När domstolen flyttar till Facebook

Dela denna artikel

25 maj, 2011 klockan 19:22

En helt vanlig, blåsig majtisdag slutar för en Malmöfamilj med att polisen måste bevaka deras radhus efter att de fått ta emot hotsamtal efter hotsamtal. Deras son och bror sitter i polisförhör. Det är hans fel att tusentals fotbollsfans har fått kvällens match och sin fotbollsglädje förstörd. Några av dem vill ge igen. Nästan på minuten en timme efter att matchen avbröts länkar någon till 18-åringens Facebookprofil i en diskussionstråd på forumet Flashback.

Jag vet inte om det var den första publiceringen av hans personuppgifter. De kan ha spridits redan tidigare än så, på Facebook, andra forum och Twitter, men var det började är inte det viktiga. För några år sedan hängdes personer i sådana här fall ut på smalare diskussionsforum. I dag sker det på Facebook och görs av sådana som du och jag, våra kollegor, grannar eller klasskamrater. Alla som var på plats på Swedbank stadion denna blåsiga majkväll kunde se vem det var som sprang in på planen. Väljer man att hoppa in på en fotbollsplan mitt i ett pågående Skånederby har man liksom valt att synas, det är inte mycket att orda om. Att några skulle känna igen ansiktet och skriva hans namn på nätet var inte heller oväntat. Malmö är Sveriges minsta storstad, alla känner apan och allt det där.

Men det var startskottet för en lynchmobb som under allt från hårda ord till uppmaningar om hembesök och rena dödshot spred killens namn, personnummer och adress på nätet.  På onsdagen hade 3 000 personer enats i en Facebookgrupp för dem som hatar den namngivne 18-åringen. Gruppens administratörer hade fullt upp med att radera inlägg som passerat lagens gränser. Vem som helst tar självmant på sig domarrollen och mötesplatserna på nätet blir domstolen. Oskyldig till motsatsen är bevisad har blivit skyldig så snart någon hittat din bild på nätet.

Efter bara några timmar tror vi att vi vet allt om huliganen.
Vi dömer honom efter den kortfattade information vi hittat på hans Facebookprofil innan den stängdes ned – eller kanske efter vad vi hört att andra hann läsa. Att han röstade på Sverigedemokraterna betraktas som fakta. Att tro att man kan hitta sanning i vilka grupper någon är med i på ett forum är farligt – givetvis kan vi inte veta hur han röstat. Men det är lättare att dödshota ett monster än en människa.
Jag undrar vad de som sprider 18-åringens hemadress skulle känna om någon tog uppmaningarna på allvar och misshandlade honom?
Jag vill tro att det är få som vill se det hända på riktigt. Det är hårda ord som är lätta att skriva i ilskans hetta. Förmodligen utan en tanke på vem som kan drabbas och på att det man gör till och med kan vara olagligt.
Under tiden håller sig en polisbevakad 18-åring och hans familj inomhus.

Tove Hansson

Flashback kommenterar självmordet

Dela denna artikel

14 oktober, 2010 klockan 16:55

Flashback har startat en tråd där de själva kommenterar det tragiska självmord som skildrades på forumet tidigare i veckan, och som jag skrev om här i förrgår.

Jag tycker det är väldigt bra att forumet tar den här diskussionen och förklarar hur de förhåller sig till den sådana här inlägg. De går också in på vilken hjälp det kan vara för personer som mår dåligt att hitta andra att prata med på nätet, och kunna få hjälp utan att behöva avslöja sin identitet för någon.

Andra som skrivit tänkvärt om den tragiska händelsen:

Marcin De Kaminski: Att läsa Flashback som just Flashback

Marcin De Kaminski: Internet räddar också ungas liv

Lisa Magnusson: Om internet, självmord och oss

Julia Skott: Internet har räddat många från självmord

I Studio ett i SR P1 har bland andra Michael Westerlund som forskat om självmordskommunikation på internet pratat om händelsen.

När Nyhetsmorgon tog upp självmordet deltog bland andra Elza Dunkels.

Har jag missat någon som borde vara med här? Lämna en kommentar nedan.

I några kommentarer har det frågats om varför många traditionella medier inte rapporterat om detta. Den som vill läsa mer om varför nyhetsmedier generellt inte brukar rapportera om självmord kan läsa WHO: PREVENTING SUICIDE A RESOURCE FOR MEDIA PROFESSIONALS (PDF).

Tove Hansson

När verkligheten kom till Flashback

Dela denna artikel

12 oktober, 2010 klockan 16:24

I går eftermiddag fick vi ett tipsmail till tidningen. Ett tips om att en man precis tagit livet av sig framför en webbkamera, och lagt ut bilder och tankar inför självmordet på forumet Flashback. Jag avfärdade det som ett dåligt skämt, skapat av ett troll, en tråd skapad bara för att provocera, så som gjorts så många gånger förr på forum som Flashback.

Men jag klickade mig in och började läsa tråden. Ganska snart blev det tydligt att det inte var fejkat och snart kom polisens bekräftelse.

Verkligheten blev på riktigt, även på Flashback.

En 21-årig kille hade precis direktsänt sitt självmord via en webbkamera och hela händelseförloppet hade följts, och kommenterats, av hundratals personer.

Vissa hetsade på. Andra bad honom låta bli, försökte få honom på andra tankar. Några slog larm och ringde polisen, efter att de tagit reda på identiteten bakom Flashbackkontot.

Bakom användarkontot fanns en riktig person. En ung man med livet framför sig, med vänner, familj och intressen. Med barndomsminnen och framtidsplaner. En ung man som borde ha vaknat i morse, och så många dagar till, och vars liv tog slut alldeles för tidigt.

Det borde vara så självklart, men det verkar som att det kom som en chock för många.

Jag läste tråden och det kändes som ett slag i magen. Det är så outgrundligt sorgligt. Samtidigt som jag chockas över de cyniska kommentarer vissa slänger ut sig, funderar på vem det är som skriver sådant och varför, blir jag rörd av inläggen där helt okända människor engagerat sig i att försöka stoppa 21-åringen.

I dag är stämningen på Flashback helt annorlunda mot den man är van vid. Visst härjar de fortfarande, de som slänger ur sig bitska kommentarer till höger och vänster, attackerar allt och andra, de som aldrig visar ett uns av förståelse eller tolerans. Som skämtar bort även en så tragisk händelse som denna. Men de allra flesta är ärligt och öppet ledsna, delar sin sorg och förtvivlan med andra och skriver öppet om hur hårt självmordet tagit dem.

För det är en smärtsam och traumatisk upplevelse, att se någon dö, läsa hans tankar kring det, förstå att det faktiskt hände.

Nästan alla de trådar som listas som de mest diskuterade handlar om händelsen. Många skriver om hur dåligt de mått, vissa om att de funderar över varför de inte känner något. Några vädjar till forumets administratörer att ta bort tråden. Många uttrycker ilska gentemot de som hejade på honom eller tar på sig skulden för det som hänt.

”Själv läste jag allting när det var över, men ändå så mår jag förjävligt nu (känner inte killen) och det går inte att sluta tänka på det. Plågar mig själv med att kolla på bilderna också. Vet inte varför, men man känner sig värdelös”.

”Det är faktiskt första gången jag har blivit berörd av någonting på internet. Kan inte påstå att bilderna är något hemskt egentligen, finns så mycket värre saker att titta på här på internet. Men historian runtomkring, hur pass lugn och målmedveten han var, den har satt sitt spår djupt i mitt hjärta”.

”Det är verkligen en ganska nyttig läxa för hela Flashback”, skriver signaturen Kaspen. Jag tror han eller hon är något på spåren.

Nätkulturen är relativt ny för alla, även om vi har en generation som växt upp med möjligheten att uttrycka sig anonymt på nätet. Men vi har fortfarande inte riktigt lärt oss att det är andra människor av kött och blod bakom de andras tangentbord och skärmar också. Det är lättare att vara elak när man inte behöver se någon i ögonen.

Det är viktigt att minnas att ansvaret aldrig ska läggas på personer i närheten när någon tar sitt liv. Men det betyder inte att vi inte ska prata med varandra som människor även på nätet.

Mår du eller någon i din omgivning dåligt? Här kan du få hjälp!

Tove Hansson