Facebook, Spotify och den beska eftersmaken

29 september, 2011 klockan 08:20

Känner du någon som inte gillar Spotify? Nej, jag menar väl det. Själv fick jag tidigt vara en av testanvändarna innan det släpptes på marknaden. Jag tänkte att det här kommer revolutionera vårt sätt att hantera och lyssna på musik.

Det har det också gjort. I vissa åldersgrupper är Spotify det enda musikprogrammet som används.

Företaget är innovativa, smarta, har en rolig tjänst och ger mig en fantastisk tillgång till världens musik. Ni hör, jag är odelat positiv till dem!

Tidigt valde Spotify att koppla ihop sig med Facebook och låta respektive tjänsts användare knyta ihop sina identiteter. Användarna fick en chans att vara sociala musikaliskt; att dela listor med varandra, skicka låtar och rekommendera musik. Smart det med!

Men. Förra veckan berättade Facebook under en konferens att de ska fördjupa sitt samarbete med den svenska musiktjänsten. Spotifys grundare, Daniel Ek, omfamnades av Facebooks dito Mark Zuckerberg. De pratade länge om hur de skulle integrera de båda tjänsterna till ett. Det som Facebook- och Spotifyanvändarna direkt märkte var att låtar som de spelar visas upp i den nya rutan med uppdateringar som Facebook infört.

I din profil, loggas det och visas upp för dina vänner (vilket kan vara ett problem på många sätt) exakt vilka låtar du lyssnar på, när, och hur ofta. Facebook får då ny information om dig att knyta till allt annat du har uppgett till dem. Några dagar efter konferensen kom det också fram att personer som framöver registrerar sig på Spotify endast kan göra det med hjälp av ett Facebookkonto. Annars får de inte använda programmet. Annars får de inte tillgång till musiken.

Om man vill stänga av kopplingen mellan Spotify och Facebook är upp till var och en. De behöver inte vara ihopkopplade, du som användare behöver inte vara socialt musikalisk. Men det är illa att inga alternativ ges för den som kanske vill dela listor med sina sociala mediervänner men inte basunera ut exakt vad personen lyssnar på. Den som vill använda Spotify men som inte vill ha ett Facebookkonto tvingas nu registrera sig för att få det att fungera.

Googles mantra är ”don’t be evil” (var inte ond). Det hade Spotify mått bra av att ta till sig. I mina ögon har Spotify börjat gå åt fel håll, från det användarvänliga mot ”antingen är du med oss eller emot oss”-läget – allt för att vara kompis med Facebook och få tillgång till större marknader.

Det är inte ett ondskefullt beteende att vilja ha fler användare. Men att ta bort valfriheten och begränsa möjligheterna, allt för att lyckas, är det. Och det beteendet kommer inte att gå obemärkt förbi.

Sandra Jakob

Nätkrönika, publicerad i HD 29 september 2011.
Nätkrönikor av Tove Hansson och Sandra Jakob, varje torsdag i HD/NST/LP

Dela

Nya Facebook med extra Facebook?

22 september, 2011 klockan 11:31

I vanlig ordning när Facebook förändrats gås det loss i statusuppdateringar – mest med gnäll. Denna gång är jag benägen att hålla med. Vad är det med den hysteriska ”händer just nu”-flödet uppe i högra hörnet? Den här bilden sammanfattar det bäst.

Dela

Biblioteken måste få makt över e-böckerna

22 september, 2011 klockan 08:00

När jag var liten låg stadsdelsbiblioteket där jag bodde i samma hus som fritidsgården och replokalerna. Från den fyrkantiga sjuttiotalsbyggnaden bar jag hem travar av böcker.
I dag går jag sällan till biblioteket. I stället laddar jag ner böckerna till min surfplatta.
För en tågpendlare är det helt perfekt. På morgonen kan jag låna en ny bok att läsa, utan att behöva lämna lägenheten. Det är bara att välja bok och ladda ner och är den tråkig laddar jag ner en ny när det är dags att åka hem. Sedan jag köpte surfplattan har mitt läsande gått tillbaka till samma nivåer som under barndomens bokslukarår – jag har hunnit med minst fyra böcker i månaden. Ofta nyutgivna som jag kan låna utan att behöva köa. Att jag dessutom slipper risken att dra på mig böter gör inte det hela sämre.
För att sammanfatta det: Jag är frälst. Jag som för ett halvår sedan fnös åt idén att köpa en surfplatta använder den plötsligt flera timmar om dagen. Den nya tekniken har inte gett mig en ny sysselsättning, bara utvecklat en jag haft nästan hela mitt liv.
I dag fylls Göteborg av författare, läsare, journalister och förlagsfolk när årets bokmässa startar. Många diskussioner kommer att handla just om böckernas digitala framtid.
Bibliotekarier jag pratat med berättar hur de inte kan marknadsföra sina e-böcker, trots alla fördelar: hur många exemplar som helst kan lånas ut, inga försvinner, det är miljövänligt och kräver lite hantering.
Men det är för dyrt. För varje gång jag lånar en bok betalar biblioteket 20 kronor till e-bokstjänsten E-lib, som ägs av flera svenska bokförlag. Därför tvingas de begränsa antalet lån. Vad som är värre är att de inte sitter på makten över utbudet då det handhas av e-lib.
Jag älskar våra fysiska bibliotek, att känna lukten av pappersböcker och tryggheten av att vara omgiven av bibliotekarier som kan svara på nästan allt. Den speciella stämning som kommer med tystnaden och all kunskap som finns samlad på hyllorna går inte att uppleva genom en platta. Men jag vill kombinera besöken med den smidiga tillgång till böcker som jag vant mig vid.
Därför hoppas jag att biblioteken snabbar sig att komma fram till en lösning där bibliotekarierna, inte förlagen, avgör vad jag ska kunna låna. Och där jag inte behöver vara rädd för att ruinera mitt bibliotek genom att låna dess böcker.

Tove Hansson

Nätkrönika, publicerad i HD 22 september 2011.
Nätkrönikor av Tove Hansson och Sandra Jakob, varje torsdag i HD/NST/LP

Dela

Om att koppla ner och längta tillbaka

15 september, 2011 klockan 08:10

Hade ni en skön semester? Det hade jag. En månads total avkoppling gjorde gott för både kropp och själ. Även om sommaren känns avlägsen kan jag inte låta bli att längta tillbaka till den del som jag alltid kämpar mest med; att vara nerkopplad.

Jag har det nämligen som regel. Är jag på semester längre än ungefär fyra dagar ser jag till att datorn är avstängd och att ett automatiskt svar berättar att jag inte kollar mina mejl. Jag försöker också, i den mån det går, inte vara tillgänglig på mobilen, utan ställer den på ljudlös och lämnar den helst hemma.

Detta förvånar min omgivning. Familjen tror knappt att det är sant och vännerna förstår inte varför jag inte svarar på meddelanden. Mest förvånade brukar mina kollegor och branschkontakter vara. De vet att jag vanligtvis svarar inom några minuter på mejl, Twitter- och Facebookmeddelanden. När jag försvinner några veckor per år är det konstigt för dem, men ack så välgörande för mig.

Att koppla ner är inte helt lätt. Egentligen tycker jag inte om det. Jag avskärmar mig från mycket av det som ger mig inspiration i min vardag; samtalen jag för med intressanta människor på Twitter och allt roligt jag läser på Facebook. Det är definitivt ett måste att ta en paus ibland – för mig är semestern den tiden.

De första dagarna brukar jag bli lite hispig, ungefär som när någon ska bli av med ett beroende. För det är ett beroende. Det kliar i mig, jag är orolig och undrar hela tiden om jag missar något.

Sedan kommer lugnet. Den totalt ansvarsfria känslan som säger mig att jag inte har en aning om vad som pågår där ute. Och ärligt talat så bryr jag mig inte heller. Det är som att gå från en totalt insatt bubbla till en totalt oinsatt.

Där någonstans får jag tid att reflektera över mitt engagemang, vilka frågor som är viktiga och hur jag ska förhålla mig till allt jag upplever på nätet. Den eftertänksamheten ger mig ny energi och hjälper mig att utvecklas.

Jag har dock insett att min gräns för vad som kan sägas vara ”skönt nerkopplad tid” är ungefär tre veckor. Efter det längtar jag tillbaka till vardagen och mitt mejlkonto.

Sandra Jakob

Just nu gillar jag…
Att mitt gym har släppt en app som gör att jag kan boka in mig på träningspass via mobilen. Bra kundservice!

Just nu gillar jag inte…
Att det i ovan nämnda app inte går att spara sina inloggningsuppgifter vilket gör att jag varje gång måste kolla upp mitt kundnummer på gymmet innan jag kan boka.

Nätkrönika, publicerad i HD 15 september 2011.
Nätkrönikor av Tove Hansson och Sandra Jakob, varje torsdag i HD/NST/LP

Dela

Vi kan vägra att vara Facebooks valuta

8 september, 2011 klockan 07:30

I somras blev en kollega plötsligt avstängd från Facebook. För att få tillbaka sitt konto var han tvungen att bevisa att han verkligen var den han utgav sig för att vara genom att skicka in en inscannad id-handling. När jag pratade med andra visade det sig att han inte är ensam – det inte är helt ovanligt att Facebook kräver legitimation för att ge tillbaka ett konto.
Ungefär samtidigt stängdes ”Skjutsgruppen” med totalt 18 000 medlemmar ner. Både gruppen och fansidan, där personer som skulle köra någonstans kunde slå sig samman med folk som ville åka till samma ställe, stängdes. Det visade sig att varumärket registrerats av ett bolag som krävt rätten till gruppens namn. Svårt att göra något åt, men en varning hade inte varit fel. Speciellt inte för de som kanske börjat planera en resa i gruppen och nu stod utan kontaktuppgifter till sällskapet. Och för grundarna, som inte fick något svar på sina frågor.
För ett par veckor sedan försökte SVT:s reporter Nanok Bie söka upp Google och Facebook i Sverige. Alla som någon gång försökt nå representanter för företagen vet att det är lättare sagt än gjort. Hans test bekräftade bilden – de var ungefär lika öppna som en smuggelölförsäljare. Med skillnaden att ölförsäljaren vill att kunderna hittar dit.
Trots svårtillgängligheten börjar vissa mediasajter kräva inlogg via Facebook av läsare som vill lämna kommentarer. Vi lämnar makten över läsarnas tyckande till några som inte vill kunna nås.
Och det gäller inte bara kommentarerna. Vi flyttar allt mer kommunikation till Facebook. När det går att surfa i mobilen är det billigare att skriva ett meddelande där än att skicka ett sms. Klasser, organisationer och lag sköter sitt snack i grupper.
Vi betalar inga pengar för det. Vi betalar med vår närvaro. Med våra åsikter, vår geografiska position och våra samtal med vännerna.
Vi och vår information är Facebooks valuta när de säljer sin reklam. Men vi har inget att säga till om. Och vi kan inte få tag i dem.
Är problemet att det är gratis att ha ett konto? Betalar man för en tjänst kan man ställa krav. Eller ska vi sluta mata Facebook med personlig information när vi inte vet vad de gör med den?
Det största hotet mot Facebooks svårgranskade internetherravälde är kanske helt enkelt att användarna börjar ifrågasätta. Vi kan vägra vara valuta om vi inte får bättre insyn i hur vi används.