Drottninghög – en stadsdel i fokus

Drottninghög – farligt eller familjärt? Det beror på vem man frågar. Polisen hårdsatsar för att öka tryggheten i området. Vi har pratat med de boende.

Helsingborg. Det är fredagskväll. På torget på Drottninghög speglas trädens ljusslingor i vattenpölarna som håller på att frysa till is. I värmen på pizzerian väntar Gunbritt Andersson på hämtmat. Hon och hennes man har åkt bil hit från ett närliggande område.

– Hade jag varit ensam hade jag knappt vågat gå över torget, säger hon.

Den här helgen inledde polisen en riktad insats på Drottninghög som svar på ett eskalerande problem med anlagda bränder och raketskjutningar. En polishelikopter med värmekamera ska övervaka området från ovan och fler bilar än tidigare ska patrullera. Men Gunbritt Andersson tvivlar på att det hjälper.

– De som ägnar sig åt hyss avskräcks nog inte, säger hon.

På fritidsgården Multiteket strax intill smäller det när biljard- och pingisbollar skjuts iväg. Det är bara killar i rummet och de vill gärna bli intervjuade. Men ingen vill säga sitt namn eller bli fotograferad.

– Varför ska jag göra det? Ni skriver bara skit ändå, säger en kille i svart jacka.

Han och hans kompisar är trötta på att läsa om att ungdomarna på Drottninghög missköter sig.

– Det är lika mycket droger i Laröd, jag lovar. Men det bryr sig polisen inte om. Där testar de ingen. Här tar de in folk för småsaker. Hur många miljoner kostar en helikopter? undrar han.

– Varje gång något går sönder får man höra att pengarna hade kunnat satsas på oss ungdomar i stället. Men var är pengarna när vi sköter oss? Det enda som finns här på Multiteket är ett pingisbord och ett biljardbord, säger någon annan.

Det killarna är mest upprörda över är att polisen konfronterar dem även om de bara står och snackar.

– Jag var 14 år första gången, jag visste inte ens vad kriminalitet var, säger en kille med stora ögon.

Flera uppger polisens metoder som skäl till att de inte vill ha sina namn i tidningen.

– De kollar allt och vill veta vem som har varit var. Det ska jag inte hjälpa dem med.

En kille som har stått tyst under diskussionen tar plötsligt till orda.

– Jag ska tala om vad som skapar en kriminell kille, säger han:

– Dina föräldrar är fattiga, du kanske gör något litet för att skaffa pengar. Och så tar polisen dig och skickar dig till ungdomsvård. De säger inte ens hur länge du ska vara där. När man kommer ut är man kriminell. Ens liv är förstört.

Det är inte många tjejer på Multiteket i kväll. Men inne i musikstudion klipper Ariella Kosovic och Marigona Mehmeti ihop en film som de själva har gjort. Den handlar om en tjej som är besviken över att hon inte har fått högsta betyg. Marigona har tagit inspiration från egna erfarenheter. Skolan är prio ett i hennes liv.

Vad tycker du om Drottninghög?

– Det är väl bra. Men jag trivdes bättre på Adolfsberg. Ibland känner jag mig förföljd när jag går hem, säger hon.

På pizzerian har Erika Södergren och Roger Brandt spelat dart. De har inte märkt av någon ökad brottslighet.

– Drottninghög är kanon. Bageriet, apoteket, distriktsmottagningen. Det är nära överallt, säger Erika Södergren, som inte tycker att bråkstakarna ska uppmärksammas:

– Då skapas ett rykte om att det här är ett farligt område, som de unga killarna tror att de måste leva upp till.

Ändå ser hon ingen risk att läget spårar ur helt och hållet.

– Jag tror att här bor för många människor med sunt förnuft, säger hon.

Samma uppfattning har en kvinna som tar sig ett bloss utanför puben.

– I Slottsstaden blev folk alldeles förskräckta om jag knackade på för att låna en deciliter socker. Här gör alla så. Det är en härlig stämning här, säger hon.

Lördag kväll.

I en källarlokal pågår en 45-årsfest. Finklädda grannar sköljer ner buffématen med bag-in-boxvin och likör. När tidningen dyker upp byts skratten mot allvarliga miner och höjda röster. Det går inte att skoja om den senaste tidens händelser.

– Jag har aldrig blivit påhoppad men oron finns där. De har gjort inbrott i vårt garage flera gånger, säger Carina Flodstrand, som har bott på Drottninghög i många år.

Hon tror att det skulle hjälpa om bostäderna rustades upp och det infördes mer övervakning.

– För min del får de gärna ha kameror överallt, säger hon.

En person på festen tycker att det är folket det är fel på.

– De behöver byta ut de boende. Men det får man inte säga, för då är man rasist, säger hon.

Det där med svenskar och invandrare är något som de flesta Drottninghögsbor vi pratar med för på tal – oavsett vad de själva räknar sig som. Uppdelningen finns under ytan, även om de flesta just vill påpeka att det inte är någon skillnad, kriminalitet har inte med etnicitet att göra.

Hans Widingsjö, som vi träffar på torget, har svängt i sitt synsätt sedan han flyttade till Drottninghög för 13 år sedan.

– Innan hade jag jävligt bestämda åsikter. Till slut insåg jag att jag var ju rasist. När vi fick lägenheten här såg jag en chans att ge mina barn ett annat synsätt. Och kolla på dem nu. De pratar aldrig om någon som kosovoalban eller svensk. De lägger inte vikt vid var folk är ifrån, säger han.

Senare på kvällen får vi följa med i en av polisens civila spaningsbilar. Jonas Berg är chef för polisens ungdoms- och narkotikagrupp.

– Vi försöker jobba störande och förebyggande och rapportera fler, säger han.

Till stor del handlar det om att köra runt i området och spana på folk, prata med killarna som står och hänger runt torget och ge akt på subtila detaljer. Stora pupiller kan leda till att någon får följa med till polisstationen för att lämna urinprov. Ibland kan polisen följa efter ett gäng en hel kväll i förhoppning om att få reda på var de köper droger.

– Vår erfarenhet visar, att jobbar man mot narkotikan så upptäcker man mycket annan brottslighet. Det kan vara bidragsfusk, eller att någon har stöldgods hemma till exempel.

På parkeringen vid Maxi stannar Jonas Berg bilen för att demonstrera hur polisens mörkerkikare fungerar. Men han hinner knappt plocka fram den förrän två killar i 20-årsåldern på trottoaren fångar hans intresse.

– Man bara ser det på gångstilen, de är på väg någonstans. Kalla det fördomsfullhet eller erfarenhet. Men inte sällan brukar det leda till en adress där det säljs knark.

Jonas Berg sträcker sig efter polisradion. Några minuter senare är de två killarna, utan att veta om det, iakttagna av ytterligare två civila polispatruller. När de kliver på bussen följer poliserna efter. Och när de går av vid en bostad i en annan del av kommunen, då går Jonas Berg och de andra poliserna fram för att prata med dem.

Efter några minuter leds killarna in i varsin polisbil. En av dem är svårt chockad och mår illa. Poliserna letar efter en påse som han kan kräkas i, men hittar ingen.

– Är han full eller bara ledsen, frågar Jonas Berg sin kollega, men får inget svar.

Han sätter sig i bilen igen och slår på motorn.

– De erkände att de hade rökt cannabis tidigare under kvällen. Det som händer nu är att de får följa med till stationen, i var sin bil, för att lämna prover. Sedan hålls ett kort förhör och sedan släpps de. Åklagaren beslutar om böter.

Hur ser du på att unga känner sig trakasserade av era metoder? De här killarna har ju till exempel inte uppträtt våldsamt.

– Det är tråkigt att de känner så. Ibland uppstår en kultur där polisen ses som en motpart. Jag kan förstå att man känner så om man åker fast för ringa narkotikabrott. Men man har trots allt begått ett brott och vårt jobb är att stoppa brottslighet.

Elin Andersson elin.andersson@hd.se042-489 91 54