"Jag ska tillbaka till Sverige"

Tre veckor har gått sedan Khaled Maana utvisades till ett ovisst liv i Libanon efter sex år i Sverige. "Det enda jag tänker på är att komma hem till Helsingborg", säger han till tidningens medarbetare i Beirut.

Khaled Maana hade velat ta ett riktigt farväl till polarna, men det gick ju inte. Efter häktestid och panikattacker i Jönköping så grät han hela vägen från Småland till Arlanda.

– Jag hade hellre dött än att känna så igen.

Vid mellanlandningen i Frankfurt frågade den tyske piloten om han skulle vägra att lyfta. Men då var Khaled Maana alldeles för utpumpad för att orka kämpa. Det fick bli Beirut och inkvartering hos en kusin.

Kvar i Sverige är hans mamma, som har gått under jorden, och systern, som har fått uppehållstillstånd.

– Mamma är deprimerad nu, hon är van vid att jag alltid är i närheten.

När tidningen träffar Khaled Maana på handelsgatan Hamra street i västra Beirut har han sprungit omkring i ett köpcentrum halva dagen och letat jobb i sportbutiker och caféer.

De 50 euro som han fick av gränspolisen kommer inte att räcka långt.

– Folk frågar hela tiden om jag inte vill studera här. Jag ger alltid samma svar: jag ska tillbaka till Sverige. Det är det enda som jag tänker på. Om jag får ett arbetstillstånd kanske eller om jag kan studera där…

Första tiden i Libanon sammanfattar han så här:

– Väldigt varmt, väldigt jobbigt. I Helsingborg känner jag till allt och kan träffa polare varje dag. Här känner jag bara mina kusiner.

Förutom jobbletande så ritar han mycket för att fördriva tiden. Och så letar han efter ställen att skejta. I trångt trafikerade Beirut, där parker och öppna allmänna platser är sällsynta, har det gått sådär.

– Libanon är inte mitt hem. Inte längre. Jag saknar Helsingborg med sina skogsområden och lugna platser. Det är inte lika varmt där heller.

Så kändes det också när Khaled reste söderut till byn utanför Sour (Tyre) i södra Libanon där han växte upp.

– Dit åkte jag bara för att fixa med mina papper så snabbt som möjligt och träffa mormor. Jag har fortfarande mardrömmar och minnen av fönster som skakar och bomber som faller. Och de minnena förstärktes därnere.

Södra Libanon, med gräns mot Israel, är ofta oroligt och huset som familjen bodde i bombades bort 2006.

– Det kändes inte som att komma hem. Folk har förändrats därnere. Dessutom är det mer säkert här i Beirut om det blir krig igen mellan Hizbollah och Israel.

Saknaden efter familjen och kompisarna i Sverige är stor.

Men de svenska myndigheternas behandling har också lämnat en bitter eftersmak.

– Det är inte OK att fängsla oskyldiga människor på det sättet. Förvaret som jag satt i under två veckor var precis som ett fängelse. Jag kan inte lägga det bakom mig. De tog bort det liv som jag hade.

Omar Daham/City Helsingborg