"Vi var rädda hela tiden"

Med kortfilmen Shpetimi (Flykten) skildrar Fiona Obertinca, 20, familjens dramatiska flykt från krigets Kosovo till Helsingborg. I kväll klockan 22 visas den som förfilm på bakgårdsbion på Röda Kvarn.

I kväll kan alla i Helsingborg se din film. Hur känns det?

– Det har med tiden blivit jobbigare och jobbigare att visa den för folk. Den är så personlig och det är min familjs liv som berättas för främlingar. Samtidigt är jag väldigt tacksam. I april visades den på Skånes kortfilmsfestival Pixel i Lund, där jag blev trea i min åldersklass. Först blev folk i salongen ställda och alldeles tysta, för de hade nyss sett en massa roliga filmer, men efteråt klappade de. Jag blev helt darrig och visste inte vad jag skulle ta mig till.

För det är djup dramatik du skildrar. Filmen tar sin början i Drenica i Kosovo i mars 1998. Det är födelsedagskalas och du är fem år. Vad händer?

– Min farbror kom in och sa: "kriget har brutit ut!" Serberna hade attackerat. Från den dagen blev inget det samma. Min mamma stod alltid och tittade ut genom fönstret. Hon var väldigt orolig, som på nålar. Till slut insåg hon att det inte gick att vara kvar.

Hon, du och dina tre syskon flydde hit via Polen, Slovakien, Ungern och Danmark. Vad minns du av det?

– Vissa specifika saker, framför allt av dofter. Om jag kommer in i en våt skog blir jag stressad. Jag tycker inte om långa korridorer, jag får känslan att de aldrig ska ta slut. Jag minns att det var massor av myror som bet mig överallt. Av det som min mamma och storebror har berättat vet jag att flykten pågick i två-tre månader. Vi leddes av en man vars jobb var att föra folk över gränserna.

– Vi var rädda, trötta, utmattade och ledsna hela tiden. Min mamma kände ånger och att hon hellre ville dö i hemlandet än där på främmande mark. När en bebis i följet började gråta fick pappan panik och höll för munnen på den så länge att den blev blå i ansiktet. Den höll på att dö. Men jag kan inte klandra honom.

Du tillägnar filmen din mamma Florije, för hennes uppoffring, och din storebror Valdet för hans mod. Kan du beskriva dina känslor för dem?

– Det går inte. Jag försökte inför mamma en gång, men det slutade med att jag började gråta. Hon är den viktigaste i mitt liv, utan henne hade jag inte varit här. Jag vill bara att hon ska vara stolt över sig själv och mig. Min bror, som var 16, räddade oss alla från att bli upptäckta av gränspatrullen, som körde runt med bilar med stora strålkastare på. Vid ett tillfälle, när strålkastaren var på väg, kastade han min fyraårige bror ner i en damm och hoppade efter. Och han bar mig hela tiden. Genom skog. Över öppna fält.

Hur blev livet i Sverige? Och hur hade det blivit om ni stannat i Kosovo?

– Det här är det enda livet jag vet. Och för min mamma blev det precis som hon ville. Sverige är ett väldigt bra land att bo i. Efter kriget har en majoritet av folket i Kosovo gått in i depressioner. Jag tror att jag hade blivit en sådan person, inte lika självsäker som nu. Och vi hade kanske inte varit en hel familj. Min pappa flydde inte med oss då, men han finns här i Helsingborg nu.

Varför blev det just filmskapande för dig?

– När jag gick sista året på Olympiaskolan, naturvetenskapliga, och inte visste vad jag skulle göra, slog det mig hur mycket jag faktiskt tittade på film. Jag överanalyserade dramaturgin, skådespelarna och hur det var filmat och såg saker som jag kunde göra bättre. Mina vänner, som blev lite irriterade på att jag kommenterade allt högt, sa till mig: "du kanske ska prova att göra en film". Jag började i slutet av januari i år och hade två veckor på mig, eftersom den skulle skickas som stipendieansökan till filmlinjen på Columbia college i Chicago. Min mamma och min storebror fick en diktafon och jag sa: "berätta!" och så filmade jag, sedan satte jag mig vid datorn och klippte. Dag ut och dag in, lite sömn, mycket snabbmat.

Och du kom in på filmlinjen i Chicago. Vad väntar där?

– Jag flyger om fyra veckor och ska läsa film med koncentration på regi i fyra år. Det känns lite bitterljuvt att jag ska resa hundratals mil bort från mamma. Jag vill jobba i USA och göra filmer, det har alltid varit en plats jag har sett mig i. Allt i mitt liv har lett fram till den här punkten. Det är min tur att glänsa!

Se filmen här:

Joakim Björck
joakim.bjorck@hd.se 042-489 93 65