hd.se
Twitterservicen som räddade min julresa
Jag hade lyssnat på råd från infrastrukturministern och SMHI och packat mat, dryck och varma kläder. En tågresa på 60 mil, dagen före julafton, lät inte som en dålig idé när jag köpte biljetten i höstas.
Dagen innan resan skrev jag till SJ på Twitter och frågade om det skulle gå att åka med dem med två byten, tio minuter mellan varje, eller om jag skulle boka flyg.
”Kan inte svara på det, men med tanke på trafikläget så känns 10 minuter snävt om tid”, svarade SJ.
Nästa morgon var förhoppningarna om att det här skulle gå vägen små. Jag ringde SJ och föreslog en ombokning till en resa med bara ett byte och mer tid till godo. Biljetter fanns det. Men det gick inte att vara så förutseende.
”Du kan inte utgå från att det blir problem. Hör av dig om det blir problem så löser vi det då”, snäste en inte särskilt trevlig kundservicekille.
När jag senare tillbringat flera timmar i kyla och snö, omgiven av stressade barnfamiljer med julklappsstinna väskor, med att stirra på en tågtavla där allt fler rader ersattes med ett ”inställt” hade jag lärt mig den hårda vägen att det nog varit enklare att promenera. Eller i alla fall ta flyget.
I SJ:s lokal på stationen rådde närmast kaos. Att gå in på hemsidan gick inte. Att telefonköa till kundservice tog en halvtimme men gav inget besked. Av löftet om att ”vi löser det då” syntes inget. Via Twitter gav de vaga besked om att väglaget gjorde det svårt att sätta in ersättningsbussar.
Snön vann mot väskan och julklapparna längst ned var genomblöta. Raggsockorna packades upp i ett försök att rädda mina stelfrusna tår. Iphonen lånades ut till två medresenärer som behövde söka information om alternativa resemöjligheter, eftersom de inte hittade någon att fråga.
Där någonstans gav jag upp och köpte en Swebus-biljett för nära tusen kronor.
Jag har full förståelse för att vädret kan ställa till det. Det jag undrar är hur det kan vara så svårt att informera om vad som händer.
Swebusresan gick inte heller smärtfritt. Vi strandades i Jönköping och jag missade min sista anslutning.
Men bussbolaget gick att få tag i. Precis som SJ finns de på Twitter, men till skillnad från tågbolaget verkar de använda tjänsten för praktisk kundservice, inte generella svar om läget just nu. Jag behövde inte telefonköa. Det räckte med ett meddelande på Twitter, sedan höll vi kontakten där under resan. De bad om boknings– och telefonnummer. Höll koll på mina byten. Fixade taxi. Ordnade så jag blev uppringd.
Så mycket det gjorde. Att jag slapp jobba stenhårt för att få information, att de jag betalat för resan såg till att jag fick det jag köpt. Det höll humöret uppe under de 14 timmar det tog mig att resa de 60 mil som brukar avverkas på fem.
Det är skillnad på att finnas på nätet och att faktiskt hjälpa kunderna genom att finnas på nätet. Vaga och generella svar hjälper inte. Det gör handfasta åtgärder för den enskilda resenären.
Vid ett på natten ringde min mobil. Det var Swebus som ville kolla att det ordnat sig den sista biten, försäkra sig om att jag skulle komma fram. Slutmålet nådde jag inte förrän dagen efter, men engagemanget värmde. Visa mig den tågresenär som varit med om det!
