Dags för polisen att hitta sin väg

Dela denna artikel

13 november, 2014 klockan 07:30

Nu är det ett tag sedan vi pratade om polisen. Jag har tidigare skrivit om deras märkliga, långa och kostsamma utveckling av ett nytt datasystem och hur det sedan inte kunde användas av poliserna ute i landet eftersom det var alltför komplicerat och tidskrävande. Jag blir matt bara av att skriva den meningen.

Nej, de har det sannerligen inte lätt. Det känns ibland som om hela myndigheten dras med inställningen att ”det här med internet är snårigt”. Visst förstår jag att alla har olika trösklar att ta sig över när det gäller den digitala utvecklingen och att poliser helst vill ägna sig åt polisarbete, inte teknik. Men samtidigt är jag övertygad om att en kunnig poliskår som vet hur de ska använda de smarta system som de får (här gäller det att underlaget till upphandlingarna är extremt bra!) bara kan bli bättre poliser som har mer tid över till polisarbete.

Dagens Nyheter har den senaste veckan publicerat en utmärkt granskning av vårt IT-samhälle. Förutom att de avslöjar skrämmande luckor i säkerheten kring stora sajter berättar de om polisens bristande kompetenser och kunskap kring it-brottsligheten. Av cirka 2000 polisutredningar har endast två lett till en fällande dom, enligt DN:s granskning. I artikeln nämns också Rikspolisstyrelsens inspektionsrapport om polisens förmåga att utreda IT-brott. Där konstateras att den generella kunskapen bland poliserna är väldigt låg. Men om man ger dem rätt verktyg och uppmuntrar till en attitydförändring (nätet är kul, teknik är kul!) så kan de också börja intressera sig för den digitala omställningen.

Nej, de har det sannerligen inte lätt hos polisen. Men en sak har de gjort rätt! I veckan tog polisen i NV-Skåne steget ut på Facebook och startade en fanpage så att man kan följa deras uppdateringar och ta del av deras aktivitet på Facebook. Än så länge har de presenterat sin områdeschef och lagt ut en efterlysning. Det är inte så dumt men jag hoppas självklart på mer aktivitet.

Behöver de en förebild kan de för all del vända sig till sina kollegor i Växjö och Alvesta. Deras poliser är oerhört aktiva på Facebook och har verkligen förstått vikten av att hålla en personlig ton. Deras Facebooksida är en inspirerande plats full av berättelser från polisernas vardag, ofta med ett tydligt budskap om vikten av respekt mellan människor och poliser. De är duktiga på att med ord och bild berätta vilket jobb de gör när de hjälper människor i nöd.

Exakt det som är polisarbete, på nätet och på gatorna.

Om svenskarna och internet

Dela denna artikel

30 oktober, 2014 klockan 14:13

Så kom då äntligen årets upplaga av ”Svenskarna och internet”, min favoritrapport. Det är julafton varje gång Stiftelsen för internetinfrastruktur, .SE, berättar om hur vårt internetanvändande har förändrats under det senaste året. Låter det nördigt? Ja, det är det också! Speciellt rolig är delen om sociala medier.

Här är några hårda fakta:

  • 68 procent av svenskarna använder Facebook, 28 procent finns på Instagram och 19 procent finns på Twitter.
  • Vi ägnar i snitt fyra timmar i veckan åt sociala medier.
  • 40 procent läser någon gång bloggar men bara åtta procent gör det dagligen. Det är en tydlig trend att intresset för bloggar går ner för varje år.

Om man tittar på vad människor gör när de lägger sin tid på sociala medier framträder tydliga åldersskillnader. I den yngsta åldersgruppen, 12-15 år, är de mer aktiva än andra när det gäller Instagram, chatt och videosamtal. Äldre ungdomar, 16-25 år, besöker Facebook, delar och skickar vidare länkar och inlägg och gör egna uppdateringar i de sociala nätverken. Aktivitetsnivån är här väldigt hög. Från 45 år och uppåt handlar det allra mest om att läsa forum, bloggar, ägna sig åt video- och telefonsamtal samt dela och skicka vidare länkar. De egna inläggen lyser med sin frånvaro.

Apropå att lysa med sin frånvaro kommer jag osökt in på den senaste sociala mediersnackisen; vår nya regerings brist på aktivitet i de sociala nätverken.

Svenska Dagbladet publicerade häromdagen en granskning av den nya regeringen och konstaterade att deras närvaro och aktivitet i de sociala medierna är skrämmande låg. Utrikesminister Margot Wallström har ett Twitterkonto men har i skrivande stund endast gjort 556 uppdateringar. Det går självklart inte att jämföra med hennes företrädare, Carl Bildt, vars kanske främsta kommunikationskanal var just Twitter. Gå vi sen tillbaka till .SE:s rapport visar den samtidigt att endast 19 procent av svenskarna finns på just Twitter.

Då kan vän av ordning undra varför Twitter är så viktigt? Man är inte mindre regeringsduglig om man är en dålig twittrare, nej. Men som alltid när jag diskuterar sociala medier så handlar det om att plattformen inte är det viktigaste utan attityden till de kommunikationskanaler som numera är en del av vårt samhälles infrastruktur.

Vår nya framtidsminister (!) Kristina Persson, 69 år, och hennes stab kommenterar i Expressen hennes bristande engagemang i de sociala nätverken med orden att de ska ”titta på saken” samt ”då måste man bestämma sig för hur ens strategi skulle se ut”.

Det finns mycket jag skulle kunna säga om de kommentarerna men jag väljer att vara konstruktiv.

Så för att slippa få höra fler lama ursäkter i framtiden kommer här två välmenande tips till Kristina Persson samt alla andra som undrar hur de ska sätta igång:

  1. Bara gör det!
  2. Strategi byggs av erfarenhet. Du hittar din egen röst på vägen.

Fråga vilken 15-åring som helst.

Om att hitta lösningar

Dela denna artikel

16 oktober, 2014 klockan 07:30

I förra veckan var jag på Future Conference, en dag som handlade om digitala medier, framtiden, och hade som syfte att inspirera människor att lyfta bland annat Helsingborgs stad och verksamheter framåt.

Själv blev jag inspirerad av Hampus Jakobssons energi och tankesätt. Han är entreprenör och investerare, verksam i Malmös dynamiska start-up-värld och har en framgångsrik karriär inom mobilbranschen som en av sina många meriter. Hampus Jakobsson är en kille som onekligen har haft anledning att fundera på det här med problemlösning, kreativitet och utveckling. Han sa en sak som fastnade hos mig när han beskrev hur man ska hitta en lösning på ett problem: ”prata om problemet, inte lösningen”.

Har ni hört talas om appen Secret? I samband med skolornas terminsstart har det skrivits en del om appen i tidningarna. Kortfattat kan man beskriva Secret som en mobilapp för smartphones där man, helt anonymt och utan möjlighet att efterforska vem som har skrivit inlägget, kan dela med sig av en kort uppdatering som sedan kan kommenteras och gillas.

Tanken är att man i appen ska dela med sig av sina innersta tankar, och som namnet antyder – sina hemligheter. Jag har haft koll på appen sedan i vintras och brukar med jämna mellanrum gå in och kolla vad som skrivs. Hittills har jag fått veta att en man i San Fransisco bedrar sin fru och inte har dåligt samvete. En annan hemlighet kommer från Austin och är en gripande text om hur personen har fått ett tufft cancerbesked men inte vågat berätta om sjukdomen för sin familj.

Svenska mediers rapportering kring appen har nästan bara handlat om hur tonåringar uppmanar varandra att recensera sina (uteslutande!) kvinnliga klasskamraters utseende, om illasinnad och elak ryktesspridning och hur elever på bland annat Helsingborgs skolor mår dåligt av vad som skrivs i appen.

Secret är för många en ventil. Att den används i mobbningssyfte är oerhört allvarligt och något som vi måste diskutera; öppet, ärligt och inte bara med våra tonåringar utan som människor som tillsammans lever i ett samhälle och har ett ansvar gentemot varandra.

Och jag tycker att vi ska ta till oss Hampus Jakobssons viktiga råd. Vi ska prata om mobbingen, om att det är en intelligensbefriad aktivitet att recensera och kommentera sina klasskamraters, kollegors och vänners utseende och att den energin istället borde läggas på att utveckla idéer som kan föra samhället framåt. Vi ska inte prata om att appar som Secret borde förbjudas, att ungdomars mobilanvändande ska regleras och att mobiler inte hör hemma på skolorna.

Vi ska prata om problemet, inte lösningen. Först då kommer vi att hitta en vettig lösning på problemet.

Om att våga sätta igång!

Dela denna artikel

2 oktober, 2014 klockan 07:30

Så roligt att vi ses igen i spalterna kära läsare! Har ni haft en skön sommar? Vi fick nog alla en överdos av solnedgångar, grillar och badande barn på Instagram!

När sommaren övergick till höst var det tänkt att jag skulle föreläsa om sociala medier för en grupp glada pensionärer. Sjukdom satte effektivt stopp för min medverkan på deras datainspirationsdag i september och jag har sedan dess haft dåligt samvete för att jag missade dagen. Därför tänker jag tillägna denna kolumn till alla er läsare som var där men också till alla er läsare som hade velat vara där. Här kommer mina tre bästa tips på hur man kommer igång med sociala medier.

1. Testa dig fram
Du behöver inte bestämma dig direkt för om du ska vara på Facebook, Instagram eller Twitter. Du kanske vill vara överallt? Prova dig fram! Om du behöver hjälp med att skapa ett konto, fråga en ung släkting, någon granne eller vän. Det finns säkert folk i din omgivning som gärna hjälper dig att komma igång. Sedan är det viktigt att inte ge upp så lätt. Av erfarenhet vet jag att Instagram är lättast att ta till sig, och Twitter svårast. Det behöver inte betyda att du kommer ha mindre nytta av det svåra. Det kanske blir tvärt om? Ge det några månader och var ihållig!

2. Vad vill du?
För många handlar Facebook om att hålla kontakten med släkt och vänner. Det blir onekligen lättare att följa med i vad som händer i deras liv när man kan titta på bilder, kommentera och interagera på ett enkelt sätt. Flitiga Instagramanvändare brukar konstatera att de följer vänner men främst företag och inspirerande konton för att de ger dem en härlig kick i vardagen. Just ”inspirationsbilder” är vad man förknippar med Instagram. För Twitteranvändare är det istället viktigare att hålla koll på diskussioner inom ens bransch, hobby eller personer som man är intresserad av. Hitta din nisch – då får du ut mer av ditt användande!

3. Var inte en sån som bara läser…
Ingen tycker om tjuvlyssnare. Detta gäller också på nätet. Sociala medier är inte en konstant. Det är inte ett företag som bygger det. Facebook, Twitter och Instagram byggs av DIG och dina vänner, bekanta och kontakter. Det är samtalet i dessa forum som gör dem värda din tid. Var därför inte en sådan som håller stenhård koll på vad andra gör men som står där med en tom profil. Dela med dig av dina åsikter, lägg upp bilder och kommentera hos andra. Välj vilken ton du vill hålla, hur mycket du vill berätta och börja bygg din egen person på nätet. Tro mig, det kommer göra hela skillnaden i om du kommer att tycka att ”det där med sociala medier, det är ju faktiskt rätt roligt”.

Lycka till!

 

 

Om att investera i barnens framtid

Dela denna artikel

19 juni, 2014 klockan 07:50

Jag minns när jag för första gången för några år sedan såg ett Youtubeklipp där en bebis bläddrade på en surfplatta, valde filmer och hanterade den som det mest naturliga i hela världen. Jag tänkte då att det kändes så främmande att en ettåring kunde hantera en sån pryl.

Häromveckan hade jag släktingar på besök och deras ettåring hängde stundtals vid pappans smarta mobil. Han kunde också hantera den, hade igång Spotify och dansade till musiken som strömmade ur telefonen. När han tröttnade, bytte han helt enkelt låt och fortsatte dansa. Vi skrattade gott åt hans påhitt och njöt av hans vassa danssteg.

En ettåring.

Jag tjatar ofta om de nya tiderna men vad tusan, ni måste ha märkt av det själva kära läsare? Att de yngre hänger vid mobilerna, surfplattorna eller datorn (fast den börjar fasas ut känns det som, men mer om det vid ett annat tillfälle). Att de yngsta tar till sig tekniken utan några instruktionsböcker, kurser eller hjälp av andra. De bara gör.

Under hösten och våren har jag följt hur det på Tekniska museet i Stockholm och andra platser har arrangerats kurser i programmering för barn i 10-årsåldern. De har, i sällskap av sina föräldrar, lärt sig att programmera enkla spel. En dykare som hoppar i en sjö och tar upp en skatt är exempel på spel som jag har sett att mina bekantas barn har lyckats producera under kursens två dagar. Föräldrarna vittnar om entusiastiska barn som längtar efter att få göra mer, lära sig mer och ägna mer tid åt att skapa nya spel och program.

Oftast när jag diskuterar med äldre får jag hör argumentet att det är bättre att barnen är fysiskt aktiva, springer ute och leker. Jag håller med, lek och spring och bus i naturen är jätteviktigt för barnen. Men ett teknikintresse ska inte stävjas, det ska uppmuntras. Alla vill inte spela fotboll, dansa eller rida.

En vän som också är kvinna och nörd blev nyligen kallad till en av våra svenska partiledare för en diskussion om tekniken och samhället inför valet i höst. På mötet fanns flera tongivande entreprenörer och digitala förespråkare. De var samstämmiga i att en stor del av Sveriges framtida industri ligger i den digitala sfären, att entreprenörerna är utomordentligt viktiga för svenskt näringsliv och att vi i just dessa områden är ett konkurranskraftigt land på den globala marknaden. Både musiktjänsten Spotify och de oerhört populära barnspelen Toca Boca är svenskutvecklade.

Då ska vi inte ta bort barnen från surfplattor, datorer och mobiler med orden att det inte är bra för dem. Det är det visst det. Det är en investering i deras framtid.

Detta är min sista krönika innan sommaruppehållet. Det återstår att se om det blir fler i höst.
Ha en riktigt skön sommar kära läsare!

Om att hitta ny kunskap

Dela denna artikel

12 juni, 2014 klockan 07:50

Ibland hittar man en outsinlig källa med kunskap och tankeväckande berättelser. De senaste åren har det varit Twitter i min värld. Där samlades många i branschen och utbytte historier, tips och betraktelser från vardagen. Numera är nätverket på Twitter så pass stort att mycket av utbytet drunknar i den enorma mängd statusuppdateringar som rullar förbi.

Jag har alltid gillat forum. Förutom att man får tips och goda råd kan man läsa om folks livshistorier och få helt oväntade perspektiv på sina egna frågor och funderingar. Genom åren har blivit både uppläxad, utskälld och applåderad. Det är onekligen en omvälvande känslomässig historia att diskutera på nätet…

Numera är mitt favoritforum quora.com – en amerikansk sajt som har som motto att de ska vara ”din bästa källa till kunskap”. Det är ett motto som de verkligen lever upp till. Jag har de senaste åren läst trådar som har fått mina ögon att tåras, fått mig att skratta, fundera på om folk är riktigt kloka och imponeras över ödmjukheten och självinsikten hos vissa. Frågor som ”Vad är det klokaste beslut som du har tagit och hur förändrade det ditt liv”, ”Vilken anses vara tidernas bästa limerick” och ”Hur känns det att plötsligt och oväntat bli av med jobbet” får på Quora smarta svar och drar till sig intelligenta människor som med stor omsorg svarar på frågorna.

Det är i grunden en social frågor- och svar sajt, så kallad Q&A på engelska. Tanken är att en användare ställer en fråga och får svar av andra. Den sociala biten ligger i att användarna kan sätta plus eller minus framför svaren och på det viset ranka fram det bästa, som också hamnar längst upp i tråden. Alla framträder med eget namn och plattformen har på kort tid lyckats dra till sig stora branschnamn, personer på ledande befattningar och människor med mångårig erfarenhet av bland annat nätutveckling. Där finns allt från lärare via Facebookutvecklare till fångar.

Det är just finessen med Quora ; dess blandning av människor och snabba tillgång till helt otrolig kunskap. Exempelvis har de ett utbytesprogram med San Quentin-fängelset i USA som gör det möjligt för fångar att ta del av de nya medierna, kommunicera med omvägen och därigenom göra sin övergång tillbaka till samhället lite lättare. I deras lilla hörn av Quora finns också min favorittråd: ”Hur känns det att prova ny teknologi efter att ha suttit mer än 20 år i fängelse”.

Ibland kan de mest oväntade trådarna ge dig nya insikter om tiden vi lever i.

Om att Rysslands väg inte är ett alternativ

Dela denna artikel

5 juni, 2014 klockan 07:50

Oftast känner jag att vi lever i härliga tider. Samhället har tack vare internet blivit mer öppet. Fler kommunicerar och fler människor hittar varandra – tack vare internet. Tillgången till information, kunskap och lärande är bättre än någonsin – tack vare internet.

Det är underbart.

Det är när konservativa, inskränkta värden krockar med de nya som de härliga tiderna får något mörkt över sig.

Jag blev nyligen lite mörkrädd när jag läste om Rysslands nya lagar som reglerar bloggarna. Min branschtidning, Journalisten, rapporterar att det finns paragrafer som riktar sig specifikt mot de sociala medierna i den nya antiterroristlagen som antogs av Duman under våren. Enligt den nya lagen måste bloggare som har fler än 3000 dagliga besökare registrera sin blogg och kan inte använda den som en anonym plattform. Bloggarna får inte heller använda svordomar (!) och kan bötfällas om de brister i sin faktakoll. Böter på upp till 100 000 kronor och en avstängning från bloggen i 30 dagar är ett saftigt straff.

Lagen anses vara luddig och en del skribenter på internet menar att det är svårt att avgöra hur godtycklig bedömningen av bloggarnas ”brott” kommer att bli.

Spontant känner jag att det är en mörk väg vi går mot. Jag har full förståelse för att länder vill komma åt de personer som vill förstöra demokratiska samhällen med extremistiska texter, människor som publicerar barnpornografi och andra hemska, grymma saker. Men att inskränka öppenheten så som Ryssland har gjort är inte ett alternativ. Är det inte bättre att vi alla, kollektivt, bestämmer oss för att börja prata om hur vi vill ha det på nätet? Att vi alla bestämmer oss för att det inte är rätt väg att gå, när vägen leder till restriktioner.

Under den senaste månadens översvämningar på Balkan blev uppståndelsen stor i de sociala medierna. Många rapporterade om hjälpen som skickades till de drabbade och människor samlades på Facebook kring rapporteringen för att veta hur det har gått med deras nära och kära. I Serbien har nu tre personer åtalats för uppvigling efter att de spritt rykten som senare visat sig vara osanna på Facebook. Tre Facebookstatusar som alltså inte var faktakollade, enligt den ryska principen.

Hur ska man i detalj kunna reglera de sociala medierna, det vill säga människors kommunikation på nätet? Vem ska säga vad som är okej och vad som är olagligt?
Ska det vara politiker som utgår från egna intressen eller ska det vara ett samhälle som kollektivt bestämmer sig för hur vi ska bemöta varandra och informationen på nätet?

Om att samlas, hjälpa och stötta

Dela denna artikel

22 maj, 2014 klockan 07:45

Låt mig vara ovanligt tjatig för en stund.

Låt mig återigen få tjata om hur nätet, men kanske specifikt sociala medier, får människor att nå varandra, skapar engagemang och är något som främjar kommunikationen mellan människor.

Översvämningarna på Balkan har de senaste dagarna varit i mina tankar. Inte så långt från oss, i Europa, kämpar människor för att rädda det lilla de äger. Efter kriget och bombningarna på 1990-talet kom fattigdomen. Återuppbyggnadsfasen har tagit flera år. Människorna behövde få hoppet tillbaka, få känna att det finns en framtid efter allt elände. När de nu har börjat se framåt, fått glädja sig åt en bättre framtid, kom vattnet. Det har regnat, regnat och regnat.

Mer behöver jag nog inte berätta. Ni har säkert sett bilderna av översvämmade städer och människor på flykt undan vattnet i HD och i andra medier.

I allt detta elände har det i sociala medier och på internet hänt något fantastiskt. Där det för 20 år sedan fanns hat, finns det nu samarbete och gemenskap. Där människor för 20 år sedan började peka ut, gruppera, och våldföra sig på varandra på grund av religion finns det nu bara en vilja att hjälpa alla – oavsett nationalitet, religion eller efternamn.

Det finns en stor Balkandiaspora över hela världen på grund av kriget. Dessa människor har genom att mobilisera via Facebook, Instagram och Twitter på kort tid lyckats samla ihop pengar och förnödenheter till de drabbade. Söker man bara på Facebook kommer det upp en stor mängd grupper och events med information om hur insamlingarna går till, vad som behövs och hur man ska gå tillväga för att hjälpa till. Det är beundransvärt hur snabbt det har gått att mobilisera människor tack vare spridningen via sociala medier.

Beundransvärt är också hur kändisar med rötterna på Balkan väljer att hjälpa till för att skapa opinion och få fler att hjälpa till. Tennisesset Novak Djokovic är ovanligt bra på sociala medier och en flitig Facebookanvändare. Han lägger gärna ut personliga meddelanden till sina fans men har de senaste dagarna främst använt sin sida till att uppmana både kollegor och fans att skicka hjälp till Balkan.

Låt mig vara ovanligt tjatig för en stund.

Låt mig få tjata om värmen jag känner när människor är medmänskliga och gör allt för att de som har det dåligt ställt ska få klara sig genom katastrofer som dessa.

Låt mig återigen få tjata om hur viktigt det är att vi är medvetna om sociala mediers kraft; speciellt när de kan användas till så mycket goda gärningar som de senaste dagarna.

 

Om att prova något nytt när det kniper

Dela denna artikel

15 maj, 2014 klockan 07:50

Ibland funderar jag på hur vissa saker kan bli så övertydliga på nätet. I den bransch som jag verkar, mediebranschen, är läget hårt just nu. Redaktioner läggs ner, många blir uppsagda och ytterligare några är oroliga för sina jobb. Det är verkligen övertydligt på nätet. Förutom dystra statusuppdateringar på Twitter och Facebook och tråkiga nyheter från branschpressen så är det allt fler som hittar till nätverksplatser som de tidigare aldrig har varit intresserade av.

Ett sådant exempel är Linkedin. Känner ni till det professionella nätverket med många miljoner användare? Där samlas människor och skapar profiler, nätverkar och hittar nya jobb via rekommendationer, annonser eller nya kontakter. Man får helt enkelt upp ögonen för varandra professionellt och får möjlighet att berätta om sina färdigheter, erfarenheter och intressen. Användarnas profiler fungerar som digitala cv:n. Det finns också möjligt att bli vänner med varandra och följa varandras karriärer. Linkedin är helt enkelt ett socialt, modernt, helt nätbaserat karriärverktyg.

På senare tid har jag fått en mängd nya kontakter på Linkedin. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att folk är mer intresserade av att nätverka när tiderna är dåliga och de kanske så småningom blir tvingade att söka ett nytt jobb. Sedan är det självklart så att bara för att man väljer att vara aktiv på Linkedin behöver det inte betyda att man vill ha ett nytt jobb. Många är nyfikna på att nätverka utan att egentligen vara på jakt efter ett nytt jobb.

Samtidigt som jag tycker att det är jättebra att fler hittar smarta sätt att använda sig av tillgängliga sociala plattformar på nätet, kan jag känna att det vore roligare om drivkraften hade varit människors naturliga nyfikenhet snarare än nöd.

****

Just nu gillar jag…
… nyhetsflashar i mobilen från de stora kvällstidningarnas appar. De är (oftast) intressanta och jag märker hur jag startar flera konversationer baserat på vad de säger händer just nu. Ett utmärkt sätt att ha koll på läget i Sverige och världen.

Just nu gillar jag inte…
… att ovan nämnda appar inte har gett användarna större möjligheter att välja vilka nyheter som ska flashas. Jag vill inte ha sport men alla utrikesnyheter och vissa nöjesrubriker. Det är dags att ta valmöjligheterna till nästa nivå!

Om att vandra i katalogernas förlovade land

Dela denna artikel

8 maj, 2014 klockan 10:00

De senaste månaderna har jag vandrat i det som rättmätigt borde kallas för katalogernas förlovade land – byggbranschen.
Jag undrar om någon annan bransch älskar sina kataloger lika mycket som alla företag som ägnar sig åt byggande? Medan de flesta andra kastar ut sina kataloger och hänvisar till sina sajter känns det som att byggbranschen står och stampar på dammig plats. Till och med det stora möbelvaruhusets legendariska kataloger blir allt tunnare och de hänvisar istället till sina bloggar och sajten.
Jag har surfat på företag som säljer alla möjliga typer av produkter till hemmet. Spånskivor, handtag, badrumsinredning etcetera, etcetera. De har alla en gemensam idé om att presentera sina företag och produkter på sajterna. Presentationer i all ära; det är trevligt att läsa lite om företagen men det är inte poängen. Poängen är att man ska få riktigt bra information om den enskilda produkt som man är intresserad av, alternativt få inspiration som gör att man kan tänka sig att ha företagets produkter i sin hemmiljö. För att åstadkomma detta krävs dels bra produktbilder, detaljrik information om prylen men också möjlighet att få se produkterna i inspirerande miljöer. Om någon i byggbranschen läser det här så fick ni just tre tips gratis. Varsågoda!

Men det räcker inte med det. Det är grunden. Är man ambitiös som företagare ser man också till att det finns ett program tillgängligt som gör det möjligt att bygga upp ett kök, badrum, en walk in closet eller tvättstuga. Det finns inget som inspirerar så till att renovera som när man kan bygga något själv på datorn. Jag lovar, det blir alltid dyrare än vad man har tänkt sig…

Det bästa som jag hittills har sett i sajtväg är ett svenskt badrumsföretag som verkligen har satsat på sin sajt. De har förutom ovan nämnda designverktyg också laddat upp sina produkt- samt inspirationsbilder på Pinterest, byggt in ordentliga delningsknappar till Facebook och Twitter samt lagt upp detaljerad information om samtliga produkter.
Men det är ett företag bland hundra. Resten hänvisar hela tiden till sina kataloger. Öppnar man dem blir man oftast inspirerad och får rätt information. Katalogerna är detaljrika och tillfredsställer alla informationsbehov. Men för att få tag på en katalog behöver man antingen beställa en eller hämta upp ett exemplar hos en handlare. Sajterna är ett knapptryck i mobilen, läsplattan eller datorn bort. Smidigare, enklare och snabbare.

Så vad väntar ni på, byggbranschen?