drabbar hela familjen
Här kan du lyssna på krönikan.
Helsingborg. Tonåringar med självmordstankar. Barn som redan i tioårsåldern förlorat all självkänsla och tror att de är dumma i huvudet. Tjejer och killar som inte klarar målen i skolan, som stämplas som slöa eller med koncentrationssvårigheter och inte har ges en chans att läsa vidare på högskola.
Under de senaste månaderna har jag och min kollega Emma Johansson pratat med en rad föräldrar till barn i den här situationen. Samtalen har blivit långa, det tar tid att berätta hur barnens svårigheter påverkat hela familjen och redogöra för alla vindande turer under många års vedermödor. Känslomässigt har familjerna utan undantag pendlat mellan att vara förbaskade och drivande till ledsna och uppgivna.
Ingen av dem som vi pratar med vill träda fram med namn. Främst av hänsyn till sina barn, som de anser redan har fått lida tillräckligt. "Min son ser sig som en outsider", säger en mamma. Pojken är elva år vid det här laget och har i perioder behövt stor övertalning för att överhuvudtaget gå till skolan. Han skäms för att han har dyslexi. "Hade han inte haft sitt intresse för att åka skateboard och kompisar som tar honom för vad han är, så vet jag inte hur det hade gått", säger han mamma.
En annan mamma, vars pojke heller inte pratar öppet om sina svårigheter, är mest besviken över att skolan har stämplat sonen som slö. "I alla papper från utvecklingssamtal genom alla år står att min son är bekväm och inte vill plugga, när det i själva verket är ett handikapp han har. Det gör mig så ledsen."
Många upplever att det är känsligt att bråka med barnens skola. "Jag vill inte stöta mig med rektorn och lärarna, jag är rädd för att det drabbar mitt barn ännu mer", säger en förälder. En annan känner sig alltid som "den där jobbiga morsan" när hon kontaktar skolan för att till exempel få skolböcker inlästa så att hennes barn kan läsa med öronen. Trots att hon vet att hon har rätten på sin sida känner hon sig obekväm och som om hon stör.
Att ha ett barn med dyslexi påverkar hela familjen. Trebarnsmamman som känner sig utlämnad och dessutom frustrerad över att hon knappt hinna sköta sitt eget jobb eftersom barnen behöver hjälp med läxor flera timmar varje dag är inte ensam om att uttrycka det. Föräldrarnas historier liknar varandra också såtillvida att de ofta blir lovade insatser av olika slag men därefter händer ändå ingenting.
"Det är som att flytta en 24-meters långtradare förhand, så vansinnigt trögt", säger en mamma. "Det har varit en otroligt jobbig väg", berättar en annan, vars son vid tolv års ålder bara kan skriva ord med 3-4 bokstäver och sina närmastes namn. Mamman har själv dyslexi och har hävdat att sonen har det sedan han var fem år. "Jag slog larm redan till bvc. I skolan säger lärare och rektor fortfarande att vi ska avvakta."
Det är nu 2011 och dyslexi är utan tvekan en funktionsnedsättning som är allmänt känd. I Sverige är forskningen på framkant och nya tekniska hjälpmedel utvecklas hela tiden. När vi bestämde oss för att granska hur stödet till dyslektiker ser ut i Helsingborg med omnejd var vår tes att det trots allt var relativt gott ställt med insatser och kunskap.
Med facit i hand vet vi att det är långt ifrån perfekt, trots att skolorna säger att de har koll på läget eller påstår att de framöver ska lägga mer fokus på det. Vår granskning styrker med andra ord de berättelser som vi har fått från föräldrar och barn.
Lyssna på krönikan här
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus