Om Twittermissar och tusentals korrekturläsare
För er som inte hänger på Twitter (ni som gör det har med väldigt liten sannolikhet missat detta…): Göteborgspostens ledarskribent Malin Lernfelt slog i dag till med en kritisk krönika på tema företag och sociala medier. Efter en Londonvistelse där hon upptäckt att Gatwicks flygplats använder Twitter för att kommunicera med resenärer, något Lernfelt tyckte var väldigt praktiskt, uppmanade hon under rubriken ”Dags att SJ börjar twittra” SJ och Västtrafik att ta efter:
”Hur svårt skulle det egentligen vara för SJ eller Västtrafik att anställa ett Twitterteam som på heltid ägnade sig åt att sprida information om eventuella störningar och svara på tweets från resenärer? Inte särskilt svårt alls”.
En rimlig fråga, håller jag med om. Kruxet med krönikan är Malin Lernfelt inte nämnde att SJ faktiskt redan är aktiva på Twitter. Inte på heltid, men dock på kontorstid, pratar de sedan över ett år tillbaka med resenärer på mikrobloggstjänsten. (Update: Jo, på heltid, men inte dygnet runt). Det visste inte Lernfelt som heller inte tänkt på att googla ”SJ Twitter” för att kolla det innan publicering.
Det tog så klart inte lång tid innan Twittersverige gick bananas över hennes miss. Skämt i stilen: ”När ska någon genomföra den första atlantflygningen? Det är ju ändå 2010″ haglade. Under dagen fick ledaren ny rubrik och ny läsarfråga på gp.se och Lernfelt uppdaterade texten med en ursäkt. Men hon backar inte helt, utan vinklar kritiken till att handla om att SJ inte twittrar dygnet runt. Att hon inte kollat om SJ fanns på Twitter innan hon uppmanade dem att skaffa ett konto där säger hon till dagensmedia.se.
– Jag hade ingen aning om det. I sådana fall utnyttjar de inte kontot optimalt. Och det här är inte bara min upplevelse.
Av detta kan vi lära oss något. Och det är inte att det är hela världen om det någon gång blir fel i en text. För det blir det. (Sedan kan jag ju tycka att det är en viss skillnad på att ha ett faktafel i en text eller basera en hel krönika på en uppmaning till något som redan finns. Dessutom att skriva en tyckande text om en tjänst man själv inte ens har ett konto på. Men det är en annan diskussion).
Men: Med nätet får vi tusentals korrekturläsare.
En korrekturläsare på tidningen är något jag, som bara jobbat som journalist i några år, bara hört talas om. Men enligt berättelsen var det en person som läste igenom allt man skrivit innan det publicerades, redo att ändra stavfel och uppenbara faktamissar. Så är det inte i dag. I dag jobbar vi med publicering på nätet vilket betyder hårdare tidspress, fler arbetsuppgifter och en ständig deadline.
Oftast tar det bara några minuter efter publicering innan en läsare påpekar ett fel i en text på nätet. Visst kan man bli stött, eller känna sig dum, eller bli lite irriterad när någon är onödigt otrevlig när de upptäckt ett stavfel. Men: Vi vill ju ge läsarna korrekta nyheter. Alltså är jag väldigt glad om någon upptäcker, och påpekar, att det blivit fel.
Det fanns en tid när dagstidningarnas texter bara gavs ut på papper. Då var felet där i texten och det satt läsare hemma vid köksbordet eller på jobbet och pratade om den där missen. I dag kan vi snabbt uppmärksammas på det via kommentarer och sedan korrigera texten på direkten. Det tycker jag att vi ska vara glada och tacksamma för – istället för att bemöta reaktionerna med tjurighet.
Läs vad andra skrivit om #lernfelt-gate:
Niclas Strandh: Strandh DigitalPR omvärldskoll [2010/12/13]
Jocke Jardenberg: jardenberg kommenterar – 13 Dec, 2010
Kwasblogg: ”Lernfelt: Det innehöll en del olyckliga formuleringar”
Update: Min poäng bevisades efter bara några minuter då Mymlan, Sofia Mirijamsdotter, twittrade:
