Slagen, skjuten och skenavrättad
Peter, 25, blev misshandlad, skenavrättad och skjuten med 20 skott av ett ungdomsgäng. Först efter två timmars terror lyckades han fly. Men någon ersättning för kränkning får han inte av försäkringsbolaget. Anledningen: han var berusad.
Bildmaterial
Peter visar en bild på sina skador efter den ödesdigra septembernatten.
LANDSKRONA.
Numera sover han gott.
Men helvetesnatten i september har satt djupa spår.
Peter var på väg hem från krogen Gringos i centrala Landskrona när han blev nedslagen bakifrån med ett hårt föremål.
Han vaknade av att fyra tonårskillar släpade honom i gruset, från Eriksgatan till ett insynsskyddat utrymme under en trappa på Alléskolan. Där dök det upp två personer till.
Angriparna hetsade varandra genom att skrika "svennejävel!" och överöste Peter med sparkar och slag när han låg ned. De till och med hoppade på hans rygg. Höll han inte käften skulle han dö.
— De slet av mig livremmen och skjortan och tog alla mina värdesaker — ring, halsband, armband, mobiltelefon och plånbok.
Men koden till kontokortet vägrade han ge till ungdomsgänget. En av rånarna satte sig då på Peter, tryckte en pistol mot hans nacke och sa att han skulle avrätta honom.
Sedan sköt han tre eller fyra skott i snabb följd.
— "Är det så här det slutar", tänkte jag.
— Men efter någon sekund förstod jag att det "bara" var en kolsyrepistol, för han avlossade flera skott åt gången. Så samtidigt som det gjorde fruktansvärt ont kände jag lättnad.
Peter bestämde sig för att ge rånarna fel kod, för då skulle de nog gå sin iväg. Men medan fyra av dem gick till en bankomat stannade de två andra kvar och vaktade honom.
— Jag såg min chans att fly och lyckades knuffa undan killen som satt på mig. Sedan blev det fullt slagsmål mellan mig och den andre, berättar Peter.
— Men jag tog för lång tid på mig och hann inte sticka innan de andra fyra återvände från bankomaten.
Misshandeln fortsatte. Rånaren med pistolen ställde sig över Peter och sköt honom besinningslöst i ryggen. Sex. Sju. Åtta skott.
Halvt avsvimmad gav Peter vika och berättade den rätta koden, varpå fyra av dem återigen gick iväg.
— Men antingen hade de hört fel eller knappat in fel kod, för när de dök upp igen hade de inte fått ut några pengar. Det kunde jag se senare på kontobeskedet.
Rånaren tryckte nu pistolen mot Peters ena öga och skrek "Jag ska skjuta dig blind!". Istället sänktes vapnet. Han kände hur kulorna slog mot kindbenet. Ett skott avlossades mot halsen.
Sedan skingrade rånarna sig och Peter sprang iväg.
Han kom hem klockan tio i tre på natten. Hur minns han inte. Han hade då blivit slagen, sparkad, skenavrättad och skjuten om vartannat i två timmars tid. I hans kropp fanns 20 kulor, 4,5 millimeter stora och av bly.
— Jag förstod att något hade hänt, för han hade ringt och sagt att han skulle vara hemma om en halvtimme, säger flickvännen Emma.
Hon glömmer aldrig synen som mötte henne när hon öppnade dörren.
— Han såg ut som en fotboll i ansiktet. Jag blev helt hysterisk, det var nästan så att han fick trösta mig.
Peter fördes med ambulans till universitetssjukhuset i Lund. Han kan fortfarande höra det klingande ljudet av kulor som släpps ned i plåtskålen i operationssalen.
En kula satt så nära halspulsådern att läkarna inte vågade plocka bort den, med risk för allvarliga komplikationer. Kvar sitter också tre kulor intill en nerv i kinden och fyra kulor i ryggen. De sistnämnda för att undvika fula ärr. Fysiskt är han idag helt återställd, med undantag för att han snabbt blir trött i höger axel och skuldra när han sitter vid datorn på jobbet.
De första veckorna efter överfallet var Peter och Emma bortresta. De vågade inte befinna sig i Landskrona.
När de kom hem började arbetet med att komma in i vardagen igen. Tufft inte minst för Peter som plågades av mardrömmar och hela tiden var på helspänn.
— Jag såg mig omkring när jag gick och handlade, kunde aldrig riktigt slappna av. Och fortfarande är det så, att om någon bara tittar på mig tänker jag att det kan vara en av dem.
Peter har fått god hjälp av en psykolog att bearbeta händelsen, men riktigt som förr blir det aldrig. Både han och flickvännen är utrustade med personlarm och de planerar noga hur de ska ta sig hem på kvällen. Att promenera är uteslutet.
— Dödsångesten får jag leva med, säger han.
Fotnot: Peter och Emma heter egentligen något annat.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar