Min vän K. berättar att hon snart är redo att stänga ner sin Facebookprofil. Allt fler reklaminlägg i flödet gör att hon tycker att det är riktigt irriterande och inte det minsta kul att logga in på sajten. Läs mer
Det händer allt oftare att jag får en tår i ögat när jag slösurfar. Läs mer
Vi känner väl alla till historierna om de svenska charterturisterna som en gång i tiden frågade om det fanns svenskt kaffe på hotellen i Spanien? Läs mer
Ofta när jag diskuterar Facebook med människor får jag höra att tjänsten är rolig men rörigt, jobbig och full av ointressanta saker. Läs mer
Jag har inte kunnat sluta tänka på den tonåriga flickan som i början av mars tog livet av sig i Kumla, förmodligen efter att ha varit i någon typ av kontakt med en äldre man via internet. Läs mer
Min vän K är lyrisk. En av hennes favoritserier ska bli film, flera år efter att den lades ner.
För att läsa veckans krönika, klicka här…
Vänta – vad hände där?
Ni som läser kan delas i två kategorier. Tänkte du just ”damn, där blev jag rickrollad” tillhör du den ena. Förstår du ingenting är du i gott sällskap av majoriteten tidningsläsare. Du blev fortfarande rickrollad, men lugn, det är inte farligt. Ett oskyldigt internetmeme med några år på nacken, bara.
Ett internetmeme är som en digital förkylning som nyses ut över facebookflöden, jobbmail och twitter och sprider sig snabbare än virus i ett fullpackat Pågatåg. En rolig video, bild eller fenomen som sprider sig över nätet. En gång något främst nördar hade koll på, i dag något som exploderat.
Artisten Psy’s ”Gangnam style” har passerat en miljard visningar på Youtube. I dag är låten en vanlig radiohit som går varm på Friskis och Svettis, men den ryttarinspirerade galoppdansen är redan utkonkurrerad. ”Harlem shake” har tagit över.
Förskolor, Södertäljepolisen och norska militärer finns bland de tusentals som dansat till producenten Baauers låt, filmat det och laddat upp resultatet på Youtube.
I går hoppladans, i dag spastiskt skulderskakande. Den röda tråden i de senaste succéerna är fuldansen – som alla, med eller utan taktkänsla, kan kopiera på firmafesten eller i vardagsrummet.
Vad som blir nästa virala virus är möjligt att förutspå, till PR-experternas stora förtret.
För att ett fenomen ska bli riktigt stort räcker sällan Facebookdelningar. Det krävs att det plockas upp och etableras för en stor publik till exempel via en tv-show. Samtidigt är det mainstreamifieringen som riskerar att ta död på flugan.
För när Sveriges Radios redaktioner över hela landet gör ”Harlem Shake” är jag inte ensam om att gäspa redan innan basgången startat.
När Lars Ohly, Per Schlingmann och Anna Maria Corazza Bildt uppträder till ”Gangnam style” är det läge att skriva låtens minnesord.
Några memen, som Rick Astley – artisten som dök upp i början av krönikan – blir tidlösa. Att låta en länk som ser ut att leda till något annat gå till hans 80-talshit ”Never gonna give you up” är ett nätskämt som lever kvar, till den grad att Youtube en första april lät alla videos ”rickrolla” tittarna.
Framtiden får utvisa om även de senaste fuldanserna biter sig fast i våra webbläsare.
Tove Hansson
Krönika publicerad i Helsingborgs Dagblad 28 februari 2013.
Ni som gillar att köa sträcker upp en hand! Hur många kan ni vara – en, kanske två av tio?
För ungefär en vecka sedan började många på Twitter prata om en speciell app som skulle revolutionera sättet man hanterar sin mejl i mobilen. Mailbox är byggd enligt GTD-teorin (Getting things done), en effektiviseringsmetod som jag annars är rätt förtjust i. Jag blev självklart meganyfiken på appen.
Det som inte riktigt gjorde mig klok var att det pratades om en kö som man fick beta sig igenom för att komma fram. Jag laddade ner appen, och öppnade den för cirka två veckor sedan. Då fick jag köplats 485 000.
I går var jag nere på plats 255 000. Det betyder att jag sannolikt kommer att ha köat i en månad när jag väl får tillgång till appen. Den stora fördelen är att jag slipper bli sur och grining av kön eftersom den lever sitt eget liv i bakgrunden i telefonen.
Men trött, det blir jag. Självklart skapade teamet bakom appen köandet för att skapa så mycket uppmärksamhet som möjligt. De vill att vi ska titta på hur könumren tickar ner tills vi får tillgång till ”guldet”. De vill att vi ska beklaga oss över att vi köar i våra sociala medier-kanaler. De vill att ordet Mailbox ska vara bland de ämnen som trendar mest på Twitter.
Klart att det är det billigaste och bästa sättet att marknadsföra en ny tjänst när du får folk att prata om den och samtidigt skapar ett ha-begär. Det har Mailbox-teamet onekligen lyckats väl med genom att införa ett kösystem. Denna krönika är om inget annat exakt vad de vill ha; publicitet.
Men det finns också andra typer av köer på nätet. Ni som gärna går på konserter vet att biljettgiganten Ticnet ofta inför köer när de har stora biljettsläpp. Kunderna kommer till sajten, ställer sig snällt i kön och hoppas att deras väntan på att få komma till det åtråvärda formuläret där biljetterna beställs, inte blir alltför lång.
Ett annat företag som har liknande system är H&M som inför köer vid stora premiärer av nya designkollektioner. Ja, ni ser. Listan är lång.
Men känns inte köer som något som borde ha försvunnit när vi gick över till att beställa via nätet i stället för över disk? Stora sajter som Ticnet, H&M eller för den delen den lilla appen Mailbox borde ha nät- och serverkraft nog till att direkt kunna hantera så många som de har grejer till direkt. Eller är det meningen att vi aldrig ska slippa köandet, oavsett våra tekniska landvinningar?
Krönika publicerad i Helsingborgs Dagblad 21 februari 2013
I går sprang jag på en ny polisstation under en promenad. Jag hann knappt bli förvånad när fem poliser hoppade ur en skåpbil som stod parkerad bredvid. Några minuter senare förstod jag att jag inte hamnat mitt i en vild polisjakt utan i en inspelning av tv-serien ”Bron”.
Ibland är det svårt att se skillnad på äkta och falsk, på internet som på gatan.
Sociala medier är kraftfulla verktyg när det gäller att hitta någon som försvunnit. Snabbt kan en bild spridas till tusentals människor världen över. Förmodligen har ni sett efterlysningarna som senaste åren fullkomligt exploderat på Facebook.
I kombination med växande organisationer som Missing people har allmänhetens möjlighet att hjälpa polisen ökat. Visst är det bra, men att det finns otäcka nackdelar med den välvilliga hjälpen har blivit tydligt på senaste tiden.
Ett inlägg om en 15-årig tjej som skulle vara försvunnen spreds av tusentals personer innan tjejen vars bild fanns i inlägget upptäckte det. Hon var varken försvunnen eller den person texten handlade om.
Långt fler delningar fick ett inlägg om en 17-årig skåning i januari. Trots att den som hittat på texten till och med nämner falska nätkonton i beskrivningen där de hävdade att han var ledsen för att personer tidigare utgett sig för att vara honom på internet.
Efterlysningen var undertecknad 17-åringens far, och trots texten reagerade ingen av de över 20 000 personer som spred den på Facebook. Det gjorde däremot den hävdat försvunna killen, som tog illa vid sig och polisanmälde.
De som utsätts för de påhittade inläggen kan känna sig trakasserade och hotade men störst skada gjorde en äkta efterlysning. En pappa sökte ett försvunnet barn och en hjälpsam person tipsade honom om var personen sett det.
Problemet var att barnet tillsammans med sin mor flytt mannen och levde på ett skyddat boende. Efter händelsen har kvinnojourer och polisen varnat för att lämna tips direkt till den som efterlyser något – det kan vara ett trick för att få tag på någon som gömmer sig.
Det finns bara ett sätt att förvissa sig om att hjälpen inte slår fel: var källkritisk. Sprid bara det som publicerats av polisen eller Missing people. Viktigast av allt är att den som har tips aldrig lämnar det till någon annan än polisen.
Då kan offentligheten bli det starkaste vapnet i sökandet efter försvunna.
Tove Hansson
hd.se
