Ett känt ansikte på Stadsteatern

Stammisen Bertil Hulenvik är given i salongen när Stadsteatern öppnar höstsäsongen med "Den enfaldige mördaren" 15 september.

Du är ett med Stadsteatern. När fann ni varandra?

– När vi flyttade hit från Västerås 1977 började jag och min fru Ingrid genast gå på teatern. Sedan dess har jag sett ett tiotal föreställningar per år, i stort sett allt som visas utom vissa gästspel, så sammanlagt är det över 300. Vissa, som "Den enfaldige mördaren", ser jag fram emot extra mycket.

Beskriv den perfekta teaterupplevelsen?

– I mitt jobb som svensklärare på vårdskolan (nuvarande Petri gymnasieskola, reds.anm), där jag senare blev rektor, etablerade jag ett samarbete med Stadsteatern och tog med eleverna på föreställningar. Jag minns hur vi alla var väldigt tagna efter "Gökboet". Dagen efter besökte regissören Göran Stangertz oss och en elev sa till honom: "Du, jag var på teatern i går. Jag grät. Jag vet inte varför!" Just det är teaterns mest innersta väsen; att man kan känna något så starkt men inte behöver klä det i ord.

– När allt stämmer griper pjäsen tag i salongen, det blir en upplevelse man aldrig glömmer. Jag går in i pjäsen och lämnar allt som finns utanför. Jag känner mig delaktig i det som sker trots att jag är en åskådare. Teater speglar människans framgångar och tillkortakommanden, det är en konstform som alltid kommer att överleva.

Skådespelarna har sina rutiner. Hur förbereder du dig inför en föreställning?

– När säsongens program kommer bokar jag så fort som möjligt. Jag föredrar att sitta i mitten av salongen, med hela scenen framför mig. Är det en klassiker som ges läser jag boken innan. Och finns det många människor i handlingen gör jag en karta för att reda ut deras relationer till varandra. Då har jag storyn klar för mig och kan se mer till gestaltning och utförande. Ja, sedan vill jag alltid vara här och hänga in kläderna i god tid, tycker inte om att jäkta. I pausen går jag runt och pratar med folk. Vi stammisar har lärt känna varandra, det blir så. Jag känner mig hemma här.

Vilken är den bästa föreställning du har sett här?

– Det finns så många. "Gökboet", som jag nämnde. "Amadeus" gjorde man väldigt bra, "En julsaga" var välspelad... "Din stund på jorden" av Vilhelm Moberg är en annan. Jag hoppas att den kommer tillbaka, den har mycket att säga om den mänskliga naturen.

Stadsteatern har några turbulenta år bakom sig med ekonomiska problem, interna stridigheter och chefer som hoppat av. Har du märkt av detta?

– En del pjäser som satts upp har varit lite främmande för mig, men andra kanske tyckte om dem. Det var turbulent och jag tror att alla här vill lägga den tiden bakom sig. Det är glädjande att allt tycks ha rett upp sig, det finns en stor spelglädje. Helsingborg är att gratulera som har en sådan fantastiskt teater. Salongen är varm och inbjudande.

Du har själv stått på scenen. Berätta!

– Jag har haft den stora förmånen att vara statist i tre föreställningar. Den första var "Ringaren i Notre Dame" som gavs 46 gånger inför utsålda hus 2007-2008. Jag hade fem roller, bland andra som fängelsevakt och en gammal tiggare. Efter det spelade jag Kapten Julgransfot i "Resan till Melonia" och så i våras en sur gammal gubbe i "The Art of Nothing". Det var stort för mig, jag var alltid här minst ett par timmar innan för att komma in i miljön.

Minns du din första replik?

– Ja, ha ha. Det var som gammal borgarman i "Ringaren i Notre Dame". När Quasimodo dök upp kommenterade jag den stackars ringaren med orden: "Djävulen är hans far!"

Joakim Björck
joakim.bjorck@hd.se 042-489 93 65