"Jag fattade inte att Brutus var skjuten på riktigt"

Klockan var fem på morgonen. Henrietta Kozica väcktes av ljudet av morrande hundar och rusade bort mot badrumsfönstret på andra våning. Nere på gräsmattan såg hon sin hund Brutus stå snett vänd mot en polisman som hade en schäfer kopplad vid sin sida. Enligt Henrietta är det tre meter mellan Brutus och polisen, medan hon tittar tar Brutus ytterligare två steg tillbaka.

– Jag fattade inte vad polisen gjorde i vår trädgård. Då tar han fram sin pistol och skjuter mot Brutus. "Vad händer?" skriker jag från fönstret. Han ropar att han var tvungen att skjuta min hund.

Vi träffar Henrietta Kozica på eftermiddagen. Hon är trött och hennes ögon rödkantade. För hennes och hennes sambo var nioårige Brutus en familjemedlem. För bara några timmar sedan var de tvungna att låta avliva honom. Det är tyst och tomt i trädgården, bara familjens lilla dotter struttar omkring i gräset. Henrietta Kozica vet inte hur mycket hon förstod av morgonens händelser.

– Jag fattade själv inte att Brutus var skjuten på riktigt, jag trodde det var någon slags bedövning. När han reste sig och började gå med benen släpande efter sig trodde jag det var som han vaknat ur bedövningen. Trots att jag såg att blodet rann, så fattade jag inte.

Hon ringde sin sambo, som befann sig på jobb. Han ringde i sin tur sina föräldrar som genast begav sig till familjens hem för att få försöka få iväg Brutus till en veterinär.

Polismannen hade under tiden försvunnit från trädgården, men en stund senare var han tillbaka tillsammans med en annan polis. Deras bemötande är en av de saker som upprör Henrietta mest.

– Jag sa att jag sett händelsen från fönstret, då sa han som skjutit: "Varför gjorde du inget då?" Jag fick också höra att det som skett "bara var min version". Och att jag var i chocktillstånd. Under tiden låg Brutus på marken och kämpade för sitt liv.

Henrietta Kozica skakar på huvudet.

– Ju mer man tänker på det här, desto sjukare verkar det. Polisen kommer in i vår trädgård och skjuter vår hund. Och de vågar inte stå för sitt misstag, utan säger att Brutus anföll, säger hon.

Ägarna och flera andra som tidningen har varit i kontakt med beskriver Brutus som en lugn familjehund som aldrig var aggressiv. Henrietta Kozica talar om honom som om han fortfarande levde.

– Han är valpig. Om han vore människa skulle man nog beskriva honom som blåögd. Jag kan förstå att man blir rädd för honom, han är ju en stor hund. Men han är som en stor nallebjörn.

Brutus brukade gå lös i trädgården. Det hände att han rymde när han fick korn på någon tik, men enligt Henrietta har han aldrig varit i bråk med någon annan hund.

– Jag är så glad att jag såg allting. Annars hade jag ju tvingats tro polisen, även om det hade varit svårt.

Ord står mot ord. Men Henrietta Kozica är bergsäker på sin sak. Hon menar att polismannen drog vapen i en situation där han inte borde ha gjort det.

– Och jag har ett ansvar för det jag har upplevt. Det är viktigt för samhället att polisen inte bara kan göra som de vill utan att någon bryr sig, säger hon.

Elin Andersson
elin.andersson@hd.se 042-489 91 09