hd.se
I tonårsvärldens Facebook regerar komplimangerna
Jag har nöjet att vara vän med några yngre släktingar på Facebook. Deras tonårsvärld är naturligtvis långt ifrån min nuvarande jobb- och vuxenvärld, men samtidigt också väldigt långt ifrån min egen halvt digitala tonårstid.
För även om vi hade mobiltelefoner (sms-funktionen hade just introducerats!) och datorer hemma, satt vi med modem som ringde upp en telefonlinje. I bästa fall kunde vi få till en kort chattsession via ICQ med någon kompis och känna oss riktigt digitala. Det fanns egentligen inte tid att utforska nätet när mamma och pappa betalade minutkostnader och syskonen köade för att ringa ett samtal på samma linje som du själv surfade på.
Mina tonårssläktingars förhållande till nätet är inte bara annorlunda därför att de är ständigt uppkopplade innan de har fyllt 15 år. Deras sätt att kommunicera är radikalt annorlunda jämfört med tidigare generationers.
På ICQ ägnade vi inte många dyrbara internetminuter åt att ge varandra komplinager. Vi kanske sa att bästa kompisens tröja var snygg och frågade var han/hon hade köpt den, eller så beundrade vi någons stil i smyg, men inte på nätet.
På mina tonåriga släktingars Facebookprofiler möts deras vänner av följande kampanjer:
- ”Gilla om du vill träffa mig innan 2012 slut :) ♥”
- ”De första 15 som gillar skriver jag något fint i chatten om (:”
- ”Gilla så fyller jag i och sätter in på din logg!!
Det jag gillar bäst hos dig:
Din rumpa ()
Dina ögon ()
Din mun ()
Ditt leende ()
Din personlighet ()”
Till en början trodde jag att det bara var på skoj men efter att ha följt dem i några månader inser jag att kidsen tar uppmaningarna på allvar. De blir själva omnämnda lika många gånger som de uppmanar andra att skriva. Därmed uppfyller de sina bekräftelsebehov. Behov som i tonåren är speciellt tydliga och som alla generationer har kämpat med.
Skillnaden mot förr är att det görs öppet och offentligt, på digitala nätverk där saker och ting sparas till eftervärlden. I en byrå i mitt barndomshem ligger min gamla nerklottrade ”Mina bästa vänner”- bok och samlar damm långt ifrån offentlighetens ögon. De här tjejernas Facebookkonton är deras öppna böcker och där jobbar de med att hitta sin identitet framför en publik.
Ett modigt grepp som förhoppningsvis inte slår tillbaka mot dem utan hjälper dem i deras utveckling.
