Jag älskar pusselspel, så är det bara. Ända sedan Tetris slog klorna i mig så har jag fastnat i otaliga iterationer av mer eller mindre samma sak. Idag är det förvisso inte hela rader på Tetris-vis som gäller, utan det är vanligare med tre i rad-lösningar. Olika färger ska matchas ihop, specialblock ska nyttjas, och skärmen ska tömmas, poängen ska nås, nästa bana är lite svårare.

Likriktningen i pusselgenren har gjort att förpackningen – grafik och ljud – har blivit desto viktigare. Det har man tagit till sig i Spooky Spirits: Puzzle Drop!!, eller bara Spooky Spirits eftersom dubbla utropstecken är irriterande att läsa i text. Här har vi söta spökjägare och gullig musik, som gjort för ett barnprogram. Stilen känner vi igen, svenska Legendo har nämligen gjort likartade saker tidigare, och de får till det. Kort sagt, jag gillar inramningen, men tror nog att jag hade uppskattat spelet mer till ett annat format, exempelvis PC där det finns utan undertiteln Puzzle Drop.

Det är återigen färgade block, fulla med spöken, som ska trollas bort genom att du släpper andra block på dem. Vissa av dessa tar bort alla färgade block du samlat ihop, och hela tiden så kommer det flera block underifrån. Det blir snabbt stressigt i Panic-läget exempelvis, speciellt med tanke på att kontrollen inte sitter som den ska. Där har vi även anledningen till att jag inte tycker formatet fungerar, för att välja rätt två (alltid två) färgade block att släppa från toppen av skärmen så drar du med fingret till vänster eller höger, och flyttar markören ett block i taget. Byt plats på blocken genom att dra uppåt, och riv ner dem med ett drag nedåt. Det blir en väldig massa flippande på skärmen för väldigt lite action helt enkelt. I pusselläget, där man har ett begränsat antal drag, är det inte lika irriterande, men det räddar inte spelet.

Så tyvärr, Spooky Spirits: Puzzle Drop!! faller på eget grepp. Vad som är tänkt som intuitiv kontroll blir klumpigt, och viljan att spela vidare dör ut på tok för snabbt. Det är synd, för resten är bra – med en mus är det här spelet säkerligen utmärkt.

Betyg: 2 av 5

Efter att fullständigt att ha spelat bort allt vad värdighet och livsglädje heter i Gears of War 2 kan jag givetvis inte låta bli att lockas av en machopangare med liknande layout och badass-attityd. Army of Two: The 40th Day gör vad första delen i serien inte gjorde: får mig att ladda ned demot för en provkörning.

Jag ödslar ingen tid, utan laddar ned den 1,81 GB stora filen och drar igång min första session en så där tio minuter senare, bara för att mötas av en registrering. Har du inget EA-konto är du så god att skapa ett. En enkel procedur måhända, men likväl förbannat störande. Uppe på detta finns det ingen möjlighet att spela solo i demot, så allt jag hade att välja på var lokalt spelande, privatsession eller en publik omgång. Och då inga vänner med demot igång befann sig online blev det tyvärr det mindre tilltalande publika alternativet. Men allt för att testa, så klart.

Får snart tag i herr Darkmech386-nånting och spelet startar. Vi placeras i en minitutorial som lär mig lite grundläggande kontroll innan det drar igång på allvar. Bara några minuter senare kastas jag och min nyfunne vän in i stridens hetta, men dessförinnan pausades spelet automatiskt och vi blev matade med en översiktskarta över området och strategitips. Sällan har jag varit så förvirrad som då. Vem är jag? Var är vi? Hur tar man sig dit man ska? Vad ska vi göra? Mer hinner jag inte tänka innan kulorna viner förbi tinningen på mig.

Efter några om och men och ett antal bortslösade skott kommer jag underfund med den inbyggda GPS:en som visar vart man ska med ett enkelt knapptryck. Vi börjar så smått ploga oss fram, sakta men säkert, och även om vi hade noll kontakt med varandra så fungerade det överraskande bra att lagspela. Banan vi körde var mest hela tiden översållad av tacksamt skyddande barriärer och alternativa vägar som både förvirrade och förenklade. Rörigt ibland, strategiskt fördelaktigt andra gånger.

Däremot satt jag som ett frågetecken över kontrollen mest hela tiden. Jag vande mig tillslut någorlunda, men efter att ha varit så nere i Epics steroidskjutare Gears of War var det sannerligen svårt att acceptera något annat än snudd på perfekt styrning, något man halvt om halvt misslyckas med i Army of Two. Det känns onödigt klumpigt, sladdrigt och oprecist. Det kanske låter illa, men det är nog mer en vanesak än något annat. Samtidigt är det synd att man inte vågar inspireras mer av de exemplariska förebilderna som faktiskt finns där ute. Viljan att gå sin egen väg är inte alltid rätt val.

Rent actionmässigt har jag inte så mycket att klaga på. Det kan kännas en aning grötigt emellanåt, men jag har ändå hela tiden kul. Man känner sig utsatt, och att hjälpa varandra ger inte bara resultat, utan är mer eller mindre nödvändigt för överlevnad. Om inte annat så för att vissa partier inte går att klara på egen hand, men det hör knappast till poängen.

Det hela slutar efter någon timme med att min kollega stänger av, vilket i sin tur resulterar i att jag obönhörligen rycks tillbaka till startmenyn. Att spela publikt har sannerligen sina nackdelar, och jag tvekar på om jag kommer göra det så många gånger igen. Men lyckas jag bara övertyga någon bekant att införskaffa detta i början av nästa år så kommer jag definitivt att spela vidare. För hur undermåliga vissa element än må vara så var det inte jag som stängde av den här gången. Bara det är ett bra betyg i sig. Jag väntar med återhållsam spänning på fullversionen.

Trailern för demot ser du här.

Tidigare i veckan skrev vi om samlarutgåvan till kommande Splinter Cell: Conviction. Nu har det kommit lite mer spännande material i form av en ny video och ett gäng bilder från co-op-kampanjen. Informationen är fortfarande väldigt vag men det ryktas om att den historiedrivna co-op-delen som ska vara uppdelad i fyra nivåer och utöver dessa kommer det finnas ett antal intressanta flerspelarlägen.

Och så några co-op-bilder!

Den första december berättade Ubisoft att ett nytt Prince of Persia-spel är på ingång. Nu meddelar de att Prince of Persia: The Forgotten Sands, som släpps i maj nästa år, kommer att till Xbox 360, PlayStation 3 och PC, samt i en version till PSP, Wii och Nintendo DS.

Här är första videon från spelet:

Dessutom har de släppt tre konceptbilder:

På tiden, får man kanske säga. Nu på tisdag kommer monsterjägarna på PSP att kunna dra ut i fält tillsammans online i Monster Hunter Freedom Unite, och inte bara via lokalt ad hoc-matchande. Capcoms adhocParty kommer helt enkelt att tillåta onlinespel som om det vore normalt spelande via PlayStation Network. En nytändning för serien på formatet månne?

Nyligen fick vi ett löst datum för Final Fantasy VIII, och nu kort därefter kommer nyheten om att Squares grottkrypande rollspel Vagrant Story är på gång för europeiska PlayStation Store. Är detta för dig sedan tidigare okänt så kan jag tala om att spelet är ett av tretton som skrapat ihop full pott i japanska speltidningen Famitsu genom alla tider när det släpptes år 2000. Den 22 december kan förväntansfulla ladda ned det till summan av €6, vilket motsvarar cirka 65 kronor.

Fred Brooks skriver i projektledningsbibeln ”The Mythical Man-Month” att ett nytt system alltid slängs bort för att istället ersättas med något bättre, vare sig detta varit intentionen eller ej. Fenomenet kallas ”pilotsystemet” och bygger på tanken att människan lär sig av sina misstag. Jag kan inte låta bli att dra det här till minnes när jag sitter med Left 4 Dead 2.

Den där tvåan i titeln alltså… Eftersom jag lever i en mjukvaruutvecklingsvärld anser jag den vara ganska malplacerad. Att öka versionsnumret med ett heltal utan större förändringar luktar mer som en säljstrategi än sanning. Det går att konstatera att Left 4 Dead 2 är ett bättre Left 4 Dead, men något nytt spel är det inte. Istället har vi här en evolutionär och naturlig utveckling av ett system som ingenjörerna lärt sig att hantera.

Nya karaktärer, banor som utspelar sig på dagen – nya sådana till och med – och några nya infekterade som den ettriga jockeyn och den irriterande quarterbacken i all ära. Allt det här kunde vi lika gärna fått i form av en expansion. De äkta nyheterna är egentligen två. Närstridsvapnen gör en hyllad entré och banorna är numera aningen mer dynamiska med delmål och interaktionsmöjligheter som gör upplevelsen mer levande.

Annars är det som vanligt. Left 4 Dead-serien är en dröm för alla oss som drömmer om en zombieapokalyps där vi är de enda överlevande, och vem gör inte det? Spelet kommer verkligen till sin rätt på en hög utmaningsnivå och i sällskap av tre andra vänner, bäst blir det när en eller ett par av dessa är nervösa av naturen och skriker sig hesa varje gång något går snett. Då snackar vi nästan The Blair Witch Project i spelrummet.

Är då Left 4 Dead 2 en värdig uppföljare? Jag menar att du inte missar något ifall du håller dig kvar vid ettan. Har du aldrig spelat något spel i serien är det dock lika bra att satsa på att köpa det senaste på marknaden. Förvänta dig sedan zombieslakt ända in på småtimmarna.

Betyg: 3 av 5