Taggat

Plötsligt dyker de upp. På jobbet, på tåget, när jag betalar räkningarna. Två av mina vänner som lämnade jordelivet alldeles, alldeles för tidigt.
När folk dog förr försvann de ur vår vardag. Självklart levde de kvar i form av minnen som väcks av en plats, en lukt, en låt man delade med just den där personen. Men när vi lever en stor del av våra liv på nätet blir det vi lämnar efter oss när vi dör beständigt på ett annat sätt.
För vännerna jag pratade om där i början visar sig inte som spöken under sena nätter. Det är på Facebook de dyker upp. När sajten ett tag pushade för att man skulle ta kontakt med personer som man inte interagerat med på länge, tipsade de mig om dem. Meddelandet ”Det var länge sedan du pratade med X, säg hej”, dök upp jag loggade in. Det är inte lätt för Facebook att veta att det finns en oåterkallelig anledning till att jag inte kollat läget med X på länge. Att jag skulle ge det mesta för att få fråga hur han har det eller bara säga tack för allt och adjö.
Deras profiler på sajten har förvandlats till digitala minnessidor. Då och då går jag in där för att titta på gamla bilder eller läsa gemensamma vänners utlämnande hälsningar. Ibland skriver jag något själv för att jag sekunden efter fundera på varför jag gjorde det. Det är inte mycket vi vet om vad som händer efter döden men jag tror i vilket fall inte att man kan kolla Facebook.
Trots att jag kan få ett iskallt hugg i magen när deras namn dyker upp så är det i slutändan bra att döden blir så tydlig på nätet. Vi behöver prata mer om döden, om sorg och andra känslor som kommer när någon dör. När vi skriver våra hälsningar till de döda helt öppet, så att andra kan läsa dem, krossar vi samtidigt några av de barriärer som är i vägen för det samtalet. När vi kan läsa att andra känner sådant som vi själva inte vågade berätta om är det en form av terapi som är läkande.
I dag finns nästan hälften av svenskarna på Facebook. Det enda vi alla har gemensamt är som bekant döden, så i framtiden kommer vi alla ha bortgångna vänner där. Och kanske själva finnas kvar efter livets slut. Hur vill du ha det när du dör? Vill du försvinna från Facebook, ha kvar din blogg eller ha en minnessida för dina anhöriga? Det är värt att fundera på. Glöm inte att berätta för dina nära vad du kommer fram till.
Tove Hansson

Nätkrönika, publicerad i HD 31 mars 2011.
Nätkrönikor av Tove Hansson och Sandra Jakob, varje torsdag i HD/NST/LP.

I min förra krönika tipsade jag om möjligheten att mot en kostnad ringa från exempelvis en Iphone via Skype till en fast telefon. Efter det har jag fått en del reaktioner från människor som har börjat använda program som What’s App och Viber.

Båda gör det möjligt för dig som användare att sms:a eller ringa gratis till en annan person som har samma program i sin telefon. Det låter väl smart? Ringa och sms:a gratis till en telefon borde tilltala alla som har den minsta önskan om att spara in en krona.

Många är vi i samhället som har fostrats med mantrat att ”låter det för bra för att vara sant, är det nog det”. Det finns också ett liknande amerikanskt uttryck som säger att ”det finns inga gratis luncher”, det vill säga: allt kommer med en kostnad.

Vid första anblick är program som What’s App och Viber väldigt användarvänliga. Det räcker med att du tar hem dem gratis till din telefon, trycker igång dem, går med på att programmet får tillgång till din kontaktlista i telefonen, kollar vilka av dina kontakter också använder programmet och sedan sätter igång ett samtal med dem via sms eller genom att ringa upp dem.

Någonstans i mitten av min förra mening hoppas jag att ni läsare höjde ett ögonbryn. Vad betyder det egentligen att jag som användare ger ett nedladdat program tillgång till hela min kontaktlista? Det vet få. För mig rimmar det tämligen illa.

När jag gräver lite djupare i Vibers användarvillkor inser jag att människor genom att ge dem samtycke till att de får tillgång till telefonens kontaktlista, också har gett dem rätt att lagra alla telefonnummer och tillhörande namn som finns inskrivna, på en server. Eftersom utvecklarna bakom programmen är vinstdrivande företagare kan man aldrig med säkerhet veta var de inskickade kontaktuppgifterna till slut hamnar.

Helt plötsligt känns det där kostnadsfria samtalet lite som den amerikanska lunchen. Är dina vänners kontaktuppgifter värda att bytas in för gratis telefonsamtal? Tänk efter ett varv innan du sätter igång. Mina är definitivt inte det.

Just nu gillar jag…
Att debatten om naket på nätet och vad olika sociala sajter tillåter har blossat upp igen. Facebook tillät inte en bild av en Zorn-målning föreställande en naken kvinna på sin sajt. De hänvisade till sin policy om nolltolerans mot nakenhet på sajten och bilden plockades, med ljusets hastighet, ner.

Just nu gillar jag inte…
Att vi inte kontinuerligt diskuterar effekten av olika nätföretags värdegrunder på vårt samhälle. Facebooks nolltolerans mot nakenhet och Apples liknande policy kan sätta djupa spår i det offentliga konstrummet när nätet blir en allt större del av våra liv. Hur många är medvetna om det?

Sandra Jakob

”Tahrir är kaotiskt. Eld överallt. Folk har samlats och vi hör ett extremt ljud som jag inte kan säga var det kommer från”.
En rapport på tv-nyheterna? Nej, ett (översatt) inlägg i mitt Twitterflöde. Personen som skrivit det behövde bara en mobiltelefon. Sekunden senare nådde budskapet tusentals människor världen över.

Att vi förändrat vår nyhetskonsumtion är inte en nyhet. Men under de senaste månaderna har det blivit väldigt tydligt hur.
Vissa hävdar att upproren i Nordafrika och mellanöstern startade på nätet, men jag tror de tog sin start när missnöjda invånare samlades på torg och gator. Nätrevolutionerna skedde när initiativen spreds som saker sprids i dag: i kassakön men även via sms och på nätet. De nya forumen är billiga och lättåtkomliga i länder där många har tillgång till internet. Det har skapat nya möjligheter.
När tv-mediet var nytt och människor kunde se vad som hände under kriget i Vietnam orsakade det en proteststorm. Nu har vi förändrat vårt sätt att ta till oss nyhetshändelser på ett liknande sätt. Vi kan läsa människors egna ord utan att de filtrerats genom media. På Twitter hittade jag egyptier som berättade om situationen. När Öresundståget lämnade Ramlösa satt killen bredvid mig och följde händelserna på Tahrirtorget live i sin mobil.

När jordbävningen och tsunamin drabbade Japan i fredags hände det igen. På nätet spreds berättelser från överlevande, utan att de behövde möta en journalist för att få ut sin historia.
Men det är inte bara stora världshändelser som i dag har sin hemmaplan på nätet. När vågen slog in över Japans kust var jag i Globen för att bevaka Melodifestivalen. Det kan låta ytligt men det är just musikfesten som slagit rekord – aldrig tidigare har ett svenskt ämne tagit sig in på topplistan över det mest omtwittrade världen över. Det är inga djupa analyser, mest handlar det om artister som är snygga eller låtar som är dåliga – just det vi alltid har pratat om hemma i soffan. Nu pratar vi om det med fler och kanske tillfredsställer vi behovet av att läsa vad andra tycker på Facebook i stället för att läsa krönikor som denna. Eller så blir det ett komplement, något nytt, som inte nödvändigtvis måste ersätta det gamla.
Att internet handlar om stort och smått är inte konstigt. Det är så livet ser ut.

Tove Hansson

New York står på min agenda framöver. Staden som fascinerat många upphör heller aldrig att imponera på mig och jag älskar dynamiken som bara kan uppstå i ett gathörn på Manhattan. Att kasta sig ut på gatorna och gå dit näsan pekar kan leda till oväntade saker. Impulsiva äventyr i all ära men ibland behövs planering. Om inget annat kan det vara bra att få koll på vilka restauranger som finns i närheten av hotellet eller det smartaste sättet att ta sig mellan New Yorks naturhistoriska museum och konstmeckat Guggenheim.

Jag minns min första resa till London och den praktiska lilla stadskartan som jag köpte på flygplatsen. Den var efter fyra dagar så nerklottrad med stjärnor och pilar, som jag hade ritat in för att absolut inte missa något, att den blev oläslig och allt annat än praktisk.

Lite mer än ett decennium senare kan vi zooma in enskilda hus och gator via olika nättjänster, arbeta fram egna kartor med intressemarkeringar, ta del av andras guider till olika resmål samt se detaljerade bilder hemma i soffan. Internet och sociala medier har gjort att researchen inför en resa har blivit en upplevelse i sig.

Själv har jag tagit hjälp av Google maps. Där skapade jag en NYC-karta och markerade allt från de områden som jag ska titta närmare på, till att läsa recensioner av restauranger, butiker och gallerier. Jag har redan gått runt på gatan runt vårt boende och orienterat mig till närmaste tunnelbanestation. Läsarrencensioner har jämförts med restaurangkritikernas betyg och det har gett mig en bättre känsla för vad som skulle vara en rolig matupplevelse under resan. All förberedelse inför resan gick snabbt och smidigt och jag har allt samlat på ett ställe. Perfekt!

Vi får se om telefonen och mina kartor i Google maps blir mer användbara också på plats och inte bara i datorn. Om inget annat slipper jag bläckfläckar på händerna efter att ha gått och burit på en nerklottrad papperskarta.

Just nu…

gillar jag: Skype i min iPhone. Den gör det möjligt att ringa till telefonnummer utomlands för en billigare peng än via telefonoperatörerna.

gillar jag inte: att samma Skype anammat telefonoperatörernas synsätt och debiterar dubbel taxa om du ringer till en mobiltelefon i stället för en fast telefon utomlands. När ska de sluta särskilja dem?

Sandra Jakob

Med start i morgon ska vi skriva krönikor i papperstidningen på temat sociala medier, internet och teknik varje torsdag. Krönikorna kan sägas vara en förlängning av det arbete som vi båda bedriver här på Taggat. De kommer också att publiceras här samtidigt som de landar i tidningsform i väldigt många brevlådor över hela NV-Skåne.

Vi hoppas att ni läsare kommenterar och tycker till om våra krönikor här i bloggen med start i morgon.

/Sandra & Tove