Kulturchefen utan fritidsproblem

Klippans kultur- och fritidschef Börje Norén är verkligen intresserad av just kultur. Han fyller sin fritid med läsning, kalenderbitande och pop.

Den som suttit i möte med kultur- och fritidschefen Börje Norén vet att han gärna viker av från det kommunala tugget och in på helt andra områden som instrumentalpop från 60-talet, Kinas kulturhistoria eller sin samling av gamla kalendrar.

Hans hem präglas av detta intresse för allt möjligt. Eller med andra ord: av hans stora nyfikenhet på världen.

Inne i den hundra år gamla klockarebostaden stannar han till vid tavla efter tavla, inköpta och hemfraktade från bland annat Kuala Lumpur, Macao, Kanton, Hong Kong och Bali.

Börje Norén kan berätta något om var och en.

– Den här fick mig nästan att missa turistbussen, säger han om en bild som hänger i vardagsrummet.

– Försäljaren blev dessutom irriterad på mig eftersom jag var tvungen att leta igenom alla hans hundra bilder innan jag hittade vad jag ville ha, säger Börje och skrattar.

Efter ytterligare några tavlor och några fler roliga historier hamnar vi till slut framför något helt annat: ett brett skåp med draglucka.

Det är inte hans arkivskåp för alla protokoll från kultur- och fritidsnämnden.

Nej, där förvarar han sin samling av LP-skivor med svenska 60-talsgruppen Spotnicks. Den upptar en hel hyllmeter. Även Ventures har en egen hylla, liksom Shadows.

– Här längst ner har jag lite blandat 60-tal. Det är mina Beatles och Stones-skivor, säger han.

Han har köpt en hel del skivor från Japan, där Spotnicks är stora.

Varför det blev just Spotnicks är svårt att förklara, säger han.

– Min första LP var med dem. Den köpte jag 1964. Det råkade bara bli så och sen har intresset fortsatt.

Musiken har följt honom genom livet. Han berättar om fantastiska konserter med Kinks och Who på Cirkus i Göteborg.

– Efteråt var vi uppe och tittade på deras sönderslagna förstärkare. Men det var färdiga hål, så det var nog en del fejk i det hela.

Som tonåring spelade Börje bas. Men han sålde den efter några år, vilket han ångrat efteråt. Inför sin 50-årsdag bestämde han sig för att försöka hitta en likadan gammal Hagströmbas.

– Jag hittade den på annons och gav den till mig själv i present. Men jag hade ingen att spela med.

Genom jobbet kom han dock i kontakt med en reklamare och pianist och de började spela ihop med ytterligare en medlem. Orkesternamnet är Midnight blue band vilket kanske för tankarna till sval jazz, men då hamnar man fel. Det är snarare rock och country från 50- och 60-talen som står på det här bandets repertoar.

– Det är inte så ofta vi är ute och spelar, men det blir i alla fall åtta-tio gånger per år.

Uppe på andra våningen har Börje sitt lilla litterära krypin med en vacker utsikt. Rummet är fullt med bokhyllor som bågnar av stora praktverk om konst- och kulturhistoria, blandat med reseskildringar och annan facklitteratur.

– Här sitter jag och botaniserar bland mina böcker. Fast jag har egentligen många fler, men de förvarar jag i ett förråd.

Ovanpå hyllorna står leksaker och flygplansmodeller han byggde som barn. Han visar sin gamla ångmaskin och ett litet pris han fått.

– Jag höll på med kaninavel när jag var fjorton och det här vann jag i en poängbedömning.

En annan sida av Börje Norén är kalendersamlandet. Sedan flera år noterar han bland annat vilka filmer han sett och vad det varit för väder i sina fickalmanackor. Vilket innebär att han måste spara dem...

När någon försöker hävda att det regnade mer förra sommaren jämfört med förrförra sitter alltså Börje på facit.

– Jag vet inte riktigt hur det startade. 1965-66 började jag skriva upp vad jag sett för filmer eller band. Sedan tappade jag det vid 1969-70. Men 1973 började jag igen. Ibland när jag ser en film kan jag sitta och fundera: "har jag inte sett den här tidigare" och då kan jag kolla upp det.

Vi tittar på några tavlor till, bland annat en som skiljer sig en hel del från de andra.

Den har inget asiatiskt över sig, utan kommer från Börjes föräldrahem.

Det är en bild på två män som står i ett snöigt landskap. Tavlan heter Björnjägarna och männens ögon utstrålar skräck.

– Jag minns att jag var väldigt rädd för den som liten. Eller rättare sagt för männen på bilden, säger Börje.

Sådant är inget man glömmer i första taget. I alla fall gör inte Börje det.

– Var sak har sin historia, säger han.

Nicklas Nordström
nicklas.nordstrom@hd.se 042-489 91 41