I går eftermiddag fick vi ett tipsmail till tidningen. Ett tips om att en man precis tagit livet av sig framför en webbkamera, och lagt ut bilder och tankar inför självmordet på forumet Flashback. Jag avfärdade det som ett dåligt skämt, skapat av ett troll, en tråd skapad bara för att provocera, så som gjorts så många gånger förr på forum som Flashback.
Men jag klickade mig in och började läsa tråden. Ganska snart blev det tydligt att det inte var fejkat och snart kom polisens bekräftelse.
Verkligheten blev på riktigt, även på Flashback.
En 21-årig kille hade precis direktsänt sitt självmord via en webbkamera och hela händelseförloppet hade följts, och kommenterats, av hundratals personer.
Vissa hetsade på. Andra bad honom låta bli, försökte få honom på andra tankar. Några slog larm och ringde polisen, efter att de tagit reda på identiteten bakom Flashbackkontot.
Bakom användarkontot fanns en riktig person. En ung man med livet framför sig, med vänner, familj och intressen. Med barndomsminnen och framtidsplaner. En ung man som borde ha vaknat i morse, och så många dagar till, och vars liv tog slut alldeles för tidigt.
Det borde vara så självklart, men det verkar som att det kom som en chock för många.
Jag läste tråden och det kändes som ett slag i magen. Det är så outgrundligt sorgligt. Samtidigt som jag chockas över de cyniska kommentarer vissa slänger ut sig, funderar på vem det är som skriver sådant och varför, blir jag rörd av inläggen där helt okända människor engagerat sig i att försöka stoppa 21-åringen.
I dag är stämningen på Flashback helt annorlunda mot den man är van vid. Visst härjar de fortfarande, de som slänger ur sig bitska kommentarer till höger och vänster, attackerar allt och andra, de som aldrig visar ett uns av förståelse eller tolerans. Som skämtar bort även en så tragisk händelse som denna. Men de allra flesta är ärligt och öppet ledsna, delar sin sorg och förtvivlan med andra och skriver öppet om hur hårt självmordet tagit dem.
För det är en smärtsam och traumatisk upplevelse, att se någon dö, läsa hans tankar kring det, förstå att det faktiskt hände.
Nästan alla de trådar som listas som de mest diskuterade handlar om händelsen. Många skriver om hur dåligt de mått, vissa om att de funderar över varför de inte känner något. Några vädjar till forumets administratörer att ta bort tråden. Många uttrycker ilska gentemot de som hejade på honom eller tar på sig skulden för det som hänt.
”Själv läste jag allting när det var över, men ändå så mår jag förjävligt nu (känner inte killen) och det går inte att sluta tänka på det. Plågar mig själv med att kolla på bilderna också. Vet inte varför, men man känner sig värdelös”.
”Det är faktiskt första gången jag har blivit berörd av någonting på internet. Kan inte påstå att bilderna är något hemskt egentligen, finns så mycket värre saker att titta på här på internet. Men historian runtomkring, hur pass lugn och målmedveten han var, den har satt sitt spår djupt i mitt hjärta”.
”Det är verkligen en ganska nyttig läxa för hela Flashback”, skriver signaturen Kaspen. Jag tror han eller hon är något på spåren.
Nätkulturen är relativt ny för alla, även om vi har en generation som växt upp med möjligheten att uttrycka sig anonymt på nätet. Men vi har fortfarande inte riktigt lärt oss att det är andra människor av kött och blod bakom de andras tangentbord och skärmar också. Det är lättare att vara elak när man inte behöver se någon i ögonen.
Det är viktigt att minnas att ansvaret aldrig ska läggas på personer i närheten när någon tar sitt liv. Men det betyder inte att vi inte ska prata med varandra som människor även på nätet.
Mår du eller någon i din omgivning dåligt? Här kan du få hjälp!
Tove Hansson
