Den långa kampen tillbaka

När Marcus och yngre borsan Alexander klev på regionbuss 520 hemma i Kvidinge den där förbannade apriltisdagen förra året var klockan strax före åtta. Solen sken generöst, men Marcus, som gick andra året på fordonsprogrammet, var lite mulen. Hade det inte varit för ett nationellt prov i engelska skulle han faktiskt haft sovmorgon.

KLIPPAN. Alexander hoppade av vid Tegelbruksskolan, och lite närmare Åbyskolan gick Marcus fram och ställde sig vid mittdörren. Med musik i öronen, hardcore som vanligt. Det var då det hände. I korsningen Thorsgatan–Bruksgatan körde Skånemejeriers mjölkbil in i sidan på linjebussen, som skenade vidare ett femtiotal meter innan den stoppades av en låg villamur på Byggmästaregränd. Chauffören, som kastades ur bussen i kollisionsögonblicket, ådrog sig lindrigare skador och fördes till sjukhuset i Kristianstad.

Värre gick det för en del passagerare, främst några gymnasieelever, och värst för Marcus. Han föll genom dörren, släpades med det herrelösa fordonet och ena armen och benet slets av kroppen. Andra satt blödande kvar på sina säten, en 17-årig yngling fick ansiktet sönderskuret, en flicka i samma ålder klagade på magsmärtor. Det var en förfärlig syn och flera skolkompisar blev vittnen till kaoset. En tjej kramade Marcus högerhand, medan Marcus själv krampaktigt klamrade sig fast i livet.

– Jag kommer ihåg att jag låg på gatan och försökte röra vänsterarmen, men upptäckte att den var helt av, säger han i dag.

Några sekunder, just när han föll ur bussen, är bortraderade. Resten minns han.

Närmare 30 personer skadades fysiskt eller psykiskt enligt räddningsledaren. Fem elever fördes till sjukhus, varav fyra med allvarliga skador. Marcus iltransporterades, nedsövd och med livshotande skador, till MAS i Malmö. Den 17-åriga tjejen hamnade på kirurgakuten i Lund med allvarliga bukskador och killen med skärsår i ansiktes forslades också i Lund.

Arne Engström är skolpastor, faktiskt landets enda heltidsanställda, på gymnasiet i Klippan. Den där förmiddagen för nästan ett och ett halvt år sedan blev inget sig likt.

– Många var inblandade och ännu fler såg den hemska bussolyckan. Kanske passerade ett femtiotal ungdomar förbi platsen.

Mamma Heidi Hult hade precis träffat studiekompisarna när hon fick information via telefon. Men i första skedet var det rätt knappa uppgifter:

– Jag var på väg till Polen med min klass, och fick höra om kollisionen. Min första tanke var förstås att stanna hemma, men jag fick lugnande besked, inget allvarligt hade hänt och jag visste att Marcus skulle bli förbannad om jag ställde in min skolresa för en skitsak.

Men rätt snart kom det andra rapporter via radio, och Heidi tvingades ändra sina planer.

Under tiden startade krisberedskapen på Åbyskolan.

– Schemat hängde i luften för många eftersom nationella provet givetvis ställdes in den där dagen. I stället öppnade vi flera lokaler för samtal och arrangerade ett så kallat stilla rum med möjlighet för eftertanke. Samtidigt var polisen här och höll förhör och lärarna pratade förstås på sitt håll med sina klasser, berättar Arne Engström, skolpastorn.

Iréne Bengtsson är individ- och familjeomsorgschef i kommunen. Dessutom är hon samordnare för Posom-gruppen – en förkortning av psykiskt och socialt omhändertagande vid olyckor och katastrofer – med företrädare från socialtjänsten, räddningstjänsten, skolan, kyrkan och polisen. Gruppen aktiveras automatiskt vid extraordinära situationer.

– Många av oss har professionell erfarenhet av krishantering. När det händer något jobbar vi mot att det normala stödet ska fungera – exempelvis kuratorer, skolsköterskor och elevhälsa om det gäller skolan.

Förutom ledningsgruppen finns ett antal resurspersoner att kalla in vid behov. Tyvärr har Klippan varit drabbat genom åren, vilket bidragit till att Åbygymnasiet byggt upp bra stöd.

– Det går ändå inte att förbereda sig för den hemskaste trafikolyckan i Skånetrafikens tioåriga historia. Den skedde dessutom i anslutning till skolan och berörde många, säger skolchefen Per Dahl.

Nu hade även pappa Morgan Hult, som är lastbilschaufför, nåtts av olycksbeskedet. På grund av en trafikincident satt han fast i en bilkö utanför Svedala.

– Jag lyckades vända mitt på vägen och parkera bil och släp innan jag blev skjutsad till sjukhuset i Malmö.

Marcus opererades i 18 timmar. När föräldrarna långt efter midnatt slutligen fick se honom låg han nedsövd och kopplad till respirator. Enligt de första diagnoserna skulle han varken kunna sitta, stå eller gå.

– Men han gav aldrig upp. Han är en riktig kämpe, säger mamma.

Efter sex veckor och mängder av operationer vaknade Marcus upp. Hans vänstra arm och ben var amputerade och han hade, av begripliga skäl, svårt att ta in situationen, och än mindre prata om vad som hänt.

– När jag fick en laptop i sjuksängen blev det bättre. Jag kom i kontakt med mina kompisar och så kunde jag börja spela World of warcraft. Det finns de som påstår att det inte går med bara en arm, men jag har lärt mig och det fungerar riktigt bra.

Via en tids rehabilitering på sjukhuset i Orup återvände Marcus förra hösten hem till Kvidinge, till en ombyggd villa där han fick nytt rum på bottenvåningen. Eftersom sätesmuskulaturen slitits av i samband med olyckan hade han problem att sitta i rullstol, men en mjuk specialdyna underlättade. De fem syskonen fanns till hands och stöttade. Ändå pendlade humöret och värken kom och gick. Värst var fantomsmärtorna i benet.

Familjen började trots allt blicka framåt. Körkortstillståndet förnyades och Marcus dröm om att köra långtradare och hjullastare levde vidare. Det finns trots allt handikappanpassade fordon.

Under våren återvände han sporadiskt till teoriundervisningen i skolan. Med mamma Heidi vid sin sida, eftersom han behövde hjälp med att bland annat byta stomipåse och ta smärtstillande.

Till vardagen hörde också sjukgymnastik i Åstorp två gånger i veckan, regelbunden provning av benprotes i Ängelholm, samt återbesök på MAS och urologen i Lund.

Parallellt pågick en annan kamp, mellan försäkringskassan, Åstorps kommun och Marcus om personlig assistansersättning. Föräldrarna anser att det finns vårdbehov för minst 40 timmar i veckan, medan försäkringskassan i Helsingborg respektive Jönköping fastslagit att behovet är mindre än 20 timmar. Därför vill de inte anställa mamman som anhörigvårdare, utan har i stället erbjudit hemtjänst vid olika tidpunkter.

I juni genomfördes en ny operation. Kateten byttes mot ett konstgjort urinrör. Därefter följde ny läkningsprocess, mer sjukgymnastik och förberedelser för omstart i skolan. Samt väntan på att få börja rehabträning med benprotesen.

På Åbygymnasiet var det slutligen dags i slutet av augusti. Med en erfaren skolpastor på plats.

– Jag är en kurator på golvet, berättar Arne Engström under ett möte i kafeterian.

Här har han sin egen samlingsplats, en diskret soffhörna vid ena väggen. Tillgänglighet är ett honnörsord och han trivs med sitt jobb, men han har också upplevt mer elände än han kunde ana när han tillträdde sin tjänst för 20 år sedan. Bara under 2008 och 2009 har flera tragiska trafikolyckor kostat ungdomar i kommunen livet, medan andra har blivit allvarligt skadade.

– Det värsta är att inte göra något alls. Det gäller att våga prata om det djupaste och svåraste, säger han.

I början av september inleddes åtalet mot chauffören som rattade regionbuss 520 den där aprilmorgonen, och som faktiskt hade väjningsplikt.

Samtidigt rullar processen om assistansersättning på. Försäkringskassans beslut är överklagat till länsrätten, men det kan dröja ända upp mot ett år innan dom faller.

– Armen och benet kommer inte att växa ut och vi har några tuffa år framför oss innan han kan klara sig själv. Jag har fått en oavlönad tjänst som anhörigvårdare hos Assistansia, sedan driver deras jurister ärendet vidare. Tanken är att jag ska kunna få ut personlig assistentersättning retroaktivt, från oktober förra året då Marcus kom hem, berättar Heidi Hult när vi träffas i Kvidinge.

Hennes äldste son är upptagen av sin favoritsysselsättning. Hans spelhjälte på nätet heter Dragoneye. Ett muskelberg med skräckinjagande huggvapen och obändig vilja. Nu ligger Marcus i sängen och manövrerar sin krigare med fem flinka fingrar på musen, och vinner de flesta striderna.

– När motståndarna får veta att jag bara har en hand brukar de inte tro mig. Det ska inte gå att spela World of warcraft såhär, säger han och bevisar motsatsen med en reptilsnabb attack.

Marcus krypin är specialinrett. Egentligen är det familjens gamla vardagsrum, eller halva vardagsrum. Bredvid sängen står rullstolen med den mjuka dynan. Fönstret är på glänt så att katterna Tussen och Rambo kan hoppa ut och in.

Han skulle slutat gymnasiet i juni. I stället har han nyligen börjat om andra året och fått sin två år yngre bror Tobias som klasskamrat. Tegelbruksskolan, där fordonseleverna har sin praktik, har fått dörrar med automatöppnare och en ramp har monterats så att Marcus kan ta sig in i truckarna. Ett eget omklädningsrum och en handikapptoalett är andra nymodigheter.

Någon gång inleds det långa arbetet med att bygga upp rumpan steg för steg samt att ersätta ändtarmen. Ingen vet när, mer än att det kan dröja.

– Jag har slutat med smärtstillande tabletter och ser fram emot att kunna börja gå med benprotesen.

– Nästa sommar ska jag åka till Holland. Jag har en kompis där som jag brukar spela warcraft mot. Vi har samma musiksmak – hardcore, hardstyle, lite hiphop och hårdrock – och vi ska träffas och gå på konsert.

Mycket är annorlunda, men mot alla odds finns det en framtid. Även efter olyckan som höll på att kosta Marcus Hult livet.

Per Ohlsson per.ohlsson@hd.se042-489 90 28