"Ingen här på Kronan är våldsam"
Helsingborg. I en ljus tvåa på stödboendet Kronan bor Christel Lindqvist, 40 år. Vardagsrummet har hon möblerat med soffa, stereo och hylla med massor av prydnadssaker. Från insidan ser det ut som en vanlig lägenhet, men öppnar man ytterdörren syns det att hon egentligen bor på ett gammalt motell: bilar kör in och ut för att tanka på macken precis intill. Tvärs över den blöta asfaltsplanen ligger boendets gemensamma utrymmen – matsal och aktivitetslokaler, där man kan ägna sig åt allt från bakning till att reparera cyklar. Eller bara sitta och snacka över en kopp kaffe.
Lokalerna är inte lämpliga som boende för personer med psykisk funktionsnedsättning och det är därför socialförvaltningen vill flytta boendedelen av verksamheten till Ramlösagården. Det ser Christel Lindqvist fram emot.
– Det är fint och grönt i Ramlösa. Jag var där mycket under min ungdomstid, och skulle gärna vilja tillbaka, säger hon.
Alla tycker inte likadant. Några lägenheter bort bor Nils-Göran Olsson. Han vill inte flytta eftersom han är osäker på om den nya lägenheten kommer vara lika bra som den han har i dag – där han bland annat har byggt upp en modelljärnväg som han byggt själv. Han tillbringar mycket tid för sig själv i lägenheten.
– Jag vill bara ha lugn och ro, säger han.
Sjukdomen gör honom trött. Så är det för många av de boende på Kronan.
– De som bor här gör det av olika anledningar. Vi jobbar inte utifrån vilka diagnoser de har, utan utifrån vilket stöd de behöver i sitt boende, säger Helena Sjöstrand, samordnare på socialtjänsten.
Det funkar så att alla har en egen liten lägenhet som de inreder med egna möbler och där de själva städar och tvättar. Mat serveras i matsalen och personal finns tillgänglig dygnet runt.
Christel Lindqvist har bott på Kronan i två år. Tanken är att hon så småningom ska bo i en vanlig lägenhet.
– Men jag behöver fortfarande stöd. Här får man hjälp om man känner sig ensam eller mår dåligt. Det är bara att ringa på klockan så hör personalen det i sin mobil, säger hon.
För Christel Lindqvists del började de psykiska besvären med ätstörningar i ungdomen. Så småningom gick symptomen över i en annan diagnos: schizofreni.
– Efter det har min diagnos hattat mellan att jag har borderline och är gränspsykotisk, men i dag har jag ingen diagnos. Det är bara att jag ibland känner mig väldigt ensam och inte mår bra, säger hon.
Under tiden på Kronan har hennes tillstånd förbättrats.
– Man får ju medicin, men man måste jobba själv också. I ett sådant här boende respekterar vi varandra och förstår varandra, och man får stöd av bra personal.
Christel Lindqvist hade en period då bodde hon i vanlig lägenhet. Men det trivdes hon inte med. För det första kände hon sig ensam. Dessutom mådde dåligt av hur människor i omgivningen bemötte henne.
– Jag blev kallad saker som femfemma och zombie. Det var väldigt jobbigt. Men i dag skäms jag inte för min sjukdom. Jag vet att den kan drabba vem som helst.
Ramlösabornas reaktioner gör henne både arg och ledsen.
– Ingen här på Kronan är våldsam. I så fall skulle här inte vara öppet. Vi kan ju gå ut och in hur vi vill. Dessutom: vi har lika stor rätt som andra att bo i Ramlösa.
