Vikenflickan var vig som få

Från sina många år på uppväxtorten skulle Elsie Brynolf kunna berätta hur mycket som helst. Jobbet blev en god tröst när hon miste sin make.

Elsie Brynolf sitter på trädäcket och blickar ut över den glittrande vattenytan. Hon uppskattar det goda i livet.

De allra flesta åren av sitt liv har hon bott i Viken. Båda föräldrarna kom också därifrån.

– Det var rena "Bullerbyn", säger Elsie Brynolf när hon beskriver åren i småskolan.

Hon gick sedan två år i mellanskola och sedan ville föräldrarna att hon skulle gå på privat flickskola i Helsingborg. Familjen hade råd, för fadern Albin Nilsson hade byggt upp ett bussbolag som utvecklades positivt.

– Jag var rädd som "flickan från landet", men blev accepterad.

Det skulle visa sig att Elsie Brynolf var en duktig gymnast. Hon blev snabbt efterfrågad när det skulle väljas lag på idrottstimmarna. När svenska ungdomar inbjöds att åka på läger i tyska Stralsund var hon och en annan flicka de enda från Skåne.

– Far kollade noga så att Hitlerjugend inte skulle vara inblandat. Men när vi skulle gå i land stod de där och välkomnade oss.

Krigsutbrottet var nära vilket Elsie Brynolf förstod att tyskarna var väldigt medvetna om.

– Jag bad om ägg till frukost. Då fick jag till svar att det gick inte; "vi sparar till kriget", sa de, berättar Elsie Brynolf.

Och mycket riktigt. Bara fjorton dagar efter att hon kommit hem startade det.

Elsie Brynolf gick färdigt skolan och började 1944 att arbeta på Försäkringskassan.

– Jag ensam skötte om hela Ängelholm. Efter en tid fick jag en kontorist men hon fick ett barn i januari och ett i december samma år så det blev ju jag som pysslade om henne!

Vikensonen Nils-Erik Brynolf och hon blev ett par när hon var 18 och han 20. 1949 gifte de sig och bodde sedan i Gävle och Nyköping innan de återvände till Skåne, då med dotter och son. Vid de laget hade makarna ärvt sina respektive föräldrahus och blev Vikenbor.

Så småningom längtade Elsie Brynolf efter att börja jobba igen efter att ha varit hemma med barnen i många år. I Helsingborgs Dagblads kundtjänst fann hon ett trivsamt första uppdrag med att ta emot kapplöpningsinsatser.

Ett tragiskt avbräck blev när maken hastigt insjuknade och gick bort 1987.

– Jag försökte leva precis som vanligt under ett år och skötte både mors och min trädgård ensam. Alla på jobbet var så gulliga. De sa; "jobba vad du kan", och det gjorde jag.

Hon blev annonskonsulent i Höganäs där hon bokade affärsannonser. Där jobbade hon tills hon var 70 år, den sista tiden deltid.

– Det var inte en enda dag då jag inte var glad när jag gick dit, säger Elsie Brynolf.

Hon sitter och myser medan barnbarnet Andreas passar upp med kaffe och wienerbröd. Sommaren är en bra tid då familjemedlemmar gärna använder huset, som ärvdes på hennes mors sida, som semestervistelse.

Kroppen sköter hon om efter bästa förmåga och talar om rollatorn som sin "Cadillac" och "min vän". Tack vare den kan hon ta långa njutbara kvällspromenader.

Hon har god kontakt med dem som sköter museet Paul Jönska gården efter att själv ha varit engagerad där i många år. Dit går hon gärna när det är samling för att ta en kopp kaffe och småprata.

Hon ondgör sig lite över den till synes så prydliga trädgården som i hennes ögon är alltför vildvuxen.

– Ibland försöker jag att göra lite nytta – som att sitta på en pall och rensa ogräs, säger hon med lågmäld humor.

Suzanne Ingvaldson