Inte ens på nätet slipper du kön

21 februari, 2013 klockan 08:05

Ni som gillar att köa sträcker upp en hand! Hur många kan ni vara – en, kanske två av tio?

För ungefär en vecka sedan började många på Twitter prata om en speciell app som skulle revolutionera sättet man hanterar sin mejl i mobilen. Mailbox är byggd enligt GTD-teorin (Getting things done), en effektiviseringsmetod som jag annars är rätt förtjust i. Jag blev självklart meganyfiken på appen.

Det som inte riktigt gjorde mig klok var att det pratades om en kö som man fick beta sig igenom för att komma fram. Jag laddade ner appen, och öppnade den för cirka två veckor sedan. Då fick jag köplats 485 000.

I går var jag nere på plats 255 000. Det betyder att jag sannolikt kommer att ha köat i en månad när jag väl får tillgång till appen. Den stora fördelen är att jag slipper bli sur och grining av kön eftersom den lever sitt eget liv i bakgrunden i telefonen.

Men trött, det blir jag. Självklart skapade teamet bakom appen köandet för att skapa så mycket uppmärksamhet som möjligt. De vill att vi ska titta på hur könumren tickar ner tills vi får tillgång till ”guldet”. De vill att vi ska beklaga oss över att vi köar i våra sociala medier-kanaler. De vill att ordet Mailbox ska vara bland de ämnen som trendar mest på Twitter.

Klart att det är det billigaste och bästa sättet att marknadsföra en ny tjänst när du får folk att prata om den och samtidigt skapar ett ha-begär. Det har Mailbox-teamet onekligen lyckats väl med genom att införa ett kösystem. Denna krönika är om inget annat exakt vad de vill ha; publicitet.

Men det finns också andra typer av köer på nätet. Ni som gärna går på konserter vet att biljettgiganten Ticnet ofta inför köer när de har stora biljettsläpp. Kunderna kommer till sajten, ställer sig snällt i kön och hoppas att deras väntan på att få komma till det åtråvärda formuläret där biljetterna beställs, inte blir alltför lång.

Ett annat företag som har liknande system är H&M som inför köer vid stora premiärer av nya designkollektioner. Ja, ni ser. Listan är lång.

Men känns inte köer som något som borde ha försvunnit när vi gick över till att beställa via nätet i stället för över disk? Stora sajter som Ticnet, H&M eller för den delen den lilla appen Mailbox borde ha nät- och serverkraft nog till att direkt kunna hantera så många som de har grejer till direkt. Eller är det meningen att vi aldrig ska slippa köandet, oavsett våra tekniska landvinningar?

Sandra Jakob

Krönika publicerad i Helsingborgs Dagblad 21 februari 2013

Dela

Twittrande poliser kan leda till bättre kontakt – eller en bot

27 april, 2012 klockan 10:14

I veckan sände SVT första avsnittet av en serie där vi får följa Malmöpolisen. Huvudpersonen, yttre befäl Paul Juhlin, känner jag redan som polis. För att jag följer honom på Twitter där han skriver om sitt arbete.
Han är inte ensam. Under det senaste året har allt fler poliser dykt upp i sociala medier, främst på mikrobloggen.
Det provocerar vissa. ”Polisen ska gripa tjuvar och ge blanka sjutton i att twittra”, är ett återkommande argument.
Självklart ska de prioritera att upprätthålla lag och ordning. Men får de tid över i bilen ser jag gärna att de berättar för allmänheten vad de gör.
Att myndigheter blir lättare att komma i kontakt med kan sällan vara en dålig sak. Nu är inte Twitter vägen att slå larm, där gäller fortfarande ett samtal till SOS Alarm, men det kan vara en plats för frågor om varför de agerat på ett visst sätt, eller om hur de arbetar.
Den här våren har jag sett två polisinsatser via Twitter.
Den första var obehaglig: en person skrev inlägg som andra tolkade som rop på hjälp. Någon ringde 112. Någon skrev till en polis i det område där personen befann sig och uppmärksammade honom på vad som skrivits. Resultatet: polisen och personen kom i kontakt, helt öppet på Twitter. Senare rapporterade polisen att de hunnit fram till personen som nu fått hjälp.
En omskakande händelse att följa i realitid via inlägg på 140 tecken. Det viktiga är att personen fick hjälp. Vilken roll personens användande av Twitter spelade går bara att spekulera i. Kanske kan offentligheten rädda någon, om tankarna uttrycks och ses av andra som vågar agera.
Den andra händelsen var betydligt mer lättsam.
En twittrare hade tröttnat på att bilister hela tiden körde för fort på en väg i närheten av hans hem. Han skrev därför till en polis i sitt närområde som fanns på Twitter, och tipsade om att de borde hålla en fartkontroll där.
Polisen tog honom på orden och satte en patrull med fartkamera på angiven adress – där den tipsade twittraren själv passerade med lite för mycket tyngd på gaspedalen. Han blev därmed tvungen att skamset erkänna att hans egna goda råd kostade honom en fortkörningsbot (och Polisen twittrade i sin tur att tipsaren i fråga var den enda de tog).
I framtiden kanske det är läge att tänka till innan du uppdaterar din Facebook om filmen du laddat ner eller hur fort det råkade gå på väg till jobbet i morse. Plötsligt kanske du har en virtuell polis i ditt flöde, du också.

Tove Hansson

Dela

Konsumenten har makten på nätet

26 januari, 2012 klockan 08:30

Vissa reklamkampanjer är mer lyckade än andra. De flesta jag känner kan ange en reklam de hatar (tills nyligen var det Sibas julkampanj) eller en som de älskar (Poolias om vikten av att rekrytera rätt med Jesus och Judas som exempel).

I takt med att vi flyttar ut vår konsumtion och kommunikation på nätet har också reklamarna och företagen börjat hitta dit. Förutom rena annonser på sajter ägnar sig många åt att försöka komma åt den mest värdefulla reklamen av alla: rekommendationen.

Vi vet alla att vi är mer välvilliga till en viss produkt eller ett visst märke om vi har fått rekommendationer från vänner eller andra vars smak vi uppskattar. Så fungerar det även på nätet. Man klickar hellre på en kampanjbild som har delats av en vän på Facebook än om samma bild hade dykt upp som en annons på en sida.

Som konsument på nätet läser jag gärna andra människors rekommendationer som kommer upp när jag söker på något. Jag gillar att man via de sociala medierna ofta kan komma i direkt kontakt med företag och ifrågasätta deras produkter/tjänster på ett enkelt och snabbt sätt. Jag gillar att man kan sprida positiva rekommendationer till sina vänner på ett enkelt sätt. Men nätet är konsumentens arena, företagen kan inte diktera villkoren på samma sätt som man hittills har gjort. På nätet blir de ifrågasatta och såväl negativa som positiva rekommendationer är synliga för alla.

Att nätet har andra spelregler fick McDonalds erfara när de i veckan försökte sig på att skapa en diskussion kring människors upplevelser av deras restauranger och mat. Företaget hade tänkt sig att folk skulle dela med sig av sina positiva upplevelser genom att skriva om det med etiketten #McDstories på Twitter. Tji fick dem.

Istället för roliga berättelser fick kedjan i stället kommentarer där konsumenterna berättade sina värsta historier om McDonalds produkter. En användare skrev enligt branschtidningen Resumé: ”Hamnade på sjukhus efter att ha blivit matförgiftad på McDonalds 1989. Har inte ätit där sedan dess och är numera vegetarian. Borde stämt McDonalds #McDstories”.

En timme in i kampanjandet gick företagets representant in och avbröt allt.
”Det gick inte som vi planerade”, kommenterade kampanjchefen Rick Wion.

Just nu gillar jag…
På sajten reco.se kan du rekommendera eller varna för olika företag och dess tjänster. Du kan också sortera rekommendationerna efter stad och bransch och på så vis få en bra överblick över vad som är bäst och sämst där du bor.

Just nu gillar jag inte…
Alla som kritiserar onyanserat och utan proportioner på ätet. Jag tycker synd om dem som får utstå enorm kritik kring något som kanske redan har åtgärdats eller som har varit ett missförstånd.

Sandra Jakob

Nätkrönika, publicerad i HD 26 januari 2012.
Nätkrönikor av Tove Hansson och Sandra Jakob, varje torsdag i HD/NST/LP

Dela

Produkthets utan proportioner

6 oktober, 2011 klockan 07:30

Det finns några vakor som följer oss genom livet. Tonårens luciavakor, den politiskt intresserades valvaka och den sorgligaste vakan, vid en närståendes dödsbädd.
De senaste åren har det dykt upp ytterligare en. Applevakan.
Jag gissar att de flesta av er som läser den här krönikan i tidningen aldrig har hört talas om fenomenet. Inte konstigt alls, då det här är en vaka som mest märks för de som omges av apple-fantaster. Så, för er andra, så här ser den ut: tusentals applefans bänkar sig när företaget ska offentliggöra en ny produkt. Någon pressbevakning behövs egentligen inte, för de hängivna fansen rapporterar, citerar och kommenterar varje sekund på Twitter, Facebook och i forum.
I tisdags slutade vakan i antiklimax, när den nya iphonemodell som de ivrigt väntade på inte lanserades. I stället blev det en uppdaterad variant av Iphone 4, som lanserades förra sommaren.
Vi som ofta gillar apples produkter (för ja, jag är en av dem) får alltså hålla till godo med nästan samma telefon som den som funnits i mindre än ett och ett halvt år. Fast nu kan vi ge den muntliga order – en av nyheterna är en utvecklad röststyrning.
Reaktionen på detta? Apples aktier rasade.
För att inte tala om fansen.
Irritationen på Apple var många gånger större än när det i våras avslöjades att företagets produkter tillverkas under taskiga omständigheter. Övertid, dålig lön och ohälsosam arbetsmiljö. För att de skulle kunna möta den stora efterfrågan.
Vi kan väl komma överrens om att det är rätt deppigt?
Apple har lyckats bygga en ovärderlig hype kring sitt varumärke. Jag ska inte hyckla – jag klankar inte sällan ner på mina pc-användande kollegor, jag ringer med en iphone och älskar min ipad.
Men den dag jag vakar för en produkt jag egentligen inte ens behöver hoppas jag att ni säger åt mig på skarpen. Och om jag blir besviken över att jag måste fortsätta använda min telefon i ett år till kan ni väl påminna mig om att de som tillverkat den har en lön som aldrig skulle räcka till att köpa en. Inte ens förra årets modell.

Just nu gillar jag…
Kidsens ordklurande. Småsyskon och lillkusiner utmanar mig i Wordfeud. Att 13-åringarna lägger rasterna på att bygga ut ordförrådet känns inte helt fel. Det gör det däremot att få spö av dem.
Just nu gillar jag inte…
Facebooks ständiga förändringar. Snart krävs det en ingenjörsexamen för att lyckas ställa in sekretessen som man vill ha den.

Tove Hansson

Nätkrönika, publicerad i HD 6 oktober 2011.
Nätkrönikor av Tove Hansson och Sandra Jakob, varje torsdag i HD/NST/LP

Uppdatering, torsdag 6/10: Den här krönikan skrevs på onsdagen, innan det blev känt att Steve Jobs avlidit. Tajmingen med dödsvake-liknelsen råkade bli dålig, men det känns dumt att ta bort den ur krönikan i efterhand. Låter den därför vara kvar och hoppas att ni som läser förstår att min applehets-kritik inte har något med personen Steve Jobs att göra. /Tove

Dela

Sluta prata om att börja prata, bara gör det

9 juni, 2011 klockan 08:00

Årets sista majkväll satt jag och hundratals andra resenärer fast på rälsen mellan Helsingborg och Malmö. Alla tåg stod stilla. Efter en stund rullade det tåg jag satt på tillbaka till Ramlösa där vi fick gå av. Mina kollegor längre söderut fick kliva av sitt tåg rakt ut på rälsen.
Sådant kan hända. Svårare att förstå är att Skånetrafiken som har alla möjligheter att kommunicera med sina resenärer, struntar i att göra det i ett sådant läge.
För ett tag sedan började de använda Twitter och Facebook. ”Vi vill lyssna av och lägga örat vid marken”, sa presschefen Ulrika Mebius till HD då.
Hade vi lagt örat vid marken den där majkvällen i Ramlösa hade vi inte hört något tåg. La vi däremot örat mot Twitter och Facebook dånade det av irritation från strandade pendlare utan information.
Skånetrafikens Twitterkonto önskade oss trevlig eftermiddag i solen. Nu slutar vi för dagen, skrev de strax innan eftermiddagsrusningen krockade med ett elfel. De svarar nämligen bara klockan 9-16. Om de svarar.
Min fråga om när vi får uppkoppling på tågen har inte fått svar på snart två veckor. Kanske lika bra det, om man läser svaret en twittrare som undrade vems fel förseningarna var fick: ”Det är upp till dig att välja om du vill vara sur eller inte”.
Så kommunicerar man inte.
På Facebook och Twitter sker samtalen just nu, inte om en vecka. Och de flesta som pendlar gör det inte mellan 9-16 utan innan och efter kontorstid.
Samma dag som mitt oväntade Ramlösabesök gick Skånetrafiken ut med en handlingsplan för hur informationen ska bli bättre. Nu ska jag ge er ett tips, kära kollektivtrafiksansvariga: Börja snacka med era kunder i stället för att snacka om att ni ska göra det.
När det strular till sig på rälsen är det ofta någon annans fel. Trafikverket, politikerna, entreprenörerna. Så många inblandade men ingen som är särskilt intresserad av att prata med resenärerna, trots alla möjligheter till det.
I dag vill alla företag haka på sociala medier-trenden.
Men ska det ge något måste det vara för att man faktiskt vill prata med sina kunder. Inte för att man tror att en Facebooklogga på hemsidan ske ge credd.
Att stå rakt framför sina kunder men inte svara har i alla tider varit detsamma som värdelös kundservice. Det är enkelt – och det handlar inte om sociala medier.

Tove Hansson

Dela

När domstolen flyttar till Facebook

25 maj, 2011 klockan 19:22

En helt vanlig, blåsig majtisdag slutar för en Malmöfamilj med att polisen måste bevaka deras radhus efter att de fått ta emot hotsamtal efter hotsamtal. Deras son och bror sitter i polisförhör. Det är hans fel att tusentals fotbollsfans har fått kvällens match och sin fotbollsglädje förstörd. Några av dem vill ge igen. Nästan på minuten en timme efter att matchen avbröts länkar någon till 18-åringens Facebookprofil i en diskussionstråd på forumet Flashback.

Jag vet inte om det var den första publiceringen av hans personuppgifter. De kan ha spridits redan tidigare än så, på Facebook, andra forum och Twitter, men var det började är inte det viktiga. För några år sedan hängdes personer i sådana här fall ut på smalare diskussionsforum. I dag sker det på Facebook och görs av sådana som du och jag, våra kollegor, grannar eller klasskamrater. Alla som var på plats på Swedbank stadion denna blåsiga majkväll kunde se vem det var som sprang in på planen. Väljer man att hoppa in på en fotbollsplan mitt i ett pågående Skånederby har man liksom valt att synas, det är inte mycket att orda om. Att några skulle känna igen ansiktet och skriva hans namn på nätet var inte heller oväntat. Malmö är Sveriges minsta storstad, alla känner apan och allt det där.

Men det var startskottet för en lynchmobb som under allt från hårda ord till uppmaningar om hembesök och rena dödshot spred killens namn, personnummer och adress på nätet. På onsdagen hade 3 000 personer enats i en Facebookgrupp för dem som hatar den namngivne 18-åringen. Gruppens administratörer hade fullt upp med att radera inlägg som passerat lagens gränser. Vem som helst tar självmant på sig domarrollen och mötesplatserna på nätet blir domstolen. Oskyldig till motsatsen är bevisad har blivit skyldig så snart någon hittat din bild på nätet.

Efter bara några timmar tror vi att vi vet allt om huliganen.
Vi dömer honom efter den kortfattade information vi hittat på hans Facebookprofil innan den stängdes ned – eller kanske efter vad vi hört att andra hann läsa. Att han röstade på Sverigedemokraterna betraktas som fakta. Att tro att man kan hitta sanning i vilka grupper någon är med i på ett forum är farligt – givetvis kan vi inte veta hur han röstat. Men det är lättare att dödshota ett monster än en människa.
Jag undrar vad de som sprider 18-åringens hemadress skulle känna om någon tog uppmaningarna på allvar och misshandlade honom?
Jag vill tro att det är få som vill se det hända på riktigt. Det är hårda ord som är lätta att skriva i ilskans hetta. Förmodligen utan en tanke på vem som kan drabbas och på att det man gör till och med kan vara olagligt.
Under tiden håller sig en polisbevakad 18-åring och hans familj inomhus.

Tove Hansson

Dela

IT-konsulten som råkade blir världsreporter

2 maj, 2011 klockan 11:34

Klockan ett på natten i Abbottabad, Pakistan:
It-konsulten och caféägaren Sohaib Athar störs av en helikopter och beklagar sig på Twitter.
”Helikopter ovanför Abbottabad vid 01:00 (sällsynt händelse)”, skriver han och skämtar om att han ska ta ut sin gigantiska flugsmälla för att få tyst på den.
Nästa inlägg handlar om en smäll som får hans fönster att skaka.
Han fortsätter att berätta vad som händer, om skottlossning, dödsoffer och rykten. Utan att ha en aning hur stor händelsen han skriver om är.
Några timmar senare drunknar Sohaib Athar i e-post från media och han har fått över 15 000 nya följare på några timmar.
”Uh oh, nu är jag killen som livebloggade Usama-räden utan att veta om det”, kommenterar han den oväntade utvecklingen.

Klockan 06.58, på en tågstation i Skåne:
”Åh fan, Usama Bin Laden är död!”
Ett utrop på en tyst perrong, full av morgontrötta pendlare. Vi som har smartphones i fickorna börjar scrolla för att läsa vad som hänt. De andra bläddrar vidare i medtagna morgontidningar eller gratistidningarna de plockat åt sig på vägen in. Som inte innehåller ett ord om världshändelsen.

De senaste årens debatt om papperstidningens problem blir tydlig när kvinnan bredvid mig läser om lördagens valborgsmässofirande i Lund medan jag läser Sohaib Athars rapportering direkt från platsen.

Under början och slutet av Obamas tal postades 4 000 inlägg i sekunden på Twitter och nyheten var ute innan talet – men klockslag eller rekordsiffror är inte det intressanta.
Möjligheten att ställa frågor direkt till en person på plats i Pakistan är svindlande. Men mest imponerande är den kollektiva källkritik som gör det svårt för en falsk nyhet att överleva. Den sätter press på oss journalister vilket inte minst visade sig då den bild som sades visa Bin Ladens döda kropp, och som publicerades av till exempel Aftonbladet, Nyheter 24 och bildbyrån Scanpix, drogs tillbaka. Då hade snacket om att bilden var falsk gått på nätet ett bra tag.

Att tolka utvecklingen som ännu en knuff mot döden för ”gammelmedia” är att missförstå händelserna. Tidningarna har fortfarande en viktig roll, bärande för diskussionerna på nätet är länkar till artiklar. De sociala medierna blir snarare en plats att diskutera det som hänt och sprida artiklar med nyttig information än redaktioner där nyheterna skapas – även om det också sker, som när någon plötsligt och ibland ofrivilligt blir enda världsreporter på plats.

Vi måste hitta vår vår roll i det nya kretsloppet. Vad bidrar vi med när vi inte längre kan vara först, och inte heller på plats? I några år kan vi leva på att berätta vad som hänt för de som fortfarande har morgontidningen som sin primära nyhetskälla men de blir allt färre.

Det är en helt fantastisk tid att jobba som journalist. Världen som en gång var så mycket mer svåråtkomlig ligger framför våra fötter. Vi har alla framtida händelsers Sohaib Athars inom ett meddelandes räckhåll. Nu gäller det bara att vi tar tillvara på möjligheterna istället för att fastna i ältande av problemen.

Tove Hansson

Länkar:

Här kan du läsa Sohaib Athars twitter.

Här kan du läsa vad andra säger på Twitter om Usama Bin Ladens död.

Gammalt inlägg: Hur och varför följa en händelse på Twitter?

Dela

Twitterservicen som räddade min julresa

29 december, 2010 klockan 18:04

Jag hade lyssnat på råd från infrastrukturministern och SMHI och packat mat, dryck och varma kläder. En tågresa på 60 mil, dagen före julafton, lät inte som en dålig idé när jag köpte biljetten i höstas.

Dagen innan resan skrev jag till SJ på Twitter och frågade om det skulle gå att åka med dem med två byten, tio minuter mellan varje, eller om jag skulle boka flyg.
”Kan inte svara på det, men med tanke på trafikläget så känns 10 minuter snävt om tid”, svarade SJ.
Nästa morgon var förhoppningarna om att det här skulle gå vägen små. Jag ringde SJ och föreslog en ombokning till en resa med bara ett byte och mer tid till godo. Biljetter fanns det. Men det gick inte att vara så förutseende.
”Du kan inte utgå från att det blir problem. Hör av dig om det blir problem så löser vi det då”, snäste en inte särskilt trevlig kundservicekille.
När jag senare tillbringat flera timmar i kyla och snö, omgiven av stressade barnfamiljer med julklappsstinna väskor, med att stirra på en tågtavla där allt fler rader ersattes med ett ”inställt” hade jag lärt mig den hårda vägen att det nog varit enklare att promenera. Eller i alla fall ta flyget.
I SJ:s lokal på stationen rådde närmast kaos. Att gå in på hemsidan gick inte. Att telefonköa till kundservice tog en halvtimme men gav inget besked. Av löftet om att ”vi löser det då” syntes inget. Via Twitter gav de vaga besked om att väglaget gjorde det svårt att sätta in ersättningsbussar.

Snön vann mot väskan och julklapparna längst ned var genomblöta. Raggsockorna packades upp i ett försök att rädda mina stelfrusna tår. Iphonen lånades ut till två medresenärer som behövde söka information om alternativa resemöjligheter, eftersom de inte hittade någon att fråga.
Där någonstans gav jag upp och köpte en Swebus-biljett för nära tusen kronor.

Jag har full förståelse för att vädret kan ställa till det. Det jag undrar är hur det kan vara så svårt att informera om vad som händer.
Swebusresan gick inte heller smärtfritt. Vi strandades i Jönköping och jag missade min sista anslutning.
Men bussbolaget gick att få tag i. Precis som SJ finns de på Twitter, men till skillnad från tågbolaget verkar de använda tjänsten för praktisk kundservice, inte generella svar om läget just nu. Jag behövde inte telefonköa. Det räckte med ett meddelande på Twitter, sedan höll vi kontakten där under resan. De bad om boknings– och telefonnummer. Höll koll på mina byten. Fixade taxi. Ordnade så jag blev uppringd.

Så mycket det gjorde. Att jag slapp jobba stenhårt för att få information, att de jag betalat för resan såg till att jag fick det jag köpt. Det höll humöret uppe under de 14 timmar det tog mig att resa de 60 mil som brukar avverkas på fem.
Det är skillnad på att finnas på nätet och att faktiskt hjälpa kunderna genom att finnas på nätet. Vaga och generella svar hjälper inte. Det gör handfasta åtgärder för den enskilda resenären.
Vid ett på natten ringde min mobil. Det var Swebus som ville kolla att det ordnat sig den sista biten, försäkra sig om att jag skulle komma fram. Slutmålet nådde jag inte förrän dagen efter, men engagemanget värmde. Visa mig den tågresenär som varit med om det!

Tove Hansson

Dela

Om Twittermissar och tusentals korrekturläsare

13 december, 2010 klockan 18:39

För er som inte hänger på Twitter (ni som gör det har med väldigt liten sannolikhet missat detta…): Göteborgspostens ledarskribent Malin Lernfelt slog i dag till med en kritisk krönika på tema företag och sociala medier. Efter en Londonvistelse där hon upptäckt att Gatwicks flygplats använder Twitter för att kommunicera med resenärer, något Lernfelt tyckte var väldigt praktiskt, uppmanade hon under rubriken ”Dags att SJ börjar twittra” SJ och Västtrafik att ta efter:

”Hur svårt skulle det egentligen vara för SJ eller Västtrafik att anställa ett Twitterteam som på heltid ägnade sig åt att sprida information om eventuella störningar och svara på tweets från resenärer? Inte särskilt svårt alls”.

En rimlig fråga, håller jag med om. Kruxet med krönikan är Malin Lernfelt inte nämnde att SJ faktiskt redan är aktiva på Twitter. Inte på heltid, men dock på kontorstid, pratar de sedan över ett år tillbaka med resenärer på mikrobloggstjänsten. (Update: Jo, på heltid, men inte dygnet runt). Det visste inte Lernfelt som heller inte tänkt på att googla ”SJ Twitter” för att kolla det innan publicering.

Det tog så klart inte lång tid innan Twittersverige gick bananas över hennes miss. Skämt i stilen: ”När ska någon genomföra den första atlantflygningen? Det är ju ändå 2010″ haglade. Under dagen fick ledaren ny rubrik och ny läsarfråga på gp.se och Lernfelt uppdaterade texten med en ursäkt. Men hon backar inte helt, utan vinklar kritiken till att handla om att SJ inte twittrar dygnet runt. Att hon inte kollat om SJ fanns på Twitter innan hon uppmanade dem att skaffa ett konto där säger hon till dagensmedia.se.

– Jag hade ingen aning om det. I sådana fall utnyttjar de inte kontot optimalt. Och det här är inte bara min upplevelse.

Av detta kan vi lära oss något. Och det är inte att det är hela världen om det någon gång blir fel i en text. För det blir det. (Sedan kan jag ju tycka att det är en viss skillnad på att ha ett faktafel i en text eller basera en hel krönika på en uppmaning till något som redan finns. Dessutom att skriva en tyckande text om en tjänst man själv inte ens har ett konto på. Men det är en annan diskussion).

Men: Med nätet får vi tusentals korrekturläsare.

En korrekturläsare på tidningen är något jag, som bara jobbat som journalist i några år, bara hört talas om. Men enligt berättelsen var det en person som läste igenom allt man skrivit innan det publicerades, redo att ändra stavfel och uppenbara faktamissar. Så är det inte i dag. I dag jobbar vi med publicering på nätet vilket betyder hårdare tidspress, fler arbetsuppgifter och en ständig deadline.

Oftast tar det bara några minuter efter publicering innan en läsare påpekar ett fel i en text på nätet. Visst kan man bli stött, eller känna sig dum, eller bli lite irriterad när någon är onödigt otrevlig när de upptäckt ett stavfel. Men: Vi vill ju ge läsarna korrekta nyheter. Alltså är jag väldigt glad om någon upptäcker, och påpekar, att det blivit fel.

Det fanns en tid när dagstidningarnas texter bara gavs ut på papper. Då var felet där i texten och det satt läsare hemma vid köksbordet eller på jobbet och pratade om den där missen. I dag kan vi snabbt uppmärksammas på det via kommentarer och sedan korrigera texten på direkten. Det tycker jag att vi ska vara glada och tacksamma för – istället för att bemöta reaktionerna med tjurighet.

Tove Hansson

Läs vad andra skrivit om #lernfelt-gate:

Niclas Strandh: Strandh DigitalPR omvärldskoll [2010/12/13]

Jocke Jardenberg: jardenberg kommenterar – 13 Dec, 2010

Kwasblogg: ”Lernfelt: Det innehöll en del olyckliga formuleringar”

Update: Min poäng bevisades efter bara några minuter då Mymlan, Sofia Mirijamsdotter, twittrade:

@tovehansson @MalinLernfelt Men @sj_ab twittrar väl på heltid? Däremot inte på OB-tid.

Stämmer. På deras profil skriver de att de är online vardagar 9-16.

Dela

Båstads surfpolicy tyder på dålig koll

24 november, 2010 klockan 06:00

I Båstad kommun har de IT-ansvariga beslutat om ett filter, som begränsar de anställdas möjlighet att surfa på sidor som kommunen klassat som sociala medier, till exempel Facebook, Twitter och vissa bloggverktyg. Om det skriver vi i dagens tidning.

De anställda får surfa på dessa sidor i sex tiominutersintervaller om dagen.

Ungefär här började jag fundera på om det kan vara ett skämt. Eller om det inte finns någon som arbetar med kommunikation i Båstad kommun. De har det. De kan inte heller läsa bloggar.

När tidningen var på Båstads kommun för att göra det här jobbet träffade de kommunens informatör Nina Gregoriusson.

”Informatör Nina Gregoriusson är normalt befriad från begränsningen. Dock har något tekniskt fel tillfälligt satt henne bakom samma restriktioner som övriga anställda i Båstads kommun.”

Det är så dumt så att det är svårt att kommentera.

En kommun har allt att vinna på att de anställda håller koll på vad invånarna tycker, snackar om, undrar eller har problem med. Allt sådant snack blir lätttillgängligt när det finns på nätet – men Båstad klipper snabbt sina möjligheter till enkel och snabb koll. För snackas det på Facebook eller en blogg kan de som jobbar med frågan på kommunen inte läsa.

Men det handlar inte bara om allt som missas. Det är även en misstroendeförklaring gentemot personalen. Det är en självklarhet att de anställda ska sköta sina arbeten. Men så länge de gör det bör det inte spela någon roll om de då och då uppdaterar Facebook, håller koll på branchen med hjälp av Twitter, snackar med kollegan bredvid eller går ut på en rökpaus. Sköter de inte sitt jobb så är det en annan fråga, som inte handlar om möjligheten att lägga tid på privatsurfande.

Sådana här regler tenderar också ofta att bli meningslösa i praktiken. I dag har många mobiler som det går att surfa på. Där går det att kolla Facebook under arbetstid, hur mycket jobbdatorerna än spärras.

Även innan smartphone-tiden tog sig anställda förbi sådana här filter. På de ställen jag jobbat där det funnits den här typen av surfspärrar (det är tyvärr inte helt ovanligt), har det alltid funnits någon tekniksmart person som lärt kollegorna hur man gör. Det enda detta skapar är irritation bland medarbetarna, och en känsla av att arbetsgivaren inte litar på en. Den som förlorar på det i längden är bara arbetsgivaren.

Tove Hansson

Dela

Huvudnyheter

MP-politiker trotsade förbudet

SKÅNE Lars Goedecke (MP) kritiseras på nytt av sin partiledning sedan han frångått löftet om att hålla sig borta från politiken tills vidare.

Höggs blodig på restaurang

Helsingborg En man fördes till sjukhus med sticksår i ansiktet efter ett bråk på en restaurang i Slottshagen.

Se biofilmer från SF att köpa eller reservera här

Strejk hotar Öresundstågen i midsommar

HELSINGBORG Strejkvarsel hotar Öresundstågen i midsommar.

E6 avstängd hela kvällen efter olycka

Skåne Det är helt stopp i den södergående körbanan på Hallandsåsen sedan en lastbil kört omkull.

Containerbrand på Tågaborgsskolan

Helsingborg Det är oklart hur branden uppstod.

Hamnens buller stoppar inte H+

HELSINGBORG Nu fortsätter planerna för bostäder i Oceanhamnen och Bredgatan.

Personbil voltade

Ängelholm Tre personer körde av vägen mellan Ängelholm och Hjärnarp.

Cykel-SM ren uppvärmning för Nordén

Cykel Vad är ett cykel-SM? Uppvärmning, om du frågar triathleten Lisa Nordén.

Ja till höghus för seniorer på Tegelbruket

ÄNGELHOLM Länsstyrelsen ger godkänt för höghus på gammal lertäkt. Avslag för oroliga villaägare längs Thulingatan.

Skejtpark växer sakta fram

ÄNGELHOLM Om några veckor kan bygget av Ängelholms Skatepark vara helt klart.

Billigaste sillen godast

VI TESTAR Vår smakpanel har testat midsommarsillen.

Kastreringsbussen rycker ut

Asmundtorp På mindre än ett år har hundratals skånska katter kastrerats av den mobila djurkliniken.

Hovrätten fastställer dom efter dödsolycka

KLIPPAN 27-åring döms för hastighetsöverträdelse och får böter.

Trafikverket: Undvik köra på torsdag

Stockholm I genomsnitt omkommer sju personer i midsommartrafiken varje år.

Tullare åtalas för narkotikabrott

HELSINGBORG Hade liten knarkodling på jobbet.

Dela

Dela

Dela

Dela

Dela

Dela

Dela

Dela

Dela

Dela

Sök

Om bloggen

Sortera inläggen

Följ hd.se på Facebook

Etiketter

Senaste kommentarerna

Senaste inläggen

Kategorier

Taggat testar – betygskala

Arkiv

Huvudnyheter

MP-politiker trotsade förbudet

Höggs blodig på restaurang

Strejk hotar Öresundstågen i midsommar

E6 avstängd hela kvällen efter olycka

Containerbrand på Tågaborgsskolan

Hamnens buller stoppar inte H+

Personbil voltade

Cykel-SM ren uppvärmning för Nordén

Ja till höghus för seniorer på Tegelbruket

Skejtpark växer sakta fram

Billigaste sillen godast

Kastreringsbussen rycker ut

Hovrätten fastställer dom efter dödsolycka

Trafikverket: Undvik köra på torsdag

Tullare åtalas för narkotikabrott

Nyhetstips

Kontakt

Prenumeration & annons

Andra kanaler