Därför är jag kluven kring barnbilder på Facebook

13 september, 2012 klockan 07:37

”Inget outande på facebook om flytningar, inkontinens vid nysningar och sömnproblem? Ingen bebisnedräkning? Inga länkar till saker du vill ha? Inga offentliga vädjanden kring cravings – är du säker på att du är gravid? ”
Min kompis kommentar på att jag inte facebookat någon bild av min växande mage är under lagret av ironi inte tagen ur luften.
Det vanligaste sättet bland mina vänner och bekanta att berätta om sin väntande tillökning är genom en ultraljudsbild på sajten. När barnet är här tillkännages det i en uppdatering som snabbt får hundratals gillningar. Flera har förberett oss på att bild på skrynklig bebis är att vänta genom att checka in på BB redan vid ankomsten.
Jag uppskattar att få se gulliga barn, nya hem och spännande semestermål. Gillar man inte att läsa om andras liv förstår jag inte varför man alls loggar in, det är ju själva facebookkärnan.
Men när jag nu står inför att bli förälder omprövar jag plötsligt min delande inställning. Lägga ut bilder på mig själv, visst, men på någon annan? Det känns inte lika okej.
Ibland får vi mail till hd.se från barn som vill att vi ska ta bort bilder. De har varit med i en artikel när de var yngre men blir nu retade av kompisar som googlat fram fotografiet. Alla som varit tolv kan nog känna igen sig i skammen över barndomsfoton, men när jag var liten gick albumen att gömma när kompisarna kom över.
I dag finns bilderna på nätet. Den blåbärskladdiga treåring som pappa facebookar kanske måste leva med bilden även som 14-åring – hur det ser ut om tio år vet vi inte. Var finns bilderna då? Kommer de att vara lika skämmiga som albumen eller kommer det att vara så naturligt att alla finns sökbara sedan BB att det inte alls är pinsamt?
Jag vet inte. Men jag vill låta personen på bilderna bestämma, som när jag lägger upp bilder på vänner. Därför kommer jag att vara försiktig med att lägga upp bilder på mitt barn.
Säger jag nu. Kanske får jag äta upp den här krönikan när jag bara måste visa upp min telning. Lika lite som jag vet om hur vi hanterar bilder på nätet i framtiden vet jag ju om att vara förälder. Men jag hoppas att mitt föräldrajag kommer att vara varsam med den nya personens integritet så länge den ligger i mina händer.

Webbtips: Trött på bebisbilder på Facebook? Insticksprogrammet unbaby.me (för Chrome och Firefox) byter ut ungarna i ditt flöde till bilder på annat, som hundar, bacon eller politiker.

Tove Hansson

Tove Hansson
tove.hansson@hd.se

Dela

http://www.kivisaar.se/ SwedishKiwi

Oj… Ännu en kategori personer som kan bli ”kränkta”. Det modet har verkligen spritt sig till alla lager i samhället.

Med andra ord måste man som förälder tänka sig för innan man sätter in en annons i tidningen på sin bebis. Eller lägger upp en bild på Facebook. För tänk, så hemskt och pinsamt och kränkande det kan bli om någon får syn på bilden om 15-20 år.

Har vi inte problem, så skapar vi dem i stället. Suck…
Report this comment
http://www.hd.se/tove-hansson Tove Hansson (HD)

Hej!
Jag hävdar absolut inte att någon blir kränkt. Det jag tycker är intressant – för märk väl att jag inte fördömer bildpubliceringen utan säger att jag är kluven kring hur hantera det – är just hur man hanterar att bestämma över hur andra personers privatliv offentliggörs.
/Tove
Report this comment
http://www.kivisaar.se/ SwedishKiwi

Nej, Du använde inte ordet ”kränkt”, men det passar in bra på varför folk inte skulle våga att lägga ut bilder på sina barn.

Ja, jag tyckte också det var pinsamt som 13-åring att mamma och pappa visade upp bilder på mig som liten för någon annan. Nej, det innebär inte att det skulle ha styrt mina föräldrars önskan att 1) fotografera mig, 2) visa upp bilderna för någon annan.

Om man som vuxen har vänner som retar en för att de hittat en gammal artikel där man är med som liten, så får man antingen ignorera deras barnsliga beteende eller byta vänner.
Report this comment
Anders

Intressant faktum att en pappa används som exempel på ev negativt facebookande, när det i verkligheten är ca tusen gånger fler mammor som facebookar sina barn ..
Report this comment
Calle

Håller med dig Tove. Tycker frågan är väl värd att diskuteras. Jag tycker personligen att många föräldrar blottar sina barns liv alldeles för mycket på FB både i ord och bild. Vem är det som är medlem - föräldrarna eller barnen? Vems är behovet att synas/visas på FB?

/Calle
Report this comment
Simon

Jag tycker detta var en av de mest mänskliga krönikor jag läst på länge. Tänk om fler människor hade den inställningen till Facebook och livet i stort.
Det var någon som sa till mig att det du inte kan skriva eller visa på ett vykort, det ska du heller inte skriva eller visa i mail, på facebook, twitter, bloggar etc.
Ett vykort är väldigt offentligt. Lika offentligt som internet. Den stora skillnaden är att det som läggs på nätet i princip aldrig försvinner. Ett vykort kan du bränna och de som sett det kan berätta vidare, men originalet finns inte mer. På nätet behöver du inget original för kopior finns överallt.
Jag tycker att du har en underbar inställning och jag tror att ditt barn kommer tacka dig en dag. Vill barnet sen själv lägga ut bilder så fine, men det är den personens beslut.
Report this comment
JohanJ709

Det är du som tänker kränkt, inte hon i det här fallet.
Det går faktiskt att tycka att man ska vara restriktiv med att visa/tagga andra utan att blanda in ”kränkt”. För mig så är det väldigt skilda nivåer.

De flesta tillfällen jag ser ”kränkt”, så tänker jag, ”NÄ, du är inte kränkt, du ska bara HTFU samt acceptera att andra har olika åsikter.”

Det här handlar mer om att visa lite hänsyn, utan att för den skull behöva begränsa något i livet (tagga/visa foton för hela världen).
Report this comment
Pingback: Spacebabies» Blog Archive » Istället för babybonanza på Facebook