"Det är en stor kick att rehabilitera djur"
När japanska delfinslaktare färgar havet blodrött är hon där och dokumenterar. När en trafikskadad känguru behöver vård rycker hon in på rehabiliteringscentrat i Perth. När filippinska gatubarn behöver stöd finns hon på plats i Manila. Mia Kiander brinner för djur och natur och mänskligt välbefinnande.
Bildmaterial
Miljöorganisationen Sea Shepherd dokumenterar den japanska delfinslakten. Bilden hämtad från Mia Kianders blogg.
Miljöorganisationen Sea Shepherd dokumenterar den japanska delfinslakten. Bilden hämtad från Mia Kianders blogg.
Miljöorganisationen Sea Shepherd dokumenterar den japanska delfinslakten. Bilden hämtad från Mia Kianders blogg.
Mia Kianders dröm har blivit hennes stora livsmission. Snart återvänder hon till Australien och nya djur- och miljöprojekt.
Mia Kiander
Ålder: 21
Bor: Påarp
Familj: Föräldrar och storebror.
Gör: Jobbar extra på inackorderingen på Savlöfs gymnasium. Har tidigare arbetat för miljöorganisationen Sea Shepherd i Japan och på rehabiliteringscenter för djur i Australien samt med sexuellt utnyttjade gatubarn i Filippinerna.
Gör jag om tio år: Jobbar med djur, kanske forskning, någonstans i världen.
Om att äta kött: Kött är gott, men jag blev vegetarian för ett år sedan. För djurens och min egen skull.
HELSINGBORG. Vi är många som drömmer om att rädda världen. Pratar om att någon gång i livet sticka iväg och göra en insats.
Mia Kiander från Påarp snackar också... och agerar. Närmast kommer hon från Filippinerna och två och en halv månaders tjänstgöring på ett hem för sexuellt utnyttjade gatubarn.
Hur hamnade du där?
– Genom en kompis som känner föreståndaren. Pojkarna där var mellan 12 och 15 år, och trots allt elände de varit med om var det en positiv upplevelse. Det finns 70 000 gatubarn bara i Manila men det finns hopp för killarna som hamnat på hemmet och som fick chans att vara där i tio månader. Jag hjälpte till med undervisningen, berättade om biologisk mångfald och ekosystemet och sånt, och så var jag bland annat med när vi hade sportaktiviteter för dem.
Har du alltid varit engagerad?
– Jo, jag har varit inställd på att sticka ut i världen ända sedan jag var liten. Främst är det djurens situation som engagerat mig. Jag har det från mamma, morfar och min moster och jag hade råttor, hamstrar och till och med en maskodling hemma i Påarp. Sedan blev jag intresserad av hästar och hängde i stallet. När det var dags för moppe så valde jag hund i stället, och när det var dags för gymnasiet valde jag djurvård i Svalöv.
Och när du var klar stack du verkligen ut i världen..?
– Jag läste in NV-programmets bas på Campus och Komvux först, men i november 2010 flög jag till Japan och började jobba som volontär med att dokumentera delfinslakt Taiji. Det var folk från hela världen där och vi såg hur det tropiska vattnet färgades mörkrött av blod, och vi filmade och fotograferade.
Det var väl inte uppskattat av alla?
– Det var en del argumentation, de hängde upp plast för att dölja vad de höll på med och polis och kustbevakning fanns på plats för att hålla koll på oss. I Japan skriver inte media om dödandet och hoten mot djurarter och det marina ekosystemet. Vet du förresten att näst efter narkotika och vapen är illegal handel med djur den mest lönsamma smugglingsverksamheten?
Vad hände efter Japan?
– Mitt stora mål med resan var Australien. Jag ville utbilda mig inom marinbiologi, för att kunna forska. Så jag for vidare, åkte runt och tog olika jobb och så hamnade jag på en rehabiliteringsklinik för vilda djur i Perth. Såna som hade skadats vid trafikolyckor, drabbats av sjukdomar eller råkat ut för cyniska människor.
– Sedan var jag några veckor på en forskningsstation för vilda delfiner, och det var då jag bestämde mig för att ändra inriktning, att satsa på att plugga zoologi i stället. Därefter hjälpte jag till att dra in pengar till valforskning och så fortsatte jag på ren semesterresa till Bali, Malaysia och Thailand och skaffade mig dykarcertifikat.
Har du känt dig hotad någon gång?
– Nej, det kan jag inte säga. Jag fortsätter så länge jag inte bryts ner, och jag har nog rätt speciellt psyke. Klart att det gör ont att se de herrelösa hundarna sparkas ut i floden när det blir översvämning, som i Filippinerna. Och visst tappar man tron på mänskligheten rätt ofta.
Är det inte hopplöst?
– Det är skrämmande att vi förstör miljön. Ja, det är det. Mina kompisar tycker att jag gör bra grejer men för mig är det ingen stor grej. Jag hatar att se djur och människor lida, och jag vill göra något åt det. Faktiskt händer det ju positiva saker också. Det stängs delfinarier och det är en stor kick att kunna rehabilitera djur, eller för den delen att se dem födas.
Du har ett HIF-märke på din bärbara dator. Hur rödblå är du?
– Jag är jätteintresserad och följer alltid HD:s liverapportering. Jag var i Thailand när HIF säkrade allsvenska guldet, men jag hann hem till sista matchen och segerfesten. Och när juniorkronorna vann hockey-VM satt jag i nere i Filippinerna och lyssnade på finalen.
Hur ser framtiden ut?
– Nu ska jag försöka jobba ihop lite pengar, sedan blir det nya miljöprojekt utomlands i april. Till hösten räknar jag med att börja plugga zoologi i Göteborg – det blir mindre exotiskt men billigare än att läsa marinbiologi i Australien.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus