Konsten att både skapa och återskapa

Som restaurerare lagar han konstverk och väggmålningar. Konsthantverket har bland annat stakat väg till Stora palatset i Moskva.

Massimo Villoresi är född i Florens i Italien. Det var där hans stora intresse för konst grundlades, på söndagsmorgnarna, vid de många museibesöken tillsammans med fadern.

– Pappa var jätteduktig på att teckna och måla. Han var ett av åtta barn och eftersom hans pappa gick bort när barnen var små fick han börja jobba.

Fadern blev posttjänsteman. Varje söndagsmorgon tog han med sig sin lille son på konstrunda.

– Då var det gratis inträde på museerna. En gång, jag kan ha varit sju år, tittade jag upp på ett fönster på akademin och tänkte: "där, där uppe ska jag sitta en gång". Det var precis vad som hände.

Så snart han kunde valde han inriktning i skolan på bild- och skulpturskapande. Från 14-årsåldern till och med gymnasiet skulle han att ägna sex långa studiedagar i veckan mestadels åt eget skapande. Efter gymnasiet följde fyra eller fem år, beroende på hur man räknar, på universitetet. Militärtjänsten klarade han också av under dessa år.

När han lämnade universitetet var han specialist på skulptur och freskmålning. Jobb lät inte vänta på sig.

– En konservator i Genua behövde någon som kunde gjuta gips, göra stuckaturer och förgylla.

Vid den här tiden hade han sammanstrålat med svenska Charlotte Nilsson som studerade grafisk design i Florens. När Massimo Villoresi var på uppdrag i Spanien fick han en dag samtal från flickvännen med ett viktigt meddelande:

– Hon var gravid och ville föda i Sverige. Jag mådde bra i Florens och hade aldrig tänkt på att flytta till Sverige. Jag kunde ju inte prata svenska – knappt engelska.

Massimo Villoresi tänkte på saken och bilden av att bo i Sverige växte fram.

Nu var det inte helt lätt att styra om arbetet i en handvändning.

– Jag hade firma och ett stort jobb med Andreassalen i Stora palatset i Kreml i Moskva. Under sex månader var jag bara hemma en gång. Det var hemskt. Efter det hade jag bestämt mig. När jag erbjöds ett omfattande arbete på Bolsjojteatern sa jag nej.

– Vi hittade ett hus i Höganäs. Det var både billigt, fint och gammalt, så som vi ville ha det.

Någon kurs i svenska har det inte blivit ännu, det är naturmetoden som har gällt. En kompis tog tag i saken.

– Vi brukade luncha ihop varje dag. Han bestämde att vi bara skulle prata svenska.

På egen hand läste Massimo Villoresi enkla böcker och så växte språket fram. Fast han skulle vilja ta sig tid att gå en kurs, om inte annat så för grammatikens skull.

Inom konstsfären gör han "allt". I studion finns väggmålningar, ett självporträtt, skulpturer, gamla möbler som renoveras, för att bara nämna en bråkdel. Om någon skulle känna igen hans namn kan det handla om den 80 kvadratmeter stora tredimensionella gatumålning som han stod för på Kullagatan för ett par år sedan.

Just nu arbetar han på kommunala MKB-ägda lägenhetsfastigheten Sjöbergska palatset på öster i Malmö med fasadutsmyckningarna. Han berättar entusiastiskt hur han griper an uppgiften med att ta fram gamla mönster och återskapa dem så autentiskt det går. På sikt hoppas han dock att han inte ska behöva resa så mycket i tjänsten.

– Jag vill arbeta närmare hemmet, kanske göra och sälja grejor här, säger han och ser sig om i studion på Ånggatan.

Suzanne Ingvaldson