"Man lever bara en gång"

1 september startar Emma Vånemo sin cykling till Kapstaden. Och under cyklingens gång hoppas hon via bloggen dra in 100 000 kronor till ActionAid. Organisationen hjälper bland annat flickor som säljs i den globala sexindustrin.

Emma Vånemo sökte sig till militären när hon var färdig med samhälls- och ekonominriktade programmet på ProCivitas. Efter muck från Livgardet och den beridna högvakten blev hon väktare vid Securitas. Men för två år sedan sålde hon allt hon ägde, sa upp hyreskontraktet och ställde om för ett annat liv. Hon hade varit ett år i Australien och ville utforska Nya Zeeland. Efter en sommar med nattjobb hemma i Helsingborg, står hon inför världens utmaning. Att bli den första kvinnan som cyklar ensam från Sverige till Sydafrika.

Hur högt är adrenalinpåslaget?

– Det är jättepirrigt. Man tänker inte på något annat. Jag är lite rastlös, måste hela tiden utmana mig själv och göra nya saker. Det blev lite för lätt att leva i Val d'Disère, dit jag reste på vinst och förlust och fick jobb i vintras. Efter ett tag var det ingen spänning med det längre. Men det var där jag träffade australiern Ben McGuire. Han hade simmat över Engelska kanalen och samlat in pengar till hjärnforskningen. Han fick mig att skriva ner hundra saker jag skulle vilja göra. Då blir det så tydligt. Att jag först av allt ville cykla till Kapstaden och göra en liknande insamling.

– Detta är bara början på alla mina resor jag kommer att göra på cykel. Från Moskva till Beijing. Från Kanada till Sydamerika. Jag cyklar kanske hela Afrika runt.

Nu ska du vara borta ett år, passera 30 landsgränser, klara dig själv genom 19 000 kilometer. Hur har du förberett dig?

– Jag har cyklat Tasmanien runt på tre veckor men annars har jag inte tränat mycket cykling. Till dem som frågar varför, brukar jag säga: Men herregud jag ska ju sitta på en cykel ett helt år... Men varannan dag tränar jag minst en halvtimmes hopprep och sen en mils joggning på det.

Vad har du för packning?

– Det blir bara två par byxor, två tröjor som man tvättar upp efter vägen. Extra slangar, kedja till cykeln och nödvändiga verktyg. Ett stormkök och tält för jag ska bushcampa så mycket jag kan. Det blir mycket ris, pasta och pulverpotatismos. Och mycket gröt som jag älskar. På fiberberikad havre med nötter och tranbär...

Är du inte född med hemlängtan som jag?

– Innan man får sina rutiner är det alltid en omställning. Och jag känner att ju mer man reser desto självständigare blir man. Familjen betyder jättemycket men hemlängtan får jag ingen. Jag är väldigt mycket ensamvarg, och man lever bara en gång.

Och du vill göra din stund på jorden till en så stark upplevelse som möjligt. Även om det har sina risker?

– Det är det värt. Jag vill aldrig gifta mig och ha barn. Har ingen ambition att nödvändigtvis bli gammal. Det skrämmer mig lite. Jag vill mycket hellre uppleva lycka och det kan jag inte få i ett svenssonliv med samma rutiner varje dag. Jag gillar att göra det som skrämmer mig lite. Det får man kickar av när man klarar av det. Livet får kvalitet. Visst, cykeln kan bli stulen och jag kan bli överkörd. Men jag tar risken.

Vad har rollfiguren Sarah Connor i Terminator som du skulle vilja ha?

– Jag var kanske sju år när jag smygtittade på Terminator 2 och kände att jag ville bli som Sarah. En stark kvinna som klarar sig själv. Det var därför jag gjorde lumpen. Jag kan, jag vill, jag ska.

Men när du skulle cykla hem din sponsrade cykel, från Göteborg i somras, hamnade du helt fel och fick ringa pappa eller om det var mamma...

–Jag hade helt hundra för mig att min kusin Janet som jag tänkt övernatta hos, bodde i Borås. Men hon hade flyttat till Varberg för jättemånga år sedan. Karta och kompass är jag urusel på och kommer självklart att cykla mycket fel men jag är en rätt förvirrad person i övrigt också. Men jag ska ha Michelinkartor med mig och en gps på cykeldatorn som jag ska skaffa i dagarna.

Men mol allen genom Afrika, har du inte minsta spindelfobi eller rädsla för överfall?

– Visst kan jag vara rädd att någonting händer som gör att jag inte kan fortsätta resan. Jag har hört att det är ganska vanligt med stenkastning i Mauretanien. Men jag oroar mig inte i förtid. Jag har absolut ingen aning om hur man lagar en punktering och har inte använt stormköket ännu. Jag får läsa i handboken, när problemen uppstår. Men tältet fick jag upp häromdagen.

– Man ska inte vara kaxig men jag har en känsla av att det kommer att gå bra. Och jag tror inte ett ögonblick att jag ska bli överfallen och våldtagen.

Men du har fortfarande chansen att stänga av väckarklockan och somna om den 1 september.

– Det tråkiga med att leva som jag gör, är att jag aldrig har den ekonomin att jag kan ha fadderbarn och stötta utsatta människor. Då blev jag så lycklig när jag kom på den här idén. Tänk att kunna kombinera välgörenhet med att förverkliga en dröm. Det peppar mig att fullfölja den.

Birgitta Lööf
birgitta.loof@hd.se 042-489 90 18