Taggat

Termometern visar över 25 grader och redan tidigt på morgonen är Malmös gator sommarvarma. Bara ben är på väg mot parker och fläktförsedda arbetsplatser.
Ingen majsol når in på Tingsrätten. Inte heller någon människa, såvida man inte låter sig visiteras av någon av de tio vakter som bevakar ingången och genomsöker alla väskor. På byggnadens baksida förs den misstänkta seriemördaren Peter Mangs in i byggnaden, flankerad av biffiga säkerhetsvakter. De börjar få rutin. Rättegången har pågått en vecka och många fler dagar väntar.
Från pressbänkarna liverapporteras det. Många medier låter läsarna följa varje ord som sägs under rättegången. Sämre ställt är det med tekniken inne i rättssalen. Här gäller fortfarande mörka overheadbilder som inte går att zooma in, på vilka åklagaren visar aktuella platser genom att sätta kryss med en kulspetspenna. Från åskådarplats är det svårt att låta bli att tänka på hur mycket Google maps hade underlättat avståndsuppskattningen.
Men även om advokater och åklagare ännu inte hittat verktygen så spelar digitalt material en allt större roll i rättegångar.
I den rekordtjocka förundersökningen kring seriemördarmålet upptar bilagan ”data, telefoni och gmail” nära tusen sidor. I den finns det polisen hittat i Mangs datorer, mobiltelefoner och nätkonton under utredningen. Telefonnummer, sms, besökta hemsidor och sökresultat. Uppgifter som kommer ha en betydande roll under rättegången.
I åtalet där det redogörs för vilken bevisning som åberopas finns e-post, kommentarer Mangs lämnat på den främlingsfientliga sajten Politiskt inkorrekt och kartläggningar av personer som hittats i hans dator.
”I dag förekommer någon typ av bevis från sociala medier i nästan hälften av alla mål som jag driver”, skriver juristen Linda Bohlin på dagensjuridik.se. Hon använde en bild från Facebook i en vårdnadstvist, för att visa på motpartens olämplighet.
Den typen av bevis kommer att bli allt vanligare.
Ett papper går att strimla eller elda upp. Ett dokument, skapat i datorn, är betydligt svårare att göra sig av med. Med hjälp av expertis kan polisen ofta återskapa filer som raderats. I mobilen sparas information om var telefonen funnits.
Än vet vi inte vilken betydelse det får i fallet Mangs. Men inne på tingsrätten får en av de anonyma kommentatorer vi dagligen möter på nätet förmodligen ett ansikte. En insikt som skickar kalla kårar längs ryggraden även en varm försommardag.

Tove Hansson

Jag har aldrig jobbat som journalist utan möjlighet att maila, googla och surfa.

Visst har jag varit ute och gjort jobb utan att haft tillgång till internet. Under mina första år i yrket hade nästan ingen en mobiltelefon som det gick att surfa med och de gånger jag jobbat utomlands har det internet inte alltid funnits till hands när vi behövt skicka in. Men aldrig som i innan internet var något gemene man kände till.

Jag har hört berättelserna på redaktionerna. Hur TT:s nyheter kom som telegram i en teleprinter. Hur det lyste en lampa i taket vid stora nyheter, hur redaktionerna var fulla av uppslagsböcker och telefonkataloger och hur filmrullar skickades hem med flygplan för att bilderna snabbt skulle nå tidningen.

Det är svårt att föreställa sig, även för mig som faktiskt bara ägt en dator i tio år. För nästa generation kommer det förmodligen vara omöjligt att tänka sig in i hur det var.

Min bild av tiden jag aldrig fick uppleva präglas av nostalgi. Jag tänker mig att journalisterna var tvungna att kunna mycket mer, prata med fler, hade tid att läsa böcker.

Men, å andra sidan – i dag kan vi intervjua människor på andra sidan jorden på några minuter. Vi kan få tag i aktuell statistik dygnet runt. Vi kan kartlägga personer på ett helt annat sätt.

Det är inte bara möjligheten att snabbt sätta sig in i ett ämne, hitta information och skapa kontakt som förändrats. Även våra läsares möjlighet att göra detsamma har revolutionerats i takt med att antalet bredbandsabonnemang ökat.

Journalistik har alltid granskats av mottagarna. I dag kan det ske öppet och samordnat på ett sätt som inte var möjligt förr. Läskigt? Ja, ibland. Men oerhört nyttigt.

Jag vet att många kollegor drabbats av drev, aggressiva kommentarer och kampanjande motståndare. Det är baksidan, men den är inte helt ny. De värsta påhopp jag fått i yrket har kommit med pappersposten. Kuvert fyllda med tidningsklipp, brev som skrivits i vredesmod med darrande penna.

Det är klart att det är lättare att maila än att köpa frimärke och gå till brevlådan.

Men det är också det som är det positiva. Fel och brister i vår journalistik följer inte längre med tidningen i pappersinsamlingen. De lyfts nästan alltid fram, i sociala medier, på bloggar eller i kommentarer.

Den press den vetskapen sätter på oss journalister leder förhoppningsvis till en bättre, mer noggrann och ärlig journalistik.

Tove Hansson

Jag har nöjet att vara vän med några yngre släktingar på Facebook. Deras tonårsvärld är naturligtvis långt ifrån min nuvarande jobb- och vuxenvärld, men samtidigt också väldigt långt ifrån min egen halvt digitala tonårstid.

För även om vi hade mobiltelefoner (sms-funktionen hade just introducerats!) och datorer hemma, satt vi med modem som ringde upp en telefonlinje. I bästa fall kunde vi få till en kort chattsession via ICQ med någon kompis och känna oss riktigt digitala. Det fanns egentligen inte tid att utforska nätet när mamma och pappa betalade minutkostnader och syskonen köade för att ringa ett samtal på samma linje som du själv surfade på.

Mina tonårssläktingars förhållande till nätet är inte bara annorlunda därför att de är ständigt uppkopplade innan de har fyllt 15 år. Deras sätt att kommunicera är radikalt annorlunda jämfört med tidigare generationers.

På ICQ ägnade vi inte många dyrbara internetminuter åt att ge varandra komplinager. Vi kanske sa att bästa kompisens tröja var snygg och frågade var han/hon hade köpt den, eller så beundrade vi någons stil i smyg, men inte på nätet.

På mina tonåriga släktingars Facebookprofiler möts deras vänner av följande kampanjer:

• ”Gilla om du vill träffa mig innan 2012 slut :) ♥”
• ”De första 15 som gillar skriver jag något fint i chatten om (:”
• ”Gilla så fyller jag i och sätter in på din logg!!
  Det jag gillar bäst hos dig:
  Din rumpa ()
  Dina ögon ()
  Din mun ()
  Ditt leende ()
  Din personlighet ()”

Till en början trodde jag att det bara var på skoj men efter att ha följt dem i några månader inser jag att kidsen tar uppmaningarna på allvar. De blir själva omnämnda lika många gånger som de uppmanar andra att skriva. Därmed uppfyller de sina bekräftelsebehov. Behov som i tonåren är speciellt tydliga och som alla generationer har kämpat med.

Skillnaden mot förr är att det görs öppet och offentligt, på digitala nätverk där saker och ting sparas till eftervärlden. I en byrå i mitt barndomshem ligger min gamla nerklottrade ”Mina bästa vänner”- bok och samlar damm långt ifrån offentlighetens ögon. De här tjejernas Facebookkonton är deras öppna böcker och där jobbar de med att hitta sin identitet framför en publik.

Ett modigt grepp som förhoppningsvis inte slår tillbaka mot dem utan hjälper dem i deras utveckling.

Sandra Jakob

I veckan sände SVT första avsnittet av en serie där vi får följa Malmöpolisen. Huvudpersonen, yttre befäl Paul Juhlin, känner jag redan som polis. För att jag följer honom på Twitter där han skriver om sitt arbete.
Han är inte ensam. Under det senaste året har allt fler poliser dykt upp i sociala medier, främst på mikrobloggen.
Det provocerar vissa. ”Polisen ska gripa tjuvar och ge blanka sjutton i att twittra”, är ett återkommande argument.
Självklart ska de prioritera att upprätthålla lag och ordning. Men får de tid över i bilen ser jag gärna att de berättar för allmänheten vad de gör.
Att myndigheter blir lättare att komma i kontakt med kan sällan vara en dålig sak. Nu är inte Twitter vägen att slå larm, där gäller fortfarande ett samtal till SOS Alarm, men det kan vara en plats för frågor om varför de agerat på ett visst sätt, eller om hur de arbetar.
Den här våren har jag sett två polisinsatser via Twitter.
Den första var obehaglig: en person skrev inlägg som andra tolkade som rop på hjälp. Någon ringde 112. Någon skrev till en polis i det område där personen befann sig och uppmärksammade honom på vad som skrivits. Resultatet: polisen och personen kom i kontakt, helt öppet på Twitter. Senare rapporterade polisen att de hunnit fram till personen som nu fått hjälp.
En omskakande händelse att följa i realitid via inlägg på 140 tecken. Det viktiga är att personen fick hjälp. Vilken roll personens användande av Twitter spelade går bara att spekulera i. Kanske kan offentligheten rädda någon, om tankarna uttrycks och ses av andra som vågar agera.
Den andra händelsen var betydligt mer lättsam.
En twittrare hade tröttnat på att bilister hela tiden körde för fort på en väg i närheten av hans hem. Han skrev därför till en polis i sitt närområde som fanns på Twitter, och tipsade om att de borde hålla en fartkontroll där.
Polisen tog honom på orden och satte en patrull med fartkamera på angiven adress – där den tipsade twittraren själv passerade med lite för mycket tyngd på gaspedalen. Han blev därmed tvungen att skamset erkänna att hans egna goda råd kostade honom en fortkörningsbot (och Polisen twittrade i sin tur att tipsaren i fråga var den enda de tog).
I framtiden kanske det är läge att tänka till innan du uppdaterar din Facebook om filmen du laddat ner eller hur fort det råkade gå på väg till jobbet i morse. Plötsligt kanske du har en virtuell polis i ditt flöde, du också.

Tove Hansson

Sent nittiotal och min åttondeklass, i tidens anda klädda i championtröjor, adidasbyxor med knäppning längs benet och filaskor, trängdes i skolans moderna datorsal.
Yra av de möjligheter som plötsligt låg framför oss fick vi lära oss att chatta och spara ner bilder av våra idoler på den diskett var och en tilldelats.
Det har gått femton år – och utvecklingen vi sett under de åren hade vi aldrig kunnat föreställa oss i den där mörka datorsalen. Som 25-åringar kan vi surfa i mobilen, videochatta med mormor och hålla kontakten med varandra på Facebook.
Men hur mycket har förändrats i skolan sedan dess? Hur många elever köar fortfarande för en timme vid en dator?
En kartläggning som stiftelsen Datorn i utbildningen just nu gör på sin hemsida visar att 192 av landets 290 kommuner har någon form av digital satsning på minst en skola, till exempel att varje elev fått en dator. Det betyder att alltför många skolor inte har det.
Fortfarande får elever samsas om få datorer. Skoluppgifter ska göras i program som eleverna förutsätts ha tillgång till hemma. Den elev som har högavlönade föräldrar får ett försprång, den som måste dela familjens dator med tre syskon hamnar på efterkälken.
Det handlar inte bara om att kunna använda en dator eller skapa en presentation. Minst lika viktigt är det att barnen får förutsättningar att förstå innebörden av datalagringsdirektiv, användaravtal och källkritik på nätet.
Hur ska det gå till om lärarna inte själva har rätt digital kompetens?
Representanter för Lärarförbundet säger till SVT att de vill se en nationell digital strategi för skolan, för att förhindra en orättvis utveckling. Danmark har investerat 500 miljoner kronor i en sådan.
Det finns många lärare där ute som är fantastiskt duktiga och kreativa kring att använda IT i undervisningen. Men barns förberedelse inför ett digitalt liv får inte hänga på enskilda eldsjälar.
Championtröjorna och nittiotalets pagefrisyrer har både hunnit dö ut och komma tillbaka som retromode. Men datorsalarna från min högstadietid finns fortfarande kvar på många skolor. Så även lärare, som enligt läroplanen ska lära sina elever att använda så kallad modern teknik, men som själva känner sig osäkra så snart de kommer i närheten av ett tangentbord.
En nationell digital strategi skulle vara ett stöd för både dem och eleverna. Det måste få kosta – annars kommer framtidens klyftor bli allt djupare.

Tove Hansson

E-böcker är på stark frammarsch i vårt land. Statistik från Elib, ett företag som utvecklar teknik för e-böcker samt distribuerar dem, talar sitt tydliga språk.

Antalet lånade e-böcker i de svenska biblioteken:

• januari 2010: 11 000
• januari 2011: 23 000
• januari 2012: 68 000

Själv har jag länge tänkt prova e-böckerna och gjorde det för några dagar sedan. Jag provade både att ladda hem en e-bok som var gratis och att låna en e-bok till min Iphone via Helsingborgs stadsbibliotek. Efter lite initialt krångel med nedladdning av program och registrering, fungerade det väldigt smidigt och jag kom halvvägs igenom min lånade bok under en eftermiddag. Jag är van vid att läsa kortare texter digitalt och insåg att det inte skiljde sig särskilt mycket att läsa skönlitteratur på en skärm jämfört med att läsa en artikel.

Men så lyfte jag blicken och såg högen med pocketböcker bredvid mig och tänkte på hur härliga de är. Speciellt när sidorna har blivit tummade och de ser ut som ett dragspel. De har gett mig mycket glädje genom åren: de är billiga, finns överallt och de tar knappt någon plats i väskan.

En läs- eller surfplatta tar inte heller någon plats. Den tar oftast mindre plats än en pocketbok. Tyvärr är läs- och surfplattorna inte lika billiga, men har å andra sidan klart fler användningsområden än en pocketbok. Den kan i och för sig inte krascha som en teknisk pryl.

Varför ägnar jag mig då åt att jämföra äpplen och päron? För att jag egentligen gillar båda formaten och är motvillig till att behöva ta ställning. Hemma i soffan eller i en kö väljer jag kanske min Ipad eller Iphone. Då kan jag googla fram information om något jag läser. På bryggan nere vid havet plockar jag hellre fram min pocketbok och njuter av omgivningarna. De är ju båda bra, på var sitt sätt.

Men en sak är säker.
En pocketbok ska helt enkelt vara sliten. Min Ipad ska inte vara det.

Sandra Jakob

I helgen ägde Grävande journalisters årliga seminarium rum i Malmö. Den föreläsning som lämnade störst avtryck hos mig var den tyska journalisten Albrecht Ude som pratade om andra avtryck – de vi lämnar på nätet.
Att den som sitter bakom en skärm sällan är helt anonym vet inte minst de journalister som jobbar med nätresearch. Även om du inte har något att dölja, så finns det anledning att vara försiktig. Det finns de som vill åt bankuppgifter eller lurar till sig pengar genom att använda någons konton på sociala nätverk. Andra vill åt din dators kraft, till exempel för spamutskick. Och det kan finnas personer som av någon anledning vill se vad just du gör på nätet.
Några enkla bastips för en säkrare nätvaro:

(Vill du ha lite mer avancerade tips rekommenderar jag Albrecht Udes tips som hittar här (PDF)
Virusskydd
Skydda din dator med uppdaterat antivirusprogram och brandvägg. Ude tipsade om att använda gratisprogram som bygger på öppen källkod, då säkerhetshål eller fuffens i sådana snabbt avslöjas av andra användare.
Lösenord
Att du lägger till ett tecken efter din mammas namn gör inte lösenordet säkert. Skippa namn och ord som går att koppla till dig, variera med andra tecken och använd inte samma lösenord överallt.
Håll koll på din smartphone
Lås alltid din telefon med en pinkod men gärna också med en telefonkod som krävs även om simkortet inte är i. Din smartphone innehåller oerhört mycket information om dig, tänk på att du kan bli bestulen. Spara inte känsliga bilder, sms eller inloggningsuppgifter.
Tänk på vad du installerar – frivilligt som ofrivilligt
Det gäller både din dator och din mobiltelefon. Vilken information får egentligen de som ligger bakom en app när du installerar den? Läs villkoren. Öppna inte filer som mailas till dig, eller länkar som postas på din Facebook, om du inte vet vad det är eller det ser trovärdigt ut.
Se över dina nätidentiteter
Hur mycket information kan någon få om dig genom dina profiler på nätet? Vilka bilder kan vem som helst se? Undersök hur mycket som visas genom att besöka din profil från någon annans konto och se över dina inställningar.
Var försiktig med känslig information
Om du till tänker tipsa en redaktion om en nyhet och vill vara säker på att förbli anonym, använd inte en e-post som kan kopplas till dig. Är informationen hemlig bör du kryptera mailet eller lämna över den på annat sätt. Tänk på att det kan gå att se i ett dokument vilken användare som skapat det, äger programvaran och när det skapats.

Tove Hansson

Vi har fått lite kritik för att vi oftast bara recenserar Iphoneappar och inte program till Androidtelefoner. Bättring har utlovats och ett första steg är min artikel i dag om en ny marknadsplats för Androidappar – Appland.

Kommentera gärna artikeln och berätta vad du tycker om funktionen.

Sandra Jakob

Låt oss stanna upp lite och prata om vårt internetanvändande. Kallas det för användande förresten? Är inte internet något som genomsyrar vår vardag numera att vi inte längre behöver kalla det för ett användande, utan något som bara finns där och som vi förbrukar – som varmvatten. Vi säger inte till varandra hur mycket varmvatten vi släpper ut ur kranen varje dag. De flesta av oss duschar, borstar tänderna, diskar och tvättar utan att tänka speciellt mycket på det.

Jag har funderat mycket på det där sedan jag läste om en undersökning som operatören Com hem beställt om svenskarnas nätanvändning (SvD 16/3). 3431 svenskar i åldrarna 15-80 år har bland annat frågats ut om vad som är viktigt med internet.

42 procent av de tillfrågade svarade att de inte kan leva ett normalt liv utan internet. Jag är faktiskt förvånad över att de inte är fler. För vem kan leva utan internet i dag?

Vi deklarerar och gör våra bankärenden på internet. Det är numera snudd på omöjligt att gå till banken med ett ärende på samma sätt som man gjorde på 90-talet. Via ett konto på Region Skånes sajt kan du som har ärenden i vården beställa tid hos en läkare, förnya recept eller kolla provsvar. De flesta som har barn i förskola och skola behöver internet för att kommunicera med lärare och andra föräldrar via utbildningsportaler eller mejllistor. Majoriteten av de som arbetar använder mejl i jobbet, och lika många har privata mejlkonton. För att inte tala om att många saker är billigare och lättare att handla på nätet; hemelektronik, böcker och resor.

Nu har jag inte ens räknat upp det kanske största användningsområdet på internet: sök och informationsinhämtning via nyhetssajter, bloggar och Facebook. Och vad säger vi om alla de som finner kärleken och lyckan via de otaliga dejtingsajterna?

Därför blir jag förundrad när stora rubriker basunerar ut att undersökningen säger att folk inte kan leva ett normalt liv utan internet. Om nu hälften kan leva ett så kallat ”normalt” liv utan internet undrar jag hur de klarar sig. Brukar de tycka att det är normalt att vara utan varmvatten också? Det hade det inte varit för mig.

*****

Just nu gillar jag…
… Aftonbladets och Expressens nyhetsappar som skickar ut små ”Breaking news”-meddelanden så fort något stort händer. Ger en nyhetsberoende människa som mig snabbt koll på läget. En given snackis i alla sällskap när det piper till.

 Just nu gillar jag inte...
… att de som skriver meddelandena i ovan nämnda appar ibland är för snabba och sedan måste dementera eller ta tillbaka uppgifter. Det tummar, tyvärr, på trovärdigheten.

Sandra Jakob

Jag gissar att ni inte orkar läsa en mening till om den orakade armhåla som visades upp i publikhavet under helgens melodifestival. Det gör egentligen inte jag heller.
Varför? Bara läs det där igen. En orakad armhåla. I Melodifestivalens publik. Inte som ett statement av något slag, utan vanligt hår som växer under armen på en bibliotekarie från Dalarna.
Hur kan det vara något vi pratar om?
När den orakade bibliotekarien glatt viftar med armarna för att hennes favorit vinner Melodifestivalens final råkar detta hår få någon sekund i tv. Vilket i Sverige, år 2012, otroligt nog leder till masstyckande, diskussioner och artiklar. Aftonbladet lyckas hitta och intervjua personen håret satt på och kan drämma till med rubriken ”Lina, 32: ”Det var min armhåla i tv”.
Värre icke-händelse måste vara svårt att hitta (särskilt som barn samtidigt dör i Syrien, människor försöker få ett grepp om situationen i Uganda, ja, ni vet).
Det är förvånande att så många bryr sig om andras behåring eller bristen på densamma.
Men vad som är värre än att folk bryr sig är att vuxna människor tycker att det är helt okej att öppet och i grupp håna andra. Bilden av kvinnan spreds snabbt över Facebook. Överallt med kommentarer som överträffade varandra i dumhet eller ren elakhet.
När en bekant på min kompislista tyckte att det var värt ansträngningen att ladda upp bilden och pränta ner en kommentar som tagen ur en mobbande sjätteklassares vokabulär, blev min spontana reaktion ett klick på knappen ”unfriend”.
Inte för att jag inte låter henne tycka vad hon vill eller ens för att jag behöver ha en annan åsikt. Utan för att det är under en vuxen människas värdighet att hånfullt sprida ett fotografi av en helt okänd människa.
I efterhand insåg jag att det förmodligen varit bättre att fråga varför hon tycker att det där är okej snarare än att bara plocka bort henne.
Det är en sak att lämna syrliga kommentarer i soffan med sina vänner. Det är en helt annan att starta massdrev på internet, som sprider sig till tusentals människor innan eftertexterna rullat klart i rutan. När kommentaren lämnar vardagsrummet och blivit läsbar för hundratals har den plötsligt blivit mobbing.
Kanske är det positiva att mobbarna på det här viset snabbt avslöjar sig. Återstår för oss andra att bli bättre på att säga ifrån när vi ser det.

Tove Hansson