Räddare i Råå-drama belönades

Femårige Otto Bramsell skulle fylla vattenpistolen. Istället föll han i ån. Dramat utspelade sig i somras på Råå. I går belönades de som räddade hans liv. Räddningschefen lovar nu också att se över tillgången på livbojar i området.

Det är pampigt och festligt i Rådhuset. Högt i tak, tända stearinljus, räddningschefen och fullmäktiges ordförande håller tal.

Fyra personer står på rad och tar emot beröm och utmärkelser. Tillsammans räddade de Otto i somras. En av personerna i raden är hans storebror Lukas Bramsell, sju år. Han får famnen full av grejor, både till sig själv och till sin bror där hemma. Blommor med nallar i, ryggsäckar, biobiljetter, termosar...

Men vi lämnar Rådhusceremonin för ett ögonblick och tar ett kliv tillbaka till den 20 juli. Då var Otto, Lukas och deras två kompisar ute och lekte på en lekplats nära Råån, en plats som kan ses inifrån kompisarnas hus. Otto ville fylla på vattenpistolen och gick ner till ån som ligger en liten bit ifrån lekplatsen. Runtomkring spatserade änderna omkring på gräset. Men manövern gick inte som Otto hade tänkt. Han tappade balansen och tippade över kanten. Otto föll i vattnet – och plötsligt såg han inga änder längre, har han berättat.

Lukas sprang tillbaka till mamma och kompisarnas föräldrar för att hämta hjälp. De vuxna rusade iväg mot ån. När de kom fram syntes bara Ottos gröna foppatofflor som låg och guppade i vattnet.

– Man tänker inte så mycket i en sådan situation. Jag kastade mig i och försökte ropa på hjälp samtidigt, berättar Mattias Carlsson.

Han och frun Charlotte dök och dök igen.

– Det var alldeles dyigt. Otroligt grumligt vatten. Man kunde inte se någonting.

Men på tredje dyket upptäckte Mattias något.

– Jag fick syn på Ottos fotsulor, de lyste lite vitt. Han hade ju tappat sina tofflor.

Otto låg på botten, tillsammans fick Mattias och Charlotte upp honom över kanten och kunde börja med konstgjord andning. Under tiden hade en tredje person dykt upp. Det var Kerstin Lång som var ute med sin hund.

– Jag hörde rop på hjälp och såg en man i vattnet. Jag var på väg att hoppa i själv, men eftersom jag är 74 år så avvaktade jag. Annars hade han kanske fått två personer att rädda i stället, säger hon.

Kerstin Lång är sjuksköterska till yrket och kunde hjälpa till desto mer när Otto kommit upp på land.

– Han andades inte först, men jag visste att det gällde att få honom att komma igång med det.

När ambulans, polis och räddningstjänst kom till platsen andades Otto. Han fick åka i ilfart till lasarettet. I dag mår han bra igen.

Carin Wredström, kommunfullmäktiges ordförande, och Jörgen Hallberg, Helsingborgs räddningschef och representant för Livräddningssällskapet, delar ut blommor till de fyra i raden.

– Vi klarar inte vårt arbete om inte de som är närmast olyckan hjälper till, säger han.

Kerstin Lång ser lite generad ut över sin blomsterkvast

– Jag tycker att jag bara gjort det som kan förväntas av mig. Jag är ju sjuksköterska. Och Otto själv gjorde också ett bra jobb när han drog efter andan.

Mattias Carlsson är imponerad av och tacksam för polisens och räddningstjänstens insats före och efter olyckan. Men han skulle gärna se att det fanns en livboj på platsen.

– Det finns längre bort i hamnen, men inte precis här vid bron. Det är mycket barn som rör sig däromkring, och marken sluttar ner mot ån.

Jörgen Hallberg påpekar att hans förvaltning har tillsynsansvar för sådana frågor.

– Det kan vara ganska långt emellan livbojar. Men sådana här händelser kan göra att vi tittar över om vi kan förtäta. Jag tar frågan med mig, lovar han.

Efter presenter är det dags för fika. Sällskapet slår sig ner vid ett storslaget bord. Lukas Bramsell njuter av tårtan och pustar ut. Vi glider ner intill honom.

Presenter, tårta, tal – vad var det bästa med allt det här?

– Att Otto lever, säger Lukas Bramsell.

Åsa Jarring
asa.jarring@hd.se 042-489 91 54