”I was born in Moscow” berättar huvudpersonen Artyom i Metro 2033:s dystra intro. ”My stepfather had a friend named Hunter”. Och en som heter Bourbon. Jag blir skeptisk. Hans rysk-engelska låter inte särskilt trovärdig men att han har en del att reda ut är ju uppenbart. Världen är som följd av kärnvapen näst intill förstörd – den blir ju gärna det i framtidshistorier numera – och de få människor som finns kvar lever i tunnelsystem under jorden. ”Lever” är väl dock att ta i – mest ligger eller sitter de, dricker sprit och gnäller som om de vore på Arbetsförmedlingen i sina blodiga kläder. Ingen mat, få kvinnor, inte mycket att hoppas på. Som om inte det vore eländigt och förvirrande nog så blir vår vän Artyom snart attackerad av väldigt arga monsterhundar, dör i fällor, blir kallad idiot och prostituerad av både kommunister och nazister som vill mörda utan att ens ha lärt känna honom. Det här var knappast vad Putin ville med sitt Ryssland.

Metro 2033 bygger på Dmitrij Gluchovskijs feta bok med samma namn, utvecklat av Fallout-älskande 4A Games och med massivt PR-stöd. Som FPS-traditionen bjuder får man prova på både frenetiskt skjutande, leta vägar, åka på någon form av fordon, köpa vapen och ammunition, fundera ut hur man bäst anfaller en större grupp fiender, och försiktigt smyga med mörkerseende. Man har en hyfsat vanlig uppsättning skjutvapen och granater, samt lite mer originella element såsom en gasmask nödvändig att byta ut filtret på för att överleva. Med en speltid på runt 20 timmar är Artyoms äventyr faktiskt oväntat varierat även när det gäller miljöer.

Med dessa premisser och stöd av den skickliga marknadsföringen känns nyfikenheten på Metro 2033 befogad. När skivan väl snurrar är det nog däremot många som blir besvikna. Spelet lanseras som något episkt mastodontverk i stil med Gears of War eller Killzone, men är i själva verket mer av en stundom konstnärlig höjdare som misslyckas med att vara imponerande polerad och maffig lik konkurrenterna. Grafiskt är det ljus, färger och atmosfär som övertygar snarare än högupplösta texturer och dylikt. Överlag är det mesta mer mysigt än imponerande. I omgångar njuter jag av omgivningen, den ovanligt bra musiken, snygga ljuseffekter eller sköna inslag i övrigt, för att stunden senare stå och smått frustrerat skjuta en nazi-idiot som tar emot mina skott som om jag kastade suddgummin på honom. Blodet sprutar men han har fullt upp med att titta in i väggen, jag skjuter igen, han vänder sig sakta om som om han vore en truck – och trots att jag träffar så träffar jag inte och dör istället. På samma gång kan någon av hans Hitler-bröder se mig genom både stenar och plåt från vad som känns som mils avstånd, eller i becksvart mörker när jag står still. Den artificiella intelligensen är ibland logisk som senap i ett gott glas mjölk.

Det bästa Metro 2033 har att erbjuda är sin dystra värld – och den räcker ganska långt. Fallout 3 är överlag på en annan nivå men jag trivs åtminstone bättre här än i exempelvis adrenalinstinna Gears of War, och det alltså tack vare atmosfären. De artistiska höjdpunkterna väger tyngre än halvtrasig spelmekanik och annat slarv. Helt förlåtande är jag dock inte.

Betyg: 3 av 5