Alla är nya i klassen

Redan när de sätter sig i skolbänken har de dåliga odds. Hälften av eleverna i IK3 på Elinebergsskolan kommer troligtvis inte att hinna få tillräckliga betyg för att komma in på gymnasiet. Så ser statistiken ut för de barn som kommer till Sverige under skoltiden.

Introduktionsklassen på Elinebergsskolan i Helsingborg from Sonny Thoresen on Vimeo.

Helsingborg. En fin septemberdag när det fortfarande är så varmt att man kan gå utan jacka möter vi klass IK3 på Elinebergsskolan. Det är förunderligt tyst i klassrummet. Bara ljudet av blyertspennor, någon som bläddrar i ett lexikon och ibland ett viskande "Eva, Eva, hjälp mig!".

Läraren Eva-Birgitta Mårtensson rör sig mjukt som en katt mellan bänkarna där eleverna fyller i stenciler med svenska glosor. Hennes auktoritet är lågmäld, men effektiv. Hon styr klassen med stränga blickar och uppmuntrande nickar.

Behovet av hjälp är enormt. Den som gått längst har varit i Sverige i drygt ett år. Längst fram sitter en pojke från Kosovo bredvid en från Kongo bredvid en från Irak bredvid en flicka från Thailand. De är elva barn som talar åtta olika språk och alla behöver lärarens hjälp med att läsa och skriva.

Eva-Birgitta Mårtensson förhör Moona Suthinam på svenska glosor. Hon har kört fast på ordet "bröd".

– Bjjöööd.

– Nej brrrröd, säg brrrröd.

– Det är svårt för oss thailändska! suckar Moona efter flera försök.

– Jag vet, nickar Eva-Birgitta, men ger sig inte förrän hon hört en antydan till ett "r".

Eleverna har en del praktiska ämnen: idrott, bild och slöjd. Men mer än halva skolveckan ägnas åt ämnet svenska som andraspråk.

– "Fyllo", vad är det? Jag hittar inte i mitt lexikon, säger Abdullah Hashim och Eva-Birgitta är snabbt vid hans sida och förklarar samtidigt som hon vinglar för att illustrera någon som druckit för mycket.

Abdullah skrattar och säger ett av klassrummets vanligaste ord: "Aha".

Att börja i en introduktionsklass (IK) är på vissa sätt som att gå i försteklass på nytt. Eleverna i IK3 är tonåringar med mustascher på utväxt, sneakers på fötterna och hörlurar i öronen. De är mellan tretton och femton år, men deras klassrum liknar en ettas. Färgglada bokstavsbilder på väggarna, pedagogiska klockor på katedern och flaggspel i taket. Lärarna försöker hitta undervisningsmaterial anpassat till tonåringar, men det är inte helt lätt.

– De måste få slippa Totte och andra barnsliga böcker. Hur kul är det att var 16 år och behöva läsa om små barn och kaniner? säger Britt-Marie Bridner som undervisar en IK-klass med yngre elever, vägg i vägg med Eva-Birgittas.

I början av 1980-talet kom en tolvårig flicka som flykting från Burundi till Sverige. Hon började direkt i en svensk klass, så gjorde man då. I dag är flickan biträdande utbildningsminister, Nyamko Sabuni, och engagerad i Sveriges mottagande av barn från andra länder. Introduktionsklasser som den på Elinebergsskolan ger hon inte mycket för. Hon menar att barnen isoleras.

I stället vill hon att de från skoldag ett ska tillhöra en svensk klass. De kan gå ifrån och få modersmålsundervisning, men basen ska vara en klass med svensktalande elever. I dag är det tvärtom i Helsingborg. En del lämnar IK-klassen några timmar i veckan för lektioner med en svensk klass. Men de flesta är upp till ett år på heltid i IK-klassen.

– Jag kan inte föreställa mig hur stor inbromsning det hade inneburit för mig och min språkutveckling att isoleras i en introduktionsklass, säger Nyamko Sabuni.

På nationell nivå ser man att barn som anländer under skoltiden får det tufft. Av dem som slutade nian i våras fick bara 52 procent tillräckliga betyg för att komma in på gymnasiet. Skolinspektionen har riktat kritik mot hur kommunerna arbetar med nyanlända elever och regeringen har i höst tillsatt en utredning som ska se över introduktionen.

– Det är självklart svårare för den som kommer sent till Sverige att hinna ikapp. Men målet måste vara att alla ska nå kunskapsmålen i nian, säger Nyamko Sabuni.

Tillbaka i klassrummet på Elinebergsskolan småskrattar Husam Hasan åt Moonas "bjjöd", men hon ignorerar honom. För snart är det hans tur att läsa glosor och är det något som förenar barnen är det kampen att få till svenskan. För övrigt är de ingen homogen grupp.

En flicka har växt upp i en by i Makedonien, en annan i mångmiljonstaden Bangkok. I klassen finns sorgliga berättelser om pappor som dött i krig, om mammor som flyttat till andra länder för att tjäna pengar, om barn som lämnats med en morbror eller morföräldrar. Men många är här för att deras mamma eller pappa har blivit kär i någon i Sverige, så kallad anhöriginvandring.

En del har följt med högst motvilligt. 13-åriga Razijeh Jonuzi saknar vännerna i Makedonien, samma sak för Moona från Thailand. De försöker hålla kontakten via Facebook, men det är inte samma sak.

– Jag har många kompisar i Thailand, jag ville inte alls flytta. Men mamma bestämde att vi skulle hit.

Andra har längtat länge efter att få lämna hemlandet.

– Skolan i Kongo var inte alls bra. Den är mycket bättre i Sverige, säger Egide Lutonda som kom från Kinshasa för nio månader sedan.

En dag när skoldagen precis har avslutats, dröjer sig flera elever kvar i korridoren, pratar upprört i munnen med varandra. En pojke i klassen är ledsen och alla vill berätta sin version för lärarna.

– Han sitter på skolgården och håller armarna såhär.

– Han är helt röd runt ögonen, jag trodde han var allergisk.

– Nä, det är tårar!

Den ledsna pojkens lillebror sitter lutad mot en korridorsvägg och väntar, till synes oberörd av det som pågår.

En lärare går ner för att prata med pojken och under tiden berättar Eva-Birgitta Mårtensson för klasskompisarna att det rör sig om ett missförstånd. Pojken är förtvivlad för att han av någon anledning har missat hemkunskapslektionen som precis avslutades. Både klasskompisar och läraren letade, men såg honom inte. Pojken tror att de glömde honom med flit.

När han till slut kommer lommande från skolgården är han fortfarande ledsen, men lugnar sig lite när Eva-Birgitta förklarar att de visst har letat efter honom.

Att barn blir ledsna är en naturlig del av skolvardagen. Men i det här fallet vet ingen riktigt om pojken missade hemkunskapslektionen för att han inte lyssnade när läraren gick igenom skoldagens upplägg, eller om det är för att han inte förstod.

Eva-Birgitta och hennes kollega har svårt att se hur deras elever skulle klara sig om de skickades direkt ut i en svensk klass, så som Nyamko Sabuni förespråkar. De har helt enkelt för mycket att hämta in. När man går ut nian ska man ha godkända betyg i tolv ämnen. För en fjortonåring som kommer i åttan är det så klart inte omöjligt, men mycket svårt att hinna ikapp på ett år. Speciellt om man har en dålig skolgång i bagaget.

Även den som gått i bra skola har en lång uppförsbacke, världens skolsystem skiljer sig så mycket åt. En del länder har till exempel mer fokus på faktakunskaper, medan svenska skolan prioriterar reflektion och argumentation.

– Här inne hinner vi möta alla på deras nivå. Det är oerhört svårt om man har 30 elever och många nyanlända, säger Britt-Marie Bridner.

Inget engagerar IK-lärarna så mycket som samtalen om hur svårt det är för deras elever när de går vidare från de trygga introduktionsklassrummen. Hur mycket lärarna än försöker går det inte att förbereda på chocken att gå från runt 15 timmar svenska som andraspråk i veckan - i en pytteliten klass - till i vissa fall bara två timmar vanlig svenska - i en jättestor klass. Och krav på att de ska förstå SO- och NO-böcker med ord som bruttoinkomst och ämnesomsättning.

– När de lämnar våra klasser är de bäst. De hjälper de nya eleverna, de är stjärnan. Sen i nya klassen kan de minst av alla, säger Britt-Marie Bridner.

Vi stämmer möte med två av Elinebergsskolans före detta IK-elever för att få veta hur de upplevde övergången till en svensk klass. Hoang Anh Ngo från Vietnam och Mohammed Faili från Irak är levande exempel på att den som vill och har uppbackning hemifrån kan klara vad som helst. Hoang har lärt sig exceptionellt snabbt. Efter mindre än ett år i Sverige klarade han nationella proven i engelska, svenska och matte. Mohammed har redan godkänt i flera ämnen och VG i matte. Båda ser tiden i Eva-Birgittas klass som nyckeln till språkförståelsen och de hör fortfarande av sig till henne. Hon får till exempel läsa Hoangs alla uppsatser.

Att lämna introduktionsklassen innebar en stor omställning.

– Jag ville stanna hos Eva, men hon släppte iväg mig efter ett år. I nya klassen var allt nytt igen, det var jättekonstigt. Först hade jag inga svenska kompisar och det var många nya ämnen. Men nu har jag svenska kompisar också, säger Mohammed.

När Hoang och Mohammed hör om Nyamko Sabunis förslag att tillhöra en svensk klass från dag ett ser de konfunderade ut.

– Här inne är alla barn lika, ingen kan språket. I en vanlig klass hade man känt sig utanför, ingen hade förstått vad man sa. Man måste lära sig gå innan man kan springa, säger Hoang.

Eleverna i IK3 går ut på rast. De står i smågrupper lutade över mobiltelefoner och lyssnar på Justin Bieber, "för att han är så snygg" och spelar fotboll med målet att bli bäst i världen.

– Jag vill bli så bra som Santos. Och det kan jag. Han är bara 1.80 lång och jag blir längre, säger Lafez Havn som har tapetserat sitt skåp med bilder på HIF-spelaren.

På knagglig svenska ropar de till varandra över fotbollsplanen, men trots begränsat umgänge med svenskar hörs framsteg från en vecka till en annan.

Skolk förekommer i princip inte.

– De här eleverna vill jättegärna vara i skolan. De hatar lov och är i princip aldrig sjuka. Hemma har de ju sällan hunnit bygga upp något kontaktnät, de är hellre här där de får träffa kompisar, säger Eva-Birgitta Mårtensson.

Vid 14-tiden när skoldagen är slut tar 14-årige Abdullah bussen direkt hem till Rosengården. När vi åker med är Razijeh Jonuzi på samma buss, båda har fullt upp med sina mobiltelefoner. Abdullah får sms från klasskompisen Husam Hasan som undrar om de ska hitta på något, men Abdullah ska direkt hem och läsa i fyra-fem timmar. Så gör han varje dag. Hans familj har höga krav, men han säger att han själv också vill ha det så. Visst hade han gärna spelat fotboll en kväll ibland, men han förstår inte hur han då skulle hinna läsa läxorna och alla andra böcker han har bredvid sängen i lägenheten. Han visar Lassemajas detektivbyrå, Skattkammarön och Tom Sawyers äventyr.

– Jag lånar mycket på stadsbiblioteket. Och så lånar jag hem samhälls- och historieböcker från skolan. Pappa sa att det är bra att börja läsa i dem innan jag börjar i en svensk klass.

I IK3 är Abdullah, Razijeh och Lafez Havn näst på tur att sluta. Efter jul ska de ut i svenska klasser, vilket de ser på med skräckblandad förtjusning. Det lutar åt åttonde- och nioendeklasser på Wieselgrensskolan och Västra Ramlösa skola. Abdullah ser fram emot kortare skolväg med bussen medan 13-åriga Razijeh inte alls tycker om att tänka på det som väntar.

– Jag hade hellre stannat i Evas klass.

I MORGON: Helsingborgs skolpolitiker om Nyamko Sabunis förslag.

Charlotte Ågren charlotte.agren@hd.se042-489 93 39