Människoöden kryper allt närmare
Det händer allt oftare att jag får en tår i ögat när jag slösurfar. Läs mer
Det händer allt oftare att jag får en tår i ögat när jag slösurfar. Läs mer
Vi känner väl alla till historierna om de svenska charterturisterna som en gång i tiden frågade om det fanns svenskt kaffe på hotellen i Spanien? Läs mer
Ofta när jag diskuterar Facebook med människor får jag höra att tjänsten är rolig men rörigt, jobbig och full av ointressanta saker. Läs mer
Jag tänker ofta tillbaka på tiden före de smarta telefonerna. Läs mer
Vi hade kommit överens om att jag skulle följa med redan när simskolan började efter nyår. Läs mer
Jag har inte kunnat sluta tänka på den tonåriga flickan som i början av mars tog livet av sig i Kumla, förmodligen efter att ha varit i någon typ av kontakt med en äldre man via internet. Läs mer
Min vän K är lyrisk. En av hennes favoritserier ska bli film, flera år efter att den lades ner.
Ni som gillar att köa sträcker upp en hand! Hur många kan ni vara – en, kanske två av tio?
För ungefär en vecka sedan började många på Twitter prata om en speciell app som skulle revolutionera sättet man hanterar sin mejl i mobilen. Mailbox är byggd enligt GTD-teorin (Getting things done), en effektiviseringsmetod som jag annars är rätt förtjust i. Jag blev självklart meganyfiken på appen.
Det som inte riktigt gjorde mig klok var att det pratades om en kö som man fick beta sig igenom för att komma fram. Jag laddade ner appen, och öppnade den för cirka två veckor sedan. Då fick jag köplats 485 000.
I går var jag nere på plats 255 000. Det betyder att jag sannolikt kommer att ha köat i en månad när jag väl får tillgång till appen. Den stora fördelen är att jag slipper bli sur och grining av kön eftersom den lever sitt eget liv i bakgrunden i telefonen.
Men trött, det blir jag. Självklart skapade teamet bakom appen köandet för att skapa så mycket uppmärksamhet som möjligt. De vill att vi ska titta på hur könumren tickar ner tills vi får tillgång till ”guldet”. De vill att vi ska beklaga oss över att vi köar i våra sociala medier-kanaler. De vill att ordet Mailbox ska vara bland de ämnen som trendar mest på Twitter.
Klart att det är det billigaste och bästa sättet att marknadsföra en ny tjänst när du får folk att prata om den och samtidigt skapar ett ha-begär. Det har Mailbox-teamet onekligen lyckats väl med genom att införa ett kösystem. Denna krönika är om inget annat exakt vad de vill ha; publicitet.
Men det finns också andra typer av köer på nätet. Ni som gärna går på konserter vet att biljettgiganten Ticnet ofta inför köer när de har stora biljettsläpp. Kunderna kommer till sajten, ställer sig snällt i kön och hoppas att deras väntan på att få komma till det åtråvärda formuläret där biljetterna beställs, inte blir alltför lång.
Ett annat företag som har liknande system är H&M som inför köer vid stora premiärer av nya designkollektioner. Ja, ni ser. Listan är lång.
Men känns inte köer som något som borde ha försvunnit när vi gick över till att beställa via nätet i stället för över disk? Stora sajter som Ticnet, H&M eller för den delen den lilla appen Mailbox borde ha nät- och serverkraft nog till att direkt kunna hantera så många som de har grejer till direkt. Eller är det meningen att vi aldrig ska slippa köandet, oavsett våra tekniska landvinningar?
Krönika publicerad i Helsingborgs Dagblad 21 februari 2013
I går kväll visade Uppdrag Granskning sitt i förväg väldigt omtalade reportage om näthat; om männen och kvinnorna som hatar kvinnor på nätet. I trailern till programmet läser tolv framstående svenska kvinnor upp vad de får höra om sig själva i mejl och kommentarer.
Det är vidriga ord som beskriver ett besinningslöst våld som aldrig borde tänkas ut, knappast användas som hot. Det är ord från människor som är våra grannar, kollegor eller till och med vänner och familjemedlemmar. Vem är näthatarna och vad driver dem till att spy ur sig den ena elakheten efter den andra mot människor som de aldrig ens har träffat?
Dessa frågor funderar jag ofta kring, speciellt eftersom jag och mina kollegor på hd.se sitter mitt i kommentarsflödet på vår nyhetssajt. Vi raderar en del kommentarer, men långt ifrån lika många som man skulle kunna tro att vi gör.
Större delen av de raderade kommentarerna ryker från sajten därför att kommentatorn inte kan ha ett respektfullt bemötande gentemot personer som förekommer i våra artiklar eller mot journalisten som har skrivit texten.
Det som fascinerar mig mest är den kreativitet som kommentatorerna uppvisar när de ska beskriva sitt enorma hat mot enskilda individer, folkgrupper eller människor med handikapp. Ja, till och med människor som kämpar för sitt liv eller har det tufft på grund av olika fysiska hinder blir attackerade. Särskilt ser näthatarna ut att gilla människor som sticker ut för att de vågar gå mot strömmen, har en avvikande åsikt eller kämpar för alla människors lika rättigheter.
Borde inte de människorna vara en grupp som vi motiverar att fortsätta sin kamp? Vi lever trots allt i en demokrati där vi vill ha ett öppet och tolerant samhälle. Eller?
Tidigare i krönikan undrade jag vem näthatarna är. Enligt min erfarenhet brukar det vara människor som är ofantligt missnöjda med sina liv och sig själva. Det är människor som göder sin egen låga självkänsla genom att kasta skit på andra. Jag kan ibland tänka att det är människor som skulle behöva få känna lite på sin egen medicin.
Men det är inte rätt väg att gå!
Rätt väg är att stå upp för varandra och säga ifrån! Nätmobbning skiljer sig inte alls från vanlig mobbning på både skolor och arbetsplatser. Var och en av oss kan, när vi ser något elakt, säga ifrån och visa att vi inte tänker tolerera respektlösheten som vissa människor svänger sig med. Det kan och får aldrig bli accepterat att hota andra människor. Vare sig på nätet eller på gatan.
Just nu…
… älskar jag att ett så brett program som Uppdrag Granskning tar upp näthatet. Kanske fler inser allvaret i frågan.
Just nu gillar jag inte…
…att hatarna direkt började hata i kommentarsfälten på Uppdrag gransknings sajt. Det säger en del om kraften i deras vidriga beteende.
Krönika publicerad i Helsingborgs Dagblad 7 februari 2013