Internet har blivit en mänsklig rättighet men tillgången är fortfarande pinsamt dålig
Jag tänker ofta på att tillgången till internet borde vara fri och gratis. Att det för varje dag blir allt viktigare att kunna nå den stora informationscentralen internet på ett smart sätt, var vi än befinner oss. Mest tänker jag på detta när jag sitter och väntar på ett flyg eller tåg utomlands utan att kunna kolla upp saker som transfertider, avstånd, eller kunna boka en biljett.
På stora centralstationer, bussterminaler och flygplatser finns det oftast tillgång till internet mot en kostnad, men aldrig gratis. Det enda exempel som jag har hört talas om där det fanns gratis och öppen tillgång till trådlöst internet är på Zürichs flygplats där en vän fick tillgång till nätverket i en timme men därefter fick betala om han skulle fortsätta använda det.
I takt med att våra myndigheter lägger ut allt mer information, blanketter och anmälningsformulär på internet blir också tillgången till en nätuppkoppling mer än bara ett abonnemang. Den generation som i år börjar första klass har, i de flesta fall, under hela sin livstid haft en konstant tillgång till bredband i hemmet. För dem är en dator eller annan teknisk pryl med stor skärm likställd med internet.
Jag är uppenbarligen inte ensam om mina tankar. BBC World Services frågade 27 000 vuxna från 26 länder om deras internetvanor och fick fram ett tydligt resultat: fyra av fem tillfrågade tycker att internet är en mänsklig rättighet. FN har också gjort det till en av sina uppgifter att verka för att göra nätet tillgängligt för alla i framtiden.
— Rätten att kommunicera kan inte ignoreras. Internet är den potentiellt mest kraftfulla källan till information som någonsin skapats, säger Hamadoun Toure, generalsekreterare i FN-organet International Telecommunication Union (ITU), till BBC.
Tillgången till internet har blivit en demokratisk fråga och jag är förundrad över hur mycket makt operatörerna har när det gäller internets infrastruktur. Vi går mot ett allt mer urbaniserat samhälle där människor är mobila och förflyttar sig mellan flera olika platser varje dag. Försäljningen av bärbara datorer och så kallade smartphones, telefoner som liknar datorer, skjuter i höjden. Då ska vi inte stänga ner nätverken för att mot betalning låta människor ta del av information som de som medborgare har rätt till.
I dag har vi istället en utveckling där operatörerna sätter standarden. De utvecklar olika modem som ska ge användaren tillgång till internet och säljer abonnemang som tillåter internettillgång i olika mängder. Om vi hade lagt den kraften på att gemensamt komma överens om att skapa områden där de förbipasserande kunde använda sig av nätet, hade det blivit mycket lättare att söka och ta del av den enorma mängd information som finns på internet i en sann demokratisk anda.












Pingback: Internet – ett hjälpmedel mot funktionsnedsättning « Emil Isberg
Pingback: Internet som demokratisk arena och rättighet : Cybernormer.se