E-böcker istället för betalväggar

14 mars, 2013 klockan 07:15

Jag har alltid älskat gamla tidningar.
Gulnade, frasiga, kvarglömda i någon gammal låda i en sommarstuga. Som man hittar när man letar efter något typiskt sommarstugigt som tändstickor, en potatisborste eller ett kinaschack, men den där tidningen avbryter sökandet. Istället fastnar man och läser om vad som hänt en julidag för 30 år sedan. Skrattar åt annonser som säljer ett nu utdött mode, förvånas över språket och hur våra prioriteringar förändrats under åren som gått.
Eller tidningarna med många fler år på nacken, flera hundra år gamla, som finns bevarade på mikrofilm i källaren på Universitetsbiblioteket i Lund.
Dagstidningarna som ligger på hög på köksbordet då man kommer hem efter en lång utlandsresa. Som snabbt bläddras igenom, för en uppdatering om vad som har hänt hemma under de dagar ens eget fokus legat någon helt annanstans.
En gammal tidning blir en tidsresa tillbaka till det datum då den levererade senaste nytt. Den berättar mer än vad som var den dagens nyhetshändelser, den säger oss något om tidsandan, stämningen, språket.
Jag har också alltid älskat internet sedan de där första trevande klicken.
I dag kan vi läsa nästan vilken tidning vi vill och gamla nyheter finns (oftast) kvar. Ett oändligt, helt fantastiskt arkiv.
Men det krävs att någon ger oss de gamla artiklarna. Någon som länkar, en sökmotor eller slumpen. Sajternas layout förändras, uppdateras och moderniseras och en länk till en gammal artikel kommer inte längre att förflytta oss i tiden på samma sätt som de som tryckts. Vi måste mer aktivt bevara och minnas nyheter som passerat. Våra barn kommer inte ramla över en gammal hd.se i sommarstugan. Men de kommer på andra sätt kunna upptäcka vad som hände 2013.
I Guardian läser jag om hur de, likt bland annat New York Times, ger ut e-böcker med samlat material.
Artikelserier, texter på ett visst tema eller av en viss skribent kan med i dag rätt enkel teknik samlas i digital bokform för att säljas.
I ett tidningshus finns det otroligt mycket fantastiskt material som mest samlar damm i arkiven. Bilder, artiklar, insändare, numera tv-inslag – att försöka tjäna pengar på det i nya former vore i mina ögon ett mycket mer kreativt och spännande sätt att försöka lösa (en del av) tidningskrisen än att bygga allt högre betalväggar.

För övrigt: Gamla versioner av hd.se, eller andra sajter, finns faktiskt bevarade. Kolla själv på waybackmachine.org.

Tove Hansson

Dela

Ingen vet vad som blir nästa digitala fluga

28 februari, 2013 klockan 08:07

För att läsa veckans krönika, klicka här
Vänta – vad hände där?
Ni som läser kan delas i två kategorier. Tänkte du just ”damn, där blev jag rickrollad” tillhör du den ena. Förstår du ingenting är du i gott sällskap av majoriteten tidningsläsare. Du blev fortfarande rickrollad, men lugn, det är inte farligt. Ett oskyldigt internetmeme med några år på nacken, bara.
Ett internetmeme är som en digital förkylning som nyses ut över facebookflöden, jobbmail och twitter och sprider sig snabbare än virus i ett fullpackat Pågatåg. En rolig video, bild eller fenomen som sprider sig över nätet. En gång något främst nördar hade koll på, i dag något som exploderat.
Artisten Psy’s ”Gangnam style” har passerat en miljard visningar på Youtube. I dag är låten en vanlig radiohit som går varm på Friskis och Svettis, men den ryttarinspirerade galoppdansen är redan utkonkurrerad. ”Harlem shake” har tagit över.
Förskolor, Södertäljepolisen och norska militärer finns bland de tusentals som dansat till producenten Baauers låt, filmat det och laddat upp resultatet på Youtube.
I går hoppladans, i dag spastiskt skulderskakande. Den röda tråden i de senaste succéerna är fuldansen – som alla, med eller utan taktkänsla, kan kopiera på firmafesten eller i vardagsrummet.
Vad som blir nästa virala virus är möjligt att förutspå, till PR-experternas stora förtret.
För att ett fenomen ska bli riktigt stort räcker sällan Facebookdelningar. Det krävs att det plockas upp och etableras för en stor publik till exempel via en tv-show. Samtidigt är det mainstreamifieringen som riskerar att ta död på flugan.
För när Sveriges Radios redaktioner över hela landet gör ”Harlem Shake” är jag inte ensam om att gäspa redan innan basgången startat.
När Lars Ohly, Per Schlingmann och Anna Maria Corazza Bildt uppträder till ”Gangnam style” är det läge att skriva låtens minnesord.
Några memen, som Rick Astley – artisten som dök upp i början av krönikan – blir tidlösa. Att låta en länk som ser ut att leda till något annat gå till hans 80-talshit ”Never gonna give you up” är ett nätskämt som lever kvar, till den grad att Youtube en första april lät alla videos ”rickrolla” tittarna.
Framtiden får utvisa om även de senaste fuldanserna biter sig fast i våra webbläsare.
Tove Hansson
Krönika publicerad i Helsingborgs Dagblad 28 februari 2013.

Dela

Inte ens på nätet slipper du kön

21 februari, 2013 klockan 08:05

Ni som gillar att köa sträcker upp en hand! Hur många kan ni vara – en, kanske två av tio?

För ungefär en vecka sedan började många på Twitter prata om en speciell app som skulle revolutionera sättet man hanterar sin mejl i mobilen. Mailbox är byggd enligt GTD-teorin (Getting things done), en effektiviseringsmetod som jag annars är rätt förtjust i. Jag blev självklart meganyfiken på appen.

Det som inte riktigt gjorde mig klok var att det pratades om en kö som man fick beta sig igenom för att komma fram. Jag laddade ner appen, och öppnade den för cirka två veckor sedan. Då fick jag köplats 485 000.

I går var jag nere på plats 255 000. Det betyder att jag sannolikt kommer att ha köat i en månad när jag väl får tillgång till appen. Den stora fördelen är att jag slipper bli sur och grining av kön eftersom den lever sitt eget liv i bakgrunden i telefonen.

Men trött, det blir jag. Självklart skapade teamet bakom appen köandet för att skapa så mycket uppmärksamhet som möjligt. De vill att vi ska titta på hur könumren tickar ner tills vi får tillgång till ”guldet”. De vill att vi ska beklaga oss över att vi köar i våra sociala medier-kanaler. De vill att ordet Mailbox ska vara bland de ämnen som trendar mest på Twitter.

Klart att det är det billigaste och bästa sättet att marknadsföra en ny tjänst när du får folk att prata om den och samtidigt skapar ett ha-begär. Det har Mailbox-teamet onekligen lyckats väl med genom att införa ett kösystem. Denna krönika är om inget annat exakt vad de vill ha; publicitet.

Men det finns också andra typer av köer på nätet. Ni som gärna går på konserter vet att biljettgiganten Ticnet ofta inför köer när de har stora biljettsläpp. Kunderna kommer till sajten, ställer sig snällt i kön och hoppas att deras väntan på att få komma till det åtråvärda formuläret där biljetterna beställs, inte blir alltför lång.

Ett annat företag som har liknande system är H&M som inför köer vid stora premiärer av nya designkollektioner. Ja, ni ser. Listan är lång.

Men känns inte köer som något som borde ha försvunnit när vi gick över till att beställa via nätet i stället för över disk? Stora sajter som Ticnet, H&M eller för den delen den lilla appen Mailbox borde ha nät- och serverkraft nog till att direkt kunna hantera så många som de har grejer till direkt. Eller är det meningen att vi aldrig ska slippa köandet, oavsett våra tekniska landvinningar?

 Sandra Jakob

Krönika publicerad i Helsingborgs Dagblad 21 februari 2013

Dela