Kohandel om mjölken

Ett "mjölkkrig" pågår. Små kassakor slåss mot stora. Konsumenter står förbannade vid mjölkdisken. Men varför är det just mjölk som får igång våra känslor? Varför inte, säg smörgåsgurka? Helg berättar om hur det vita giftet blev en hälsosam vara, propaganda följdes av kohandel och mjölk blev lika med hemma.

Mer. Jörgen Bellander tar sig en hutt ur plastmuggen. Det brukar bli ungefär 80 huttar om dagen. Och han spottar ut varje gång. Han står vid några silor i mottagningen på Skånemejerier och låter smaklökarna avgöra. Är mjölken okej? Plastglasen, med små etiketter, ställer han prydligt på en bricka framför sig.

— Ibland kan det vara bismaker. Är det foderrelaterat kan det smaka blåbär. Det ska mjölk inte göra, säger han.

Hit till mjölkfabriken i Fosie utanför Malmö kommer mjölk från hela Skåne. Tre siffror: i snitt blir det 678 000 kg mjölk om dagen från 625 mjölkbönder, som får 2,44 kronor för varje liter utan bismak. Men det är inte bara mjölktestare Jörgen Bellander som spottat och fräst de senaste veckorna. "Mjölkkriget" rasar och så gör också folk på insändarsidorna. Det är Skånemejerier vs Arla. Stor mot liten. Skåne mot världen. Men varför bryr sig så många egentligen om mjölk? Vi ska tillbaka till mjölkfabriken i Fosie, men först åker vi till ett fik i Malmö. Där sitter Håkan Jönsson, etnolog på Lunds universitet och före detta kock, och har koll på de kulturhistoriska förklaringarna.

— Mjölk har en speciell ställning i våra medvetanden. Mjölk är hemma, det goda hemmet och familjen. Att hemma inte längre ska komma hemifrån känns då konstigt för många.

I arbetet med sin avhandling "Mjölk - en kulturanalys av mejeridiskens nya ekonomi"gjorde Håkan Jönsson många intervjuer med mjölkkonsumenter i olika åldrar.

— Samma människor som drack skånsk mjölk för att det var bra för miljön och djuren åt gärna franska eller grekiska ostar. Ingen reagerar heller på att vi äter Arla-ost. Det är alltid den färska mjölken som är i fokus. Men man kan väl gissa att korna inte bryr sig så mycket om man gör mjölk eller ost på dem.

Det vita giftet blir hälsosamt
Drickandet av färsk mjölk är ett modernt fenomen som började i städerna i slutet på 1800-talet. Detta sedan Louis Pasteur klurat ut hur drycken kunde bli bakteriefri genom upphettning. I bondesamhället ansåg man att färsk mjölk förde med sig sjukdomar. Det kallades till och med "Det vita giftet".

— Men med pastöriseringen blev mjölken en viktig del av det moderna framsteget. Mjölken passade bra in i vår berättelse om rationalitet, vetenskap och framstegstro, säger Håkan Jönsson.

I bondesamhället fanns en oro för färskmjölk som en bakteriehärd, men också idén om mjölken som universalmedicin. Barn med engelska sjukan skulle dricka osilad mjölk från en enfärgad ko. Vid öroninflammation skulle mjölk sprutas in i örat, helst direkt från spenen. Folktron förstärktes kring sekelskiftet 1900 av vetenskapsmän som fann äggvita, kolhydrat och fetter i mjölken. Mjölken blev hälsan själv. Barnavårdscentralerna uppstod ur "Mjölkdropparna", hjälporganisationer som delade ut amningsråd och bröstmjölksersättning. 1923 bildades Föreningen Mjölkpropagandan. Den fick ett kraftigt genomslag och var som mest aktiv i skolorna. Så framgångsrik var propagandan att det på 30-talet började öppnas mjölkbarer runt om i Sverige. Under samma decennium fick mjölken en rashygienisk dimension. Den vita färgen kopplades till renhet och ordning. Att man dricker mindre mjölk utanför Nordvästeuropa och Nordamerika beror till stor del på att befolkningen där har en ärftligt betingad laktosintolerans. Mjölken kopplades så till människor med vit hud. I Håkan Jönssons bok finns en barnteckning från 1934 som föreställer en svart pojke och en vit flicka och har texten: "Du negerpojke, behåll du ditt kaffe! Och du svenska flicka, drick du den goda vita mjölken!".

— Västeuropa var världens ledare och föreställningen om att vi var lite bättre än andra var stark. Vi var rationella, rena och flitiga till skillnad från de irrationella, smutsiga och lata sydamerikanerna och afrikanerna. Då blev mjölken tacksam för vår självbild. Var dricker man mjölk om inte i den moderna kapitalismens kärnländer?

Latte och kassakor
I Föreningen Mjölkpropagandans styrelse förenades bönder, politiker, läkare och forskare. Många intressen sammanföll i mjölken. Med andelsägda mejeriföreningar tog bönderna kontroll över hela kedjan från ko till butik. Den svenska marknaden delade de upp sinsemellan. Denna livsmedelsproduktion stöddes länge av statsmakterna. Principerna dök upp redan i "kohandeln" mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet på 1930-talet.

— Det här systemet började egentligen krackelera först vid vårt EU-inträde. Första gången det brann till var när den tyska mjölken kom hit genom Lidl.

Håkan Jönsson tror att 2000-talets trend med närproducerad mat också spelat en roll i "mjölkkriget".

— Jag tror inte att upprördheten hade varit lika stor om det här hade skett för fem år sedan. Att säga "nu ska ni inte kunna köpa skånsk mjölk längre" upplevs som en provokation.

När Håkan Jönsson sitter på Malmöfiket och häller mjölk i sitt kaffe är det egentligen en historisk ironi. Länge kämpade mjölkindustrin mot kaffet. Kaffet var arbetarklass, mjölk var skötsam medelklass. Men nu är det kaffet som räddar mjölkindustrin. När vi började hälla i oss latte i början på 2000-talet planade den nedåtgående försäljningskurvan ut. Mjölkindustrin har alltid varit skicklig på att ändra sitt budskap efter nya rön och livsstilar. När höga fettnivåer fick ett sämre rykte lanserades lättmjölk och senare minimjölk. Och nu ska det som var modernt bli gammaldags. Det lilla mejeriet Åsens från Kågeröd kapade under 90-talet åt sig marknadsandelar med "gammaldags" mjölk på plastdunkar. De slukades till sist av Skånemejerier och Åsens mjölk görs nu på Skånemejerier i Fosie. Där står i dag nya Åsens enlitersdunkar redo att tappas.

— Hade man pratat om gammaldags mjölk på 30-talet så hade folk tänkt på tuberkulos. Då var homogenisering något positivt, naturen skulle tämjas. Men nu försöker man återgå till en naturlig känsla, säger Håkan Jönsson.

Hur "kriget" slutar kan Håkan Jönsson inte sia om, men han tror på en marknad för mindre mejerier som Wapnö i Falkenberg eller Thise på Jylland. Föreningen Mjölkpropagandan motsvaras i dag av Svenska Mjölkfrämjandet, som ingår i Svensk Mjölk. Och än i dag syns mejeriernas logotyper i svenska skolbespisningar. Håkan Jönsson ler lite ironiskt när han berättar att hans barn har åkt på Skånemejeriet-finansierade skolresor till bondgårdar.

Snapphanemjölk?
Tillbaka till mjölkfabriken. Vid entrén utanför Skånemejeriers anläggning i Fosie står en blågul ko och ser lite bisarr ut. Platschefen Tore Bengtsson, en Vejbystrandsbo som tidigare har jobbat på Arla, skrattar till.

— Ja, den kom hit för ett halvår sedan. Det är de svenska mjölkbönderna som tagit fram en rättviseko. Jag vet inte om Arla har en röd och vit, det kanske de har...

Det är med nationalism och lokalpatriotism som de svenska regionala mejerierna nu hoppas kunna stå emot jätten Arla och internationella mjölkaktörer. Skånemejerier har gått från att vara en regional jätte, i förhållande till nu nerlagda mejerier, till att vara lillen bredvid den multinationella jätten Arla. Informationsansvariga Birgitta Hultberg-Olsson övervakar samtalet vid Tore Bengtssons skrivbord. Hon tror att mjölkkänslorna har förstärkts av finanskrisen, att folk känner "kom inte och ta vår mjölk också".

— Men det är inte bara här det är mjölkkrig. Jag jobbade på Milko i Norrland tidigare och det var samma krig där. I Falun har de gått man ur huse för att försvara Milko. Tidigare har mejerierna inte gått in i varandras områden, men nu handlar det om ett monopol som riskerar att bytas mot ett annat. Och vi har inte musklerna att ta upp kampen med Arla.

Vi vandrar runt på den gigantiska mjölkfabriken. I kontrollrummet visar dataskärmar temperaturen för tolv olika mjölksorter. I kylhallen plockar robotar ihop rätt antal liter mellanmjölk till Handlarn i Oxie. Mikael Karlsson, arbetsledare på förpackningen, har jobbat här i 29 år. Nu talar han om att mjölken är en klimatfråga. Sedan skiner han upp.

— Det var en Konsumbutik på Nydala här i Malmö som bara sålde tre liter Arla-mjölk häromdagen. Det säger allt. Det lever kanske kvar lite snapphanar i oss fortfarande?

Kanske det är dags att måla om kon utanför entrén i skånskt rödgula färger.

Peter Fällmar Andersson peter.f.andersson@hd.se042-489 93 97