Det är hatet som är problemet, inte nätet
Reaktionerna efter Uppdrag gransknings avslöjande om hur stora delar av ett helt samhälle inte bara vänt en våldtagen högstadietjej ryggen, utan drivit henne från byn, har varit starka. I dag skriver journalisterna bakom programmet om hur mobben nu vänts mot förövaren istället för mot offren, en utveckling de arbetat för att undvika.
På internet blir allt tydligt. Rykten sprids längre, och orden finns kvar att läsa. Men i övrigt fungerar mobbningsmekanismerna precis som de gjorde innan nätet var en självklarhet i våra liv. Visst måste vi bli bättre diskutera hur vi beter oss på nätet, inte minst föräldrar och skolpersonal med sina ungdomar. Men det är inte nätet som är själva faran och att börja prata om ”näthat” är direkt farligt.
Hat är hat, på vilket sätt det än tar sig uttryck. Det är människor som satt sig vid datorn och skrivit de obehagliga hoten i olika forum. Det är andra människor som ringt varandra eller stannat till utanför Ica för att förfasa sig över nytt skvaller om den våldtagna flickan. Vad är det som driver folk att skriva sådant? Anders Mildner tar fasta på detta i Svenska Dagbladet i dag. Han avslutar sin artikel med några tänkvärda ord:
Det är inte verktyget i sig som är huvudproblemet, utan vad vi använder det till. Vi måste alltså börja uppföra oss på ett sätt som är gott i grunden. Överallt.
Även nätforskaren Elza Dunkels (som jag intervjuade om elaka kommentarer på nätet för ett tag sedan) skriver om debatten på sin blogg. Hon pekar på hur ryktena spreds via medelålders bybor som inte deltog i ryktesspridningen på nätet, och skriver ”Det är masspsykosen som är boven i dramat.”
I svallvågorna efter Bjästafallet tipsar föräldrar varandra om att kolla barnens Facebooksidor eller mail – men det är ingen lösning. Lika lite som det vore okej att tjuvlyssna utanför barnens dörr när de har vänner på besök, eller läsa deras dagböcker. Det handlar till största delen om vikten av att respektera barnens integritet men även om att barn alltid kommer på vägar att smyga undan saker för sina föräldrar. Så var det när jag var liten, när min mormor var liten och när dagens barn är små. Det hör liksom till relationen mellan föräldrar och barn och tror man sig ha full koll på vad barnen gör kan det vara en falsk trygghet som gör att man missar vad som egentligen sker.
Problem löser man bäst genom att prata med varandra, diskutera vad som händer i skolan och vad barnen gör på nätet – vad de gör i sina liv, helt enkelt. Ett öppet klimat där man av rädsla för repressalier inte undanhåller för sina föräldrar utan vågar berätta är det enda som fungerar i längden. Precis som när vi som var små före interneteran växte upp.
Svårare än så behöver det inte vara.
Missade du programmet alla pratar om? Se det här.
Uppdatering:
Marcin de Kaminski har även han skrivit om detta, under rubriken ”När de vuxna sviker får kidsen och nätet ta skulden”.













Pingback: Tweets that mention Det är hatet som är problemet, inte nätet - Taggat - hd.se -- Topsy.com
Pingback: Kloka som böcker « snowflakes in rain
Pingback: Hur kan och ska man förstå näthatet? : Cybernormer.se